Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att det är vad jag är. Eller, det är bl.a. vad jag är. Jag gillar inte när folk svarar med sin jobbtitel på frågan vad dom är. Varför svarar folk så sällan glad förbannad lurad förälskad nyrakad cineast eller diabetiker? Jo, för det passar sig inte i frågans sammanhang. Allt annat än vad man gör nine to five tycks irrelevant. Det är trist tycker jag. Det är trist med förväntade svar. Men likväl, jag är Chalmerist från och med idag. Också.
Vi ombads komma ihåg en enda sak från dagen; det vi tyckte var roligast. Det roligaste var helhetsintrycket. Det var ett helt annat än det min förra sejour i den akademiska världen gav. Det roligaste var att studera schemat och höra programansvarig berätta om kommande kurser och praktiker. Jag har lust att sätta igång nu bums. Det roligaste var att se den snygga inramningen på Götaplatsen och sjösektionens livbåt vid inskrivningen. Den hette XXX-Johan.
Men det allra roligaste var att jag träffade Matilda, Ida och Nils. Tre nya glada trevliga, öppna men charmnervöst blyga vänner. Fyra olika bakgrunder, förutsättningar och förhoppningar från helt skilda delar av landet. En brokig skara som under andra omständigheter troligen aldrig hade lärt känna eller ens tagit notis om varandra. Men som visade sig ha kul när den väl kom samman. Väldigt inte förväntat. Det bidrog helt säkert till att det var det roligaste idag.
Nog om det. Imorgon ska vi dricka djävulska mängder öl. Det blir bra.
tisdag, augusti 19, 2008
måndag, augusti 18, 2008
Kvällsmörker
Först händer det ingenting. Sen händer det ingenting. Länge tycks det stå helt still, frånvarande, för att till slut närvara - kvällsmörkret.
Så vacker himlen är nu. Djupblå i zenit, för att ljusna norröver. Långa tunna stråk av stålgrålila moln skär tvärs över hela scenen och delar in himlen i färgzoner. Längst ner mot skogshorisonten är den matt mörkgul. Det är storslaget.
Jag skulle önska att den här stunden var en paus. Att det ute på altanen satt ett knappt dussin vänner i löjliga hattar. Där skulle finnas brännvin och kräftor på bordet, upphängda pappfigurer med ljus inuti, filtar att tillgå och musiken skulle vara just så låg att den inte tar överhand. Jag skulle önska mig den där festen någon bor en bit ifrån men ändå så pass nära att våra skratt inte far ohörda ut i rymden. Jag skulle önska mig midnatt, beckmörker och mareld någonstans där en styrbordslanterna tyst sveper förbi på håll. Det skulle vara fint.
Det skulle vara fint med en natt man aldrig vill ta slut. Med skivan bortstökad, bland vänner som kan lyssna sig igenom en sång i svagt sken från värmeljus under en av dom minsta timmarna utan att bryta magin som äntligen uppstått.
Jag minns kvällar som varit just sådär. Dom är få, men dom är suveräna. Jag brukar envist tala om våren som min vän och kumpan, men jag frågar mig själv om inte kvällarna kring månadsskiftet augusti september ändå inte är årets bästa. När solen fått vettet tillbaka och kvällarna åter är mörka men sensommarsvala. Jag tror det är så och jag hoppas jag får uppleva en av dom och något av den där magin även i år.
Så vacker himlen är nu. Djupblå i zenit, för att ljusna norröver. Långa tunna stråk av stålgrålila moln skär tvärs över hela scenen och delar in himlen i färgzoner. Längst ner mot skogshorisonten är den matt mörkgul. Det är storslaget.
Jag skulle önska att den här stunden var en paus. Att det ute på altanen satt ett knappt dussin vänner i löjliga hattar. Där skulle finnas brännvin och kräftor på bordet, upphängda pappfigurer med ljus inuti, filtar att tillgå och musiken skulle vara just så låg att den inte tar överhand. Jag skulle önska mig den där festen någon bor en bit ifrån men ändå så pass nära att våra skratt inte far ohörda ut i rymden. Jag skulle önska mig midnatt, beckmörker och mareld någonstans där en styrbordslanterna tyst sveper förbi på håll. Det skulle vara fint.
Det skulle vara fint med en natt man aldrig vill ta slut. Med skivan bortstökad, bland vänner som kan lyssna sig igenom en sång i svagt sken från värmeljus under en av dom minsta timmarna utan att bryta magin som äntligen uppstått.
Jag minns kvällar som varit just sådär. Dom är få, men dom är suveräna. Jag brukar envist tala om våren som min vän och kumpan, men jag frågar mig själv om inte kvällarna kring månadsskiftet augusti september ändå inte är årets bästa. När solen fått vettet tillbaka och kvällarna åter är mörka men sensommarsvala. Jag tror det är så och jag hoppas jag får uppleva en av dom och något av den där magin även i år.
söndag, augusti 17, 2008
Independence Day
Ännu syns inga gula löv och jag hittade och åt två friska jordgubbar när jag klippte gräset förut. Men apelträdets grenar hänger tunga av fin frukt och rönnen dignar av sina många röda klasar. Ute på Gustafsberg såg jag ett äldre par i tunna höstjackor förstrött vandra omkring hand i hand på grusade gångar och en ensam italienska läsa in sig i en turistbok om Sverige utanför det gamla badhuset som numera är vandrarhem. Café Snäckan hade sparsamt med gäster.
Jag körde ut mot Lindesnäs för att se om där låg någon båt värd att kliva ur bilen för att titta närmare på. Det gjorde det inte, men sällan har jag sett hamnbassängen så full av båtar. Helt tyst och stilla låg dom där i väntan på höstupptagningen, eller i enstaka fall kanske en sista helg med sina ägare ute på det öppna. Där, i en kurva just innan man kommer ner till båtarna, körde en kompis ihjäl sig för längesen. Jag kan aldrig passera den utan att tänka på honom och dom arton korta år han blev.
Vid bryggan som skärgårdsbåtarna lägger till stänger jag av motorn och kliver ur bilen. Några trutar, för en gångs skull tysta, håller sällskap på håll. Det är inte öppet hav här, det är innanskärgård, men det är ändå hav och havets dofter som möter mig när jag sätter mig på bryggan och dinglar med benen. Jag är helt själv. Det är bara jag, mina somriga förehavanden, stundande höstliga och min omgivning som finns hos mig och det är omöjligt för mig att må annat än suveränt där jag sitter.
Jag tog mig igenom sommaren på ett bra sätt. Jag har byggt upp, bättrat på och förstärkt mig själv. Jag har styrt in mig själv i en riktning som är helt rätt och jag känner inga som helst tvivel kring mina val.
För första gången på många år tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag har aldrig varit narcissist av mått, men efter den här rekordhastiga förvandlingen är jag förvånad och lycklig för vad jag ser. Mina steg är många kilo lättare och oftast möts jag av ett spontant leende. Där syns ögon pigga, glada, fulla av liv. Mina kinder har färg och armarnas linjer vittnar om nyttigt liv. Jag tillåter mig själv att njuta av det efter det enorma dammiga slit jag pressat mig igenom när andra ätit glass och legat på kala klippor under solen.
Det är en underlig tanke och känsla att stå inför ett helt nytt liv. Jag vet vad jag kommer fylla dagarna med under hösten, men jag vet inte alls vem jag kommer möta, vem jag kommer trivas med eller vem jag kommer distansera. Mina nya vardagar kommer kontrastera mina gamla fundamentalt.
Det är också en underlig känsla att förhålla sig till allt man vet och känner till på ett sätt man inte är van vid. Saker som tidigare stört mig bekommer mig inte just idag. Jag är mig själv men ändå en annan.
Jag har alltid haft en fallenhet för tungsinne och svårmod. Jag har alltid legat moll närmare än dur. Jag har ibland ställt frågan hur det alls är möjligt för en någorlunda begåvad människa att vara lycklig i en värld befolkad av idioter. När allt som efterfrågas i en tid utan fäste är yta och pengar är det lätt att bli nedslagen och känna sig besegrad. Jag kan bli äcklad av människor som bemöter andra olika beroende på vad dom svarar på standardfrasernas standardfras. Säger jag ställningsbyggare får jag ett bemötande och säger jag sjökapten får jag ett annat. Det är vidrigt. Men när jag sitter med fötterna hängande ovanför ytan där på bryggan känner jag att, vad gör det mig? Låt dom fråga sina dumma frågor. Låt dom titta på sitt tv3 och dricka sitt ett glas rött. Låt dom räkna sin lycka i pengar och rätt vänner. Låt dom prata och låt dom säga vad dom vill.
Min lycka byggs på annan grund med andra värden och jag tänker göra vad jag kan för att fortsätta må bra i min egen och andras närhet.
Jag möter människor. Några ser jag leva helt andra liv än jag medan andra ligger mig närmre. Några har tagit vägar som är mig obegripliga, andra har vågat ge efter för drömmar. Några har hängt med nästan ett helt liv, andra bara en kort tid. Jag känner tacksamhet för dom som vågat och velat närma sig mig. Att det faktiskt finns människor som vill ha mig i sina liv. Det är underbart.
Andra möten smärtar. Jag har aldrig varit en vän av radikala beslut när det kommer till umgänge. Det får falla sig som det vill. Men nu gör självbedrägeriet ont och jag handlar därefter. Den respekten inför mig själv måste jag visa.
Jag äger en känsla av att stå på ruta ett inför tisdagen när jag sitter där med mig själv bland trutar, trötta maneter och övergivna båtar. Det är ett steg in i ett annat liv och det är som att sätta ner fötterna på ett enormt stort vitt blad. Vem vill jag ta med mig dit? Vem vill ta med mig dit? Kommer jag må väl? Kan jag göra någon lycklig?
Det känns som att jag inget har att bättra och bygga vidare på idag. Som att jag är klar och redo att ge mig in i framtiden. Där är det helt blankt och jag har inte förlikat mig med tanken, utan snarare förälskat mig i den. Jag inbillar mig inte att jag bara kan släppa allt som varit som en ryggsäck ner i marken, jag lär nog förbli den jag är även i framtiden och fortsätta störa mig på ett glas rött, men jag har skapat mig dom förutsättningar jag så länge behövt för att göra mig själv rättvisa. Det kan jag känna viss stolthet över.
När jag sätter mig i bilen efter den goda stund jag hade på bryggan och styr hemåt är det färdigt. Den Stora Ensamheten lär hälsa på mig även i framtiden, men drygt sextio dagar av slit med kropp om dagarna och huvud om kvällarna har åtminstone ställt en lyckans dörr på glänt. Det är en start av under och gott liv när jag kan stå med ryggen rak och säga adjö till vårvinterns bortkastade eller illa använda tid och känna det som en stor och förlösande befrielse.
Under allt det här som känns och bränns döljer sig en människa med önskan om samhörighet, men också finns där en ägare till en önskan om slutenhet och balans där emellan. Jag ska ge mannen med den önskan stort utrymme. Ty när jag gör det får jag uppleva dagar som den här. Och idag när sommaren äntligen är slut är en bra dag. Det är min dag av frihet och det är bara underbart gott att leva.
Jag körde ut mot Lindesnäs för att se om där låg någon båt värd att kliva ur bilen för att titta närmare på. Det gjorde det inte, men sällan har jag sett hamnbassängen så full av båtar. Helt tyst och stilla låg dom där i väntan på höstupptagningen, eller i enstaka fall kanske en sista helg med sina ägare ute på det öppna. Där, i en kurva just innan man kommer ner till båtarna, körde en kompis ihjäl sig för längesen. Jag kan aldrig passera den utan att tänka på honom och dom arton korta år han blev.
Vid bryggan som skärgårdsbåtarna lägger till stänger jag av motorn och kliver ur bilen. Några trutar, för en gångs skull tysta, håller sällskap på håll. Det är inte öppet hav här, det är innanskärgård, men det är ändå hav och havets dofter som möter mig när jag sätter mig på bryggan och dinglar med benen. Jag är helt själv. Det är bara jag, mina somriga förehavanden, stundande höstliga och min omgivning som finns hos mig och det är omöjligt för mig att må annat än suveränt där jag sitter.
Jag tog mig igenom sommaren på ett bra sätt. Jag har byggt upp, bättrat på och förstärkt mig själv. Jag har styrt in mig själv i en riktning som är helt rätt och jag känner inga som helst tvivel kring mina val.
För första gången på många år tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag har aldrig varit narcissist av mått, men efter den här rekordhastiga förvandlingen är jag förvånad och lycklig för vad jag ser. Mina steg är många kilo lättare och oftast möts jag av ett spontant leende. Där syns ögon pigga, glada, fulla av liv. Mina kinder har färg och armarnas linjer vittnar om nyttigt liv. Jag tillåter mig själv att njuta av det efter det enorma dammiga slit jag pressat mig igenom när andra ätit glass och legat på kala klippor under solen.
Det är en underlig tanke och känsla att stå inför ett helt nytt liv. Jag vet vad jag kommer fylla dagarna med under hösten, men jag vet inte alls vem jag kommer möta, vem jag kommer trivas med eller vem jag kommer distansera. Mina nya vardagar kommer kontrastera mina gamla fundamentalt.
Det är också en underlig känsla att förhålla sig till allt man vet och känner till på ett sätt man inte är van vid. Saker som tidigare stört mig bekommer mig inte just idag. Jag är mig själv men ändå en annan.
Jag har alltid haft en fallenhet för tungsinne och svårmod. Jag har alltid legat moll närmare än dur. Jag har ibland ställt frågan hur det alls är möjligt för en någorlunda begåvad människa att vara lycklig i en värld befolkad av idioter. När allt som efterfrågas i en tid utan fäste är yta och pengar är det lätt att bli nedslagen och känna sig besegrad. Jag kan bli äcklad av människor som bemöter andra olika beroende på vad dom svarar på standardfrasernas standardfras. Säger jag ställningsbyggare får jag ett bemötande och säger jag sjökapten får jag ett annat. Det är vidrigt. Men när jag sitter med fötterna hängande ovanför ytan där på bryggan känner jag att, vad gör det mig? Låt dom fråga sina dumma frågor. Låt dom titta på sitt tv3 och dricka sitt ett glas rött. Låt dom räkna sin lycka i pengar och rätt vänner. Låt dom prata och låt dom säga vad dom vill.
Min lycka byggs på annan grund med andra värden och jag tänker göra vad jag kan för att fortsätta må bra i min egen och andras närhet.
Jag möter människor. Några ser jag leva helt andra liv än jag medan andra ligger mig närmre. Några har tagit vägar som är mig obegripliga, andra har vågat ge efter för drömmar. Några har hängt med nästan ett helt liv, andra bara en kort tid. Jag känner tacksamhet för dom som vågat och velat närma sig mig. Att det faktiskt finns människor som vill ha mig i sina liv. Det är underbart.
Andra möten smärtar. Jag har aldrig varit en vän av radikala beslut när det kommer till umgänge. Det får falla sig som det vill. Men nu gör självbedrägeriet ont och jag handlar därefter. Den respekten inför mig själv måste jag visa.
Jag äger en känsla av att stå på ruta ett inför tisdagen när jag sitter där med mig själv bland trutar, trötta maneter och övergivna båtar. Det är ett steg in i ett annat liv och det är som att sätta ner fötterna på ett enormt stort vitt blad. Vem vill jag ta med mig dit? Vem vill ta med mig dit? Kommer jag må väl? Kan jag göra någon lycklig?
Det känns som att jag inget har att bättra och bygga vidare på idag. Som att jag är klar och redo att ge mig in i framtiden. Där är det helt blankt och jag har inte förlikat mig med tanken, utan snarare förälskat mig i den. Jag inbillar mig inte att jag bara kan släppa allt som varit som en ryggsäck ner i marken, jag lär nog förbli den jag är även i framtiden och fortsätta störa mig på ett glas rött, men jag har skapat mig dom förutsättningar jag så länge behövt för att göra mig själv rättvisa. Det kan jag känna viss stolthet över.
När jag sätter mig i bilen efter den goda stund jag hade på bryggan och styr hemåt är det färdigt. Den Stora Ensamheten lär hälsa på mig även i framtiden, men drygt sextio dagar av slit med kropp om dagarna och huvud om kvällarna har åtminstone ställt en lyckans dörr på glänt. Det är en start av under och gott liv när jag kan stå med ryggen rak och säga adjö till vårvinterns bortkastade eller illa använda tid och känna det som en stor och förlösande befrielse.
Under allt det här som känns och bränns döljer sig en människa med önskan om samhörighet, men också finns där en ägare till en önskan om slutenhet och balans där emellan. Jag ska ge mannen med den önskan stort utrymme. Ty när jag gör det får jag uppleva dagar som den här. Och idag när sommaren äntligen är slut är en bra dag. Det är min dag av frihet och det är bara underbart gott att leva.
torsdag, augusti 14, 2008
Bra ensamhet
Jag med arbetskamrater avnjöt varsin kall öl på en uteservering i Göteborg idag. Det var ett ganska blåsigt väder vi bjöds på och en del moln, men mot morgonens oktoberväder var det rena högsommaren igen. Trevligt och gott.
Snart gör jag bokslut för den här sommaren och jag försjönk i dom tankarna medan kamraterna mest hade fullt upp med dela ut betyg till passerande människor av motsatt kön. Det var siffror hit och siffror dit och besvikelsen var stor när Järntorget på en hel timme inte kunde uppbringa ens en tjej som var nära att krypa över 7 i omdöme. En dag kvar, tänkte jag nästan högt. En enda dag med klyschor och byggjargong. Det ska nog gå bra.
På håll såg jag ett par komma gående som fångade mig direkt. Dom stretade i vinden som alla andra och hon hade fullt upp med att hålla ordning på håret med ena handen och hans hand i den andra. När dom närmade sig vårt bord var deras kroppsspråk och leenden alldeles bländande. Deras ansikten, armar, gångstil, slitna jeans, vindpinade hår; allting lyste och samspelade så fint. Det såg verkligen ut som lyckan och jag fick känslan av att jag sett just det här paret någon gång tidigare, utan att direkt kunna placera dom. När mina kamrater fortsätter dela ut siffror till höger och vänster så är hon självklart ointressant att ens bedöma eftersom hon har sin hand i en annan. Men om en siffra skulle ges hade den inte klättrat över fem, vilket betyder neutral. Varken attraktiv eller frånstötande alltså.
Jag skulle kanske hålla med om det, men när dom kom där tillsammans så var dom som sammansvetsade. Bästa vänner, älskande, kumpaner i krig eller fred med övriga världen. Dom var bland det vackraste jag sett sedan.. just det, det där paret jag såg i Sturegallerian i våras, dom som satt och delade en flaska vin en tisdag och var precis vid det där stadiet då man vet men ändå inte riktigt vågar veta. Kanske var det samma par rentav som den fullständiga lyckan och samhörigheten nu fast hade förankrat sig i? Nej, självklart inte. Men dom där paren är så sällsynta att parallellen måste dras. Dom gav mig samma suveräna känsla. Samtidigt undrar jag hur många människor som får uppleva den där äkta lyckan och kärleken jag såg i Göteborg idag. Jag tror mig ha sett fyra stycken på sex månader..
Jag kan leva på syner som den på torget i flera dagar. Dom är så starka när dom väl kommer att dess sällsynthet försvinner i skenet av dom. Man inges hopp, lust och iver. Man lyfts och ler fånigt för sig själv. Man blir glad och känner en tro inför sin egen kommande lycka. Jag vägrar nämligen överge den föreställningen, den att självklar underbar tvåsamhet någonstans någon gång står bakom hörnet och slukar mig. Därför känns det fantastiskt bra att i ensamhet kliva in i nästa vecka.
Det är ännu tre dagar till söndag som är dagen jag stänger min sommar. Jag har sett fram emot den dagen länge nu och det ska bli skönt när den äntligen kommer. Jag hoppas jag kan sortera allt då. Alla tankar, upplevelser, stundande händelser, förväntningar, människor. Då ska jag också försöka, så gott jag kan, att vara ärlig mot mig själv och alla dom som känns. Om inte det gör ont så vet jag inte vad som gör det. Ändå längtar jag svårt efter den söndag jag vet kommer bli det här årets bästa dag. Nu vill jag gå vidare.
Snart gör jag bokslut för den här sommaren och jag försjönk i dom tankarna medan kamraterna mest hade fullt upp med dela ut betyg till passerande människor av motsatt kön. Det var siffror hit och siffror dit och besvikelsen var stor när Järntorget på en hel timme inte kunde uppbringa ens en tjej som var nära att krypa över 7 i omdöme. En dag kvar, tänkte jag nästan högt. En enda dag med klyschor och byggjargong. Det ska nog gå bra.
På håll såg jag ett par komma gående som fångade mig direkt. Dom stretade i vinden som alla andra och hon hade fullt upp med att hålla ordning på håret med ena handen och hans hand i den andra. När dom närmade sig vårt bord var deras kroppsspråk och leenden alldeles bländande. Deras ansikten, armar, gångstil, slitna jeans, vindpinade hår; allting lyste och samspelade så fint. Det såg verkligen ut som lyckan och jag fick känslan av att jag sett just det här paret någon gång tidigare, utan att direkt kunna placera dom. När mina kamrater fortsätter dela ut siffror till höger och vänster så är hon självklart ointressant att ens bedöma eftersom hon har sin hand i en annan. Men om en siffra skulle ges hade den inte klättrat över fem, vilket betyder neutral. Varken attraktiv eller frånstötande alltså.
Jag skulle kanske hålla med om det, men när dom kom där tillsammans så var dom som sammansvetsade. Bästa vänner, älskande, kumpaner i krig eller fred med övriga världen. Dom var bland det vackraste jag sett sedan.. just det, det där paret jag såg i Sturegallerian i våras, dom som satt och delade en flaska vin en tisdag och var precis vid det där stadiet då man vet men ändå inte riktigt vågar veta. Kanske var det samma par rentav som den fullständiga lyckan och samhörigheten nu fast hade förankrat sig i? Nej, självklart inte. Men dom där paren är så sällsynta att parallellen måste dras. Dom gav mig samma suveräna känsla. Samtidigt undrar jag hur många människor som får uppleva den där äkta lyckan och kärleken jag såg i Göteborg idag. Jag tror mig ha sett fyra stycken på sex månader..
Jag kan leva på syner som den på torget i flera dagar. Dom är så starka när dom väl kommer att dess sällsynthet försvinner i skenet av dom. Man inges hopp, lust och iver. Man lyfts och ler fånigt för sig själv. Man blir glad och känner en tro inför sin egen kommande lycka. Jag vägrar nämligen överge den föreställningen, den att självklar underbar tvåsamhet någonstans någon gång står bakom hörnet och slukar mig. Därför känns det fantastiskt bra att i ensamhet kliva in i nästa vecka.
Det är ännu tre dagar till söndag som är dagen jag stänger min sommar. Jag har sett fram emot den dagen länge nu och det ska bli skönt när den äntligen kommer. Jag hoppas jag kan sortera allt då. Alla tankar, upplevelser, stundande händelser, förväntningar, människor. Då ska jag också försöka, så gott jag kan, att vara ärlig mot mig själv och alla dom som känns. Om inte det gör ont så vet jag inte vad som gör det. Ändå längtar jag svårt efter den söndag jag vet kommer bli det här årets bästa dag. Nu vill jag gå vidare.
onsdag, augusti 06, 2008
Rättvist och lämpligt
Få fjärran saker har så stark inverkan på mig att jag blir fysiskt illamående bara av att höra om dom. Men två saker påverkar mig alltid på samma sätt. När jag hör/läser/ser om kvinnlig omskärelse utförda med slöa plåtbitar eller glasskärvor på småflickor i hyddor i Afrika blir jag illamående. Det knyter sig i magen när jag föreställer mig den smärtan, skändningen och orättvisan som måste utstås. Likaså blir jag vinglig och dålig när jag förstår och tänker på dödsstraff och avrättningar. Den ångest man som dödsdömd måste uppleva varje dag timme minut kan man, precis som med dom omskurna flickorna, inte föreställa sig. Jag skulle tro att man måste suttit i hyddan med benen isär, eller ensam i death-row för att alls förstå. Men det jag känner är tillräckligt för att jag ska bli dålig och idag var en sån dag.
I Tingstadstunneln imorse hörde jag alltså på nyheterna att Texas bara någon timme tidigare lät avrätta mexikanen José Ernesto Medellin med giftinjektion, för dennes brott begångna1993. Det rådde tydligen inget tvivel om att han är skyldig till våldtäkt och mord, men hans rättsliga hjälp vid domen var högst bristfällig. Det fick den internationella domstolen i Haag att beordra Texas att skjuta upp verkställandet tills dom frågetecken som fanns i rättsfallet utretts helt. Även George W Bush (tidigare guvernör just i Texas) uppmanade Texas att avvakta, till min förvåning. Men när USA’s högsta domstol inte fann några skäl för Texas att underkasta sig domstolen i Haag, samt att presidenten inte har makt att intervenera i enskilda rättsfall, var inte Texas sen att verkställa domen.
När Texas förra året skulle genomföra sin 400:e avrättning sedan återinförande av dödsstraffet på 80-talet protesterade EU. Det gjordes eftersom Johnny Ray Connor, dömd för rånmord, företrätts av en advokat som vanskötte ärendet så till den grad att många menade att statens rättsväsende helt brutit ihop. EU vände sig direkt till den ende enskilde person utanför domstol som har makt att benåda dödsdömda; guvernören Rick Perry. Denne svarade EU med följande: Texas har sedan länge beslutat att dödsstraffet är ett rättvist och lämpligt straff för de hemskaste brotten mot våra medborgare.
Så var den med den saken och Johnny Ray Connors och José Ernesto Medellins liv, tyckte Rick Perry och Texas. Låt oss hoppas, om vi nu aldrig kan påverka USA i någon riktning, att Rick Perry aldrig ställer upp i något presidentval och en dag hamnar där George W Bush sitter idag. Hur det skulle sluta vill jag inte ens tänka på en kort sekund.
lördag, augusti 02, 2008
Kom upp och se mig
Fortfarande sommarens låt, hur mycket sing- och playback det än är. Man, åtminstone jag, blir lycklig och vill genast rusa efter en flaska som kräver korkskruv av detta :)
måndag, juli 21, 2008
Värkande verklighet
Hon slog halv fyra sista gången jag hörde henne inatt, klockan. Där låg jag och vred och vände, tänkte och kände. Och stördes. Förbannad vare den klockan. Kunde den inte åtminstone slå glas, om den nu skulle ha upp mig en och en halv timme senare?
Jag gav mig iväg på en två år lång resa när sömnen uteblev. Den började just idag för ett år sedan, och den slutade just idag om ett år. Jag besökte gamla platser, nya platser, reste med människor jag tycker om och sparkade av resenärer jag inte tycker om. Jag såg gamla sorger och nya glädjerus. Jag förundrades över situationer jag hamnat i, vem jag skrattat med, vem jag gråtit med, vem jag längtat efter.
Halvvägs, just inatt, märker jag att reslusten ökar. Jag får iver att se platserna, möta människorna, höra musiken och känna dofterna med en tyngre och mer välsmord växel. Det tuggar på och jag vet vem jag har bredvid mig. Det är vackra landskap och stora steg före slutdestinationen, men vilka vägar vi väljer dit kunde jag aldrig se. Sedan hör jag inte klockan något mer och jag försvinner i en dröm om vilken jag intet törs berätta.
Nu sitter jag och har spaghetti i armarna och snömos i huvudet. Jag är fullständigt utpumpad efter en vanvettigt järntung dag. Jag är tröttare än en pårökt koalabjörn. Av järnet, av minimal sömn, av resan. Kroppen värker, hjärnan värker, hjärtat värker. Men jag är glad och jag vet varför.
Drömmen jag hade inatt var vacker, men min verklighet vill jag inte byta ut mot någonting.
Jag gav mig iväg på en två år lång resa när sömnen uteblev. Den började just idag för ett år sedan, och den slutade just idag om ett år. Jag besökte gamla platser, nya platser, reste med människor jag tycker om och sparkade av resenärer jag inte tycker om. Jag såg gamla sorger och nya glädjerus. Jag förundrades över situationer jag hamnat i, vem jag skrattat med, vem jag gråtit med, vem jag längtat efter.
Halvvägs, just inatt, märker jag att reslusten ökar. Jag får iver att se platserna, möta människorna, höra musiken och känna dofterna med en tyngre och mer välsmord växel. Det tuggar på och jag vet vem jag har bredvid mig. Det är vackra landskap och stora steg före slutdestinationen, men vilka vägar vi väljer dit kunde jag aldrig se. Sedan hör jag inte klockan något mer och jag försvinner i en dröm om vilken jag intet törs berätta.
Nu sitter jag och har spaghetti i armarna och snömos i huvudet. Jag är fullständigt utpumpad efter en vanvettigt järntung dag. Jag är tröttare än en pårökt koalabjörn. Av järnet, av minimal sömn, av resan. Kroppen värker, hjärnan värker, hjärtat värker. Men jag är glad och jag vet varför.
Drömmen jag hade inatt var vacker, men min verklighet vill jag inte byta ut mot någonting.
lördag, juli 12, 2008
En eld ikväll
Jag slår mig ner i soffan och ställer ifrån mig en kopp kaffe på bordet. Det är högsommar och genom skjutdörrspartiet ser jag några män lägga nytt tak på grannhuset. Kroppsarbete en lördag i juli. Jag undrar om dom får en smörgås och en sup eller kanske en kall pilsner när dom tar rast eller om dom är vanliga människor som bannar alkohol före klockan arton för att sedan bli plakat och orediga.
Från stereon strömmar sång efter sång genom högtalarna jag önskar jag själv hade skrivit. Sånger som lyfter mig, som golvar mig, som förklarar tillvaron. Textrader som får mig att känna mig som nyförälskad trots att jag ingen älskling har. Ackordskiftningar och mollstämda stick som tar mig upp i himlen av lycka och kärlek till tillfinnandet.
Jag kan inte göra mycket åt min längtan efter sällskap. Jag kommer aldrig behärska den. Den finns där i mig, ständigt, vare sig jag vill eller ej. Aldrig att jag bad om att få den, men i mig bor den. Då undrar jag vem hon är. Har jag mött henne än? Har vi växlat ord? Eller går hon där ute någonstans, hon som ser världen med samma ögon som jag, lika omedveten om mig som jag är om henne?
Männen på ställningen torkar svetten ur pannan och klättrar ner till sina tjejer och får sin rast. Jag ser inte vad dom äter eller dricker, men det ser ut som en lyckans verkliga teater. Arbete och sällskap, bättring och kärlek. Som att dom bygger sina liv kring dessa hörnstenar. Det är något vackert över den bilden.
Jag slår upp blocket och börjar formulera ett brev. Jag har hittat en duglig penna, av blyerts, som jag försöker fylla några sidor med. Just det här blocket är särskilt. Bara ett par blanka blad återstår innan det är fullt, pappas sista block. En fånig tanke, men jag får känslan av jag lyfte hans penna där den tystnade, när jag skriver i det där blocket. Jag vill inte att det ska bli fullt, så jag skriver varje ord långsamt och eftertänksamt. Det ger mig en slags rofylld iver att göra honom stolt över mig.
Det finns en mottagare till det här brevet, men där finns ändå ingen adress. När jag är färdig ser jag att byggarna är igång igen och jag läser mig till att jag känner dom en viss avund. Samtidigt är jag märkligt förvissad att jag om bara en kort tid lever ännu ett nytt liv och vad som finns däri har jag ännu ingen aning. Jag har bara känslan av att lyckan är på min väg och inte för en sekund att jag vill skifta annans liv mot mitt, hur lyckliga dom än må se ut.
Så slungas några noter mot mig och jag går i golvet ännu en gång. En extatisk formidabel knock-out. Sången, bilder av oss, hennes blick i min som säger att hon förstår utan ord. Vi hittar varandra kompromisslöst och ger frihet och är varandra givna. Hennes namn får mitt kalla blod att hetta och hennes hjärta slår lite fortare av min blick. Det är en drömsk golvning. En om den där vägen jag vill ha mer än bara en dröm att berätta om, när jag vandrar på den. Ty på den vägen ska jag visa henne saker jag aldrig visat någon ännu, där ska jag visa henne vem jag egentligen är.
Med iver och i hast far byggarna plötsligt nedför ställningarna igen. Det har börjat regna. En störtskur av tropiska mått överraskar dom och jag hör till min oförställda glädje att den har åska med sig. Jag öppnar dörren och får se vackra blixtar fara kors och tvärs över en grålila himmel. Det mullrar bekant och mäktigt. Strax ökar det i intensitet och jag får se fyra blixtar slå ner kortare än en sekund ifrån mig. Jag älskar det här. Det är en helt annan karaktär på ljudet från dom som är närmre än en sekund. Dom är arga och aggressiva och jag hoppas inget annat än att någon av dom vill slå ner i grannens flaggstång, 25 meter ifrån mig. Jag vill bara ha mer. Alltid mer. Som jag föreställer mig att takläggningsgubbarna aldrig vill.
När vädret mattats av och åskan hörs längre och längre ifrån mig stänger jag skjutdörren igen. Jag har blivit blöt om fötterna och fått regnvått hår utan att jag märkt det och jag spontanler för mig själv. Jag sätter på världens just nu bästa låt, ordnar mig en Lagavulin och låtsas att jag varit ute på sjön under orkanens grepp. Jag är lycklig där jag står.
När jag så bytt kläder, torkat mitt hår och det är helt tyst igen bakom min rygg, utanför fönstret, viskar något mig att hon vet vem jag är..
Från stereon strömmar sång efter sång genom högtalarna jag önskar jag själv hade skrivit. Sånger som lyfter mig, som golvar mig, som förklarar tillvaron. Textrader som får mig att känna mig som nyförälskad trots att jag ingen älskling har. Ackordskiftningar och mollstämda stick som tar mig upp i himlen av lycka och kärlek till tillfinnandet.
Jag kan inte göra mycket åt min längtan efter sällskap. Jag kommer aldrig behärska den. Den finns där i mig, ständigt, vare sig jag vill eller ej. Aldrig att jag bad om att få den, men i mig bor den. Då undrar jag vem hon är. Har jag mött henne än? Har vi växlat ord? Eller går hon där ute någonstans, hon som ser världen med samma ögon som jag, lika omedveten om mig som jag är om henne?
Männen på ställningen torkar svetten ur pannan och klättrar ner till sina tjejer och får sin rast. Jag ser inte vad dom äter eller dricker, men det ser ut som en lyckans verkliga teater. Arbete och sällskap, bättring och kärlek. Som att dom bygger sina liv kring dessa hörnstenar. Det är något vackert över den bilden.
Jag slår upp blocket och börjar formulera ett brev. Jag har hittat en duglig penna, av blyerts, som jag försöker fylla några sidor med. Just det här blocket är särskilt. Bara ett par blanka blad återstår innan det är fullt, pappas sista block. En fånig tanke, men jag får känslan av jag lyfte hans penna där den tystnade, när jag skriver i det där blocket. Jag vill inte att det ska bli fullt, så jag skriver varje ord långsamt och eftertänksamt. Det ger mig en slags rofylld iver att göra honom stolt över mig.
Det finns en mottagare till det här brevet, men där finns ändå ingen adress. När jag är färdig ser jag att byggarna är igång igen och jag läser mig till att jag känner dom en viss avund. Samtidigt är jag märkligt förvissad att jag om bara en kort tid lever ännu ett nytt liv och vad som finns däri har jag ännu ingen aning. Jag har bara känslan av att lyckan är på min väg och inte för en sekund att jag vill skifta annans liv mot mitt, hur lyckliga dom än må se ut.
Så slungas några noter mot mig och jag går i golvet ännu en gång. En extatisk formidabel knock-out. Sången, bilder av oss, hennes blick i min som säger att hon förstår utan ord. Vi hittar varandra kompromisslöst och ger frihet och är varandra givna. Hennes namn får mitt kalla blod att hetta och hennes hjärta slår lite fortare av min blick. Det är en drömsk golvning. En om den där vägen jag vill ha mer än bara en dröm att berätta om, när jag vandrar på den. Ty på den vägen ska jag visa henne saker jag aldrig visat någon ännu, där ska jag visa henne vem jag egentligen är.
Med iver och i hast far byggarna plötsligt nedför ställningarna igen. Det har börjat regna. En störtskur av tropiska mått överraskar dom och jag hör till min oförställda glädje att den har åska med sig. Jag öppnar dörren och får se vackra blixtar fara kors och tvärs över en grålila himmel. Det mullrar bekant och mäktigt. Strax ökar det i intensitet och jag får se fyra blixtar slå ner kortare än en sekund ifrån mig. Jag älskar det här. Det är en helt annan karaktär på ljudet från dom som är närmre än en sekund. Dom är arga och aggressiva och jag hoppas inget annat än att någon av dom vill slå ner i grannens flaggstång, 25 meter ifrån mig. Jag vill bara ha mer. Alltid mer. Som jag föreställer mig att takläggningsgubbarna aldrig vill.När vädret mattats av och åskan hörs längre och längre ifrån mig stänger jag skjutdörren igen. Jag har blivit blöt om fötterna och fått regnvått hår utan att jag märkt det och jag spontanler för mig själv. Jag sätter på världens just nu bästa låt, ordnar mig en Lagavulin och låtsas att jag varit ute på sjön under orkanens grepp. Jag är lycklig där jag står.
När jag så bytt kläder, torkat mitt hår och det är helt tyst igen bakom min rygg, utanför fönstret, viskar något mig att hon vet vem jag är..
torsdag, juli 10, 2008
lördag, juli 05, 2008
En magisk kväll
Igår stod jag och sjöng Long Walk Home ikapp med Bruce Springsteen, 1 meter ifrån människan. Människor hade köat i tio dagar utanför Ullevi för att komma så nära som möjligt. Det hade inte jag. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men där stod jag. Längst fram.
Jag var på plats halv sex, tre och en halv timme före utsatt tid.
Den här kvällen klämmer sig in bland dom bästa jag upplevt. Jag har sett och hört många av dom större och aldrig trodde jag någon skulle toppa Dylan på Scandinavium -98, men det här var något annat.
Som Lundell sa: Dylan vet VAD som ska sägas. Men Springsteen vet HUR det ska sägas.
Jag sa väl för ett tag sedan att Flyktsoda med Thåström och Ebba var det mest energiska jag kände till. Men Herre Min Skapare, det här var något från en annan värld. Jag tyckte till och med han sopade banan med sig själv på Ullevi för fem år sen.
En enda gång tidigare på konsert har jag grinat, och det var på Trägårn i Göteborg när Lundell spelade Två Blåa Ögon, men nu kom det tårar igen. Under The Rising av alla låtar. Det hade jag inte väntat mig. Och klumplåten Born In The USA som jag aldrig lärt mig tycka om som han öppnade hela konserten med, med anledning av 4:e juli och att spelningen sändes live i USA, knockade mig helt. Knäna gav helt enkelt vika på mig.
Det var enormt. Jag visste inte, som den ganska flitiga konsertbesökare jag är, att något sånt här existerade.
Ögonblicken som var magiska är så många. Det var magiskt. Han trollade för oss. Med oss. Som när han höll den lille storögda treåringen i hand och han bara log sig igenom hela låten. Eller duetten med den lyriska tjejen som inte hade nån aning om att hon blev filmad. Hennes lycka var så genuin och när hennes lyckotårar inte kunde hålla sig borta så blev jag ju drabbad igen. Och så fint att han valde en helt vanlig tjej och inte någon av dom där vackraste vackra. Hennes lycka ger mig rysningarna ännu.
Ikväll hoppas jag på lika många till när jag kliver in på innerplanen igen. Denna gång med min mamma som fortfarande inte har en aning om att jag och min bror har köpt henne en biljett i present som tack för all hjälp i sorgen som varit. Hon har länge velat se honom och jag tror hennes ögon lyste lika mycket som mina när jag berättade för henne imorse vad jag varit med om. Och än vet hon inget om vad vi ska göra ikväll. Jag, brorsan och mamma.
It’s gonna be a long walk home..
Jag var på plats halv sex, tre och en halv timme före utsatt tid.
Den här kvällen klämmer sig in bland dom bästa jag upplevt. Jag har sett och hört många av dom större och aldrig trodde jag någon skulle toppa Dylan på Scandinavium -98, men det här var något annat.
Som Lundell sa: Dylan vet VAD som ska sägas. Men Springsteen vet HUR det ska sägas.
Jag sa väl för ett tag sedan att Flyktsoda med Thåström och Ebba var det mest energiska jag kände till. Men Herre Min Skapare, det här var något från en annan värld. Jag tyckte till och med han sopade banan med sig själv på Ullevi för fem år sen.
En enda gång tidigare på konsert har jag grinat, och det var på Trägårn i Göteborg när Lundell spelade Två Blåa Ögon, men nu kom det tårar igen. Under The Rising av alla låtar. Det hade jag inte väntat mig. Och klumplåten Born In The USA som jag aldrig lärt mig tycka om som han öppnade hela konserten med, med anledning av 4:e juli och att spelningen sändes live i USA, knockade mig helt. Knäna gav helt enkelt vika på mig.
Det var enormt. Jag visste inte, som den ganska flitiga konsertbesökare jag är, att något sånt här existerade.
Ögonblicken som var magiska är så många. Det var magiskt. Han trollade för oss. Med oss. Som när han höll den lille storögda treåringen i hand och han bara log sig igenom hela låten. Eller duetten med den lyriska tjejen som inte hade nån aning om att hon blev filmad. Hennes lycka var så genuin och när hennes lyckotårar inte kunde hålla sig borta så blev jag ju drabbad igen. Och så fint att han valde en helt vanlig tjej och inte någon av dom där vackraste vackra. Hennes lycka ger mig rysningarna ännu.
Ikväll hoppas jag på lika många till när jag kliver in på innerplanen igen. Denna gång med min mamma som fortfarande inte har en aning om att jag och min bror har köpt henne en biljett i present som tack för all hjälp i sorgen som varit. Hon har länge velat se honom och jag tror hennes ögon lyste lika mycket som mina när jag berättade för henne imorse vad jag varit med om. Och än vet hon inget om vad vi ska göra ikväll. Jag, brorsan och mamma.
It’s gonna be a long walk home..
lördag, juni 21, 2008
Midsommarhelg
För exakt ett år sedan låg jag svårt bakfull och längtade söndag i en betongig stockholmsförort. Det gör jag inte detta år. Igår var en högst traditionell afton med all tillbörlig mat och dryck som intogs under väldigt ordnade former.
Potatis..
Potatis..
jordgubbar..
..och kryddat brännvin.
Medelåldern på tillställningen var 63 år. Jag tror min pigga kropp idag har något samband därmed. Synnerligen trevligt och enkelt att föredra framför en stönig stökig glassplittrig Smögenbrygga.
Förra årets afton var på sitt sätt minnesvärd även den och jag undrar lite hur nästa år kommer se ut. Var jag kommer vara, vem jag spenderar min afton med och vad gör jag dagen efter? Kommer den helgen kontrastera lika mycket som dom två senaste årens?
Den bilden (önskan) har jag klarare för mig än mycket annat, men sällan sammanfaller just dom där sakerna; viljan och verkligheten.
söndag, juni 15, 2008
Ett helt annat liv
Min dag börjar Nollfem Tio. Kaffe på stående fot, ett äpple i bilen, Garp & Thun i radion. Lagom lättlyssnat och oengagerande i 45 minuter. Dom har bra morgonröster, särskilt Martina. Jag är svag för röster. Sen fyspass i 8 timmar. Hem, dusch, äta, läsa, umgås, sova.
Livet är ett helt annat än det på andra sidan landet. Men jag trivs. Det är skönt att ha långa dagar. Vettig mat på vettiga tider. Blytungt (eller snarare järntungt) arbete. Stenhård sömn i sex timmar. Uppskattad ledighet.
Halvåret från Jul till maj månads slut måste varit mitt livs sämsta. Dränerad ekonomi, dygnen uppochner, sargad självkänsla, miserabel fysisk form, stukad tillvaro rent allmänt. Jag vann visserligen nya vänner men annars var det en enda lång nitlott. Det var ett liv som knappt gick på tomgång.
Nu går jag och inväntar besked från VHS om höstens antagning. Jag bygger upp ekonomi, kropp och självkänsla under tiden. Det är lite nervöst men bra. Det jag tidigare ständigt hade som central punkt i tillvaron är nästan helt åsidosatt nu; tankar på och längtan efter sällskap. Det är annorlunda men bra att ha kommit bortom det. Man blir galen av sånt där till slut.
Jag saknar inte Stockholm på det sätt jag trodde jag skulle göra. Jag utnyttjade staden minimalt nämnda halvår. Jag gjorde gator, parker, torg till mina och slukade stadens historia. Men i övrigt; inget. Jag gjorde sällan nya stora upptäckter på slutet. Men jag har människor där som jag tänker på och kan sakna. Det finns till och med människor jag aldrig träffade som jag kan känna viss orättvisa över att inte ha fått lära känna. Kanske ges tillfälle till det ändå framöver. Stockholm ligger kvar.
Att sitta i trånga barndomsstaden utan eget hem är en tillvaro utan värde, kan tyckas. Ändå upplever jag ett nytt liv. Flyttlasset går snart igen och jag gör bra saker till dess och jag sätter mig själv, mitt välmående, min kropp, min självkänsla i absolut centrum. Saker som inte byggs upp i en handvändning men som redan är stabilare, starkare och tryggare än på mycket länge.
Jag är otroligt glad över att äntligen äga känslan av att ha slagit in på rätt spår. Det är inte ens jobbigt att gå upp om morgnarna.
Nollfem Tio.
Livet är ett helt annat än det på andra sidan landet. Men jag trivs. Det är skönt att ha långa dagar. Vettig mat på vettiga tider. Blytungt (eller snarare järntungt) arbete. Stenhård sömn i sex timmar. Uppskattad ledighet.
Halvåret från Jul till maj månads slut måste varit mitt livs sämsta. Dränerad ekonomi, dygnen uppochner, sargad självkänsla, miserabel fysisk form, stukad tillvaro rent allmänt. Jag vann visserligen nya vänner men annars var det en enda lång nitlott. Det var ett liv som knappt gick på tomgång.
Nu går jag och inväntar besked från VHS om höstens antagning. Jag bygger upp ekonomi, kropp och självkänsla under tiden. Det är lite nervöst men bra. Det jag tidigare ständigt hade som central punkt i tillvaron är nästan helt åsidosatt nu; tankar på och längtan efter sällskap. Det är annorlunda men bra att ha kommit bortom det. Man blir galen av sånt där till slut.
Jag saknar inte Stockholm på det sätt jag trodde jag skulle göra. Jag utnyttjade staden minimalt nämnda halvår. Jag gjorde gator, parker, torg till mina och slukade stadens historia. Men i övrigt; inget. Jag gjorde sällan nya stora upptäckter på slutet. Men jag har människor där som jag tänker på och kan sakna. Det finns till och med människor jag aldrig träffade som jag kan känna viss orättvisa över att inte ha fått lära känna. Kanske ges tillfälle till det ändå framöver. Stockholm ligger kvar.
Att sitta i trånga barndomsstaden utan eget hem är en tillvaro utan värde, kan tyckas. Ändå upplever jag ett nytt liv. Flyttlasset går snart igen och jag gör bra saker till dess och jag sätter mig själv, mitt välmående, min kropp, min självkänsla i absolut centrum. Saker som inte byggs upp i en handvändning men som redan är stabilare, starkare och tryggare än på mycket länge.
Jag är otroligt glad över att äntligen äga känslan av att ha slagit in på rätt spår. Det är inte ens jobbigt att gå upp om morgnarna.
Nollfem Tio.
söndag, juni 08, 2008
Malmön i juni
Var på Malmön i fredags med 28 grader och kameran. Har inte varit där sen jag tog dom där vintriga bilderna i svinkalla blåsiga mars. Det är alltid en så helt underbar känsla att rulla av färjan, genom samhället och ut mot Svarte Huvud. Nu, så här års, är visserligen säkert som regn i Härnösand att man inte får ha stället ifred. Till råga på allt har nudister gjort sitt för att lägga beslag på klipporna runt stenbrotten. Dom miljoner musslorna som fått ordentligt fäste har dock försvårat bad ordentligt, vilket är på gott och ont.
Såg ändå ett tiotal nakenmänniskar. Bl.a. ett par som låg där i solen och jäste. Hon naken, han med badbyxor, of course (särskilt herrar tycks gilla det där; se men inte synas). Som en hysterisk tupp med blicken på kameran satt han demonstrativt på sin filt och följde mig vart jag gick. Som om jag hade minsta intresse av att plåta hans trötta höna.
Försökte ändå röra mig lite diskret och hitta små motiv med färg. Inte helt lätt, som vanligt, men dom finns där bara man blänger tillräckligt länge efter dom. Dom stora motiven lät jag vara den här gången.
Jag hittade musslor, förbjudna eldstäder, kubonger som lagt sig på rad, måsknaprade strandkrabbor, vildkaprifol, miljarder musslor, torkade salta pölar, sju åtta blommor jag inte har en aning om vad det är för nåt, en andfamilj med tre (?) vuxna och sju ungar, torkat sjögräs, torkade blommor, torkade havstulpaner, torkat allt.
Det var en bränd ö som mötte mig, men ställvis ändå väldigt färggrann. Så befriande att trampa klipporna, se tankskeppen glida mellan Dynafyrarna på väg mot horisonten och bara dra ner luften i lungorna.
Såg ändå ett tiotal nakenmänniskar. Bl.a. ett par som låg där i solen och jäste. Hon naken, han med badbyxor, of course (särskilt herrar tycks gilla det där; se men inte synas). Som en hysterisk tupp med blicken på kameran satt han demonstrativt på sin filt och följde mig vart jag gick. Som om jag hade minsta intresse av att plåta hans trötta höna.
Försökte ändå röra mig lite diskret och hitta små motiv med färg. Inte helt lätt, som vanligt, men dom finns där bara man blänger tillräckligt länge efter dom. Dom stora motiven lät jag vara den här gången.
Jag hittade musslor, förbjudna eldstäder, kubonger som lagt sig på rad, måsknaprade strandkrabbor, vildkaprifol, miljarder musslor, torkade salta pölar, sju åtta blommor jag inte har en aning om vad det är för nåt, en andfamilj med tre (?) vuxna och sju ungar, torkat sjögräs, torkade blommor, torkade havstulpaner, torkat allt.
Det var en bränd ö som mötte mig, men ställvis ändå väldigt färggrann. Så befriande att trampa klipporna, se tankskeppen glida mellan Dynafyrarna på väg mot horisonten och bara dra ner luften i lungorna.Inget ställe på jorden är så vacker för mig och det kändes gott att vara hemma igen.
torsdag, juni 05, 2008
Dagens Bohusläning
Varje dag på familjesidorna lyfter Bohusläningen fram två personer som för dagen blir myndiga. Det är alltid samma frågor och så gott som alltid samma svar. Det är den eller den bra skolan och den ena eller andra vettiga utbildningen. Det är sport, kompisar och eventuell flick- eller pojkvän som är fritidsintressen och framtidsplanerna går ut på att resa eller plugga vidare. Och alla är dom begåvade med allehanda goda egenskaper.
Karl-Filip Jakobsson, nybliven 18-åring från Uddevalla, skiljer sig från mängden. På bilden i tidningen idag ler han ett mysigt leende med basebollkepsen halvt på sned, en ordentlig snus på rätt plats och håret lite allmänt fladdrigt.
Vilken skola går du på?
-Jag har haft privatundervisning det senaste läsåret.
Vad gör du på fritiden?
-Jag samlar på frimärken, fiskar och umgås med frugan.
Vad har du för framtidsplaner?
-Att starta en musselodling i Landskrona.
Beskriv dig själv med tre ord:
-Empatisk, rar och smal.
Det är raka rör på Karl-Filip. Jag gillar honom.
Karl-Filip Jakobsson, nybliven 18-åring från Uddevalla, skiljer sig från mängden. På bilden i tidningen idag ler han ett mysigt leende med basebollkepsen halvt på sned, en ordentlig snus på rätt plats och håret lite allmänt fladdrigt.
Vilken skola går du på?
-Jag har haft privatundervisning det senaste läsåret.
Vad gör du på fritiden?
-Jag samlar på frimärken, fiskar och umgås med frugan.
Vad har du för framtidsplaner?
-Att starta en musselodling i Landskrona.
Beskriv dig själv med tre ord:
-Empatisk, rar och smal.
Det är raka rör på Karl-Filip. Jag gillar honom.
onsdag, juni 04, 2008
Bisättning
Idag är den 4:e juni. Idag skulle pappa fyllt 59 år. Just idag slöts hans cirkel och han lämnade oss för alltid.
Asta la sakta ut från Fisketången med flaggan på halv mast. En stilla blå dag med bligg, några trutar och tändkulemotorns tunga dunk. Det kändes stort och vackert men smärtsamt när vi passerade Smögen på styrbords sida. Jag såg mina systrars tårar och inom mig hade jag hans bilder och ljud. Farfar satt värdigt tyst på däck för att följa sin son till sista vilan och farmor stod bakom och höll hans hand. Inramningen var välbekant men så enorm just idag.
Strax nordväst om Hållö sänkte skepparen motorns varvtal och Asta gick upp med sidan mot den svaga bris som just skiftat riktning tills hon låg nästan helt still.
Jag kan inte återge den känslostorm som rev i mig när jag lutad mot relingen sakta strödde askan överbord. Hans liv i mina händer - sedan inte mer. Det var så vackert att se hur askan sakta sjönk i soldränkt grönblått vatten akter om båten samtidigt som många röda rosor låg vaggande lugnt på ytan. Det är bilder jag aldrig glömmer så länge jag fortsätter andas.
En lång tung signal ljöd efter några minuter från hornet och flaggan åkte då i topp. Det är bara en del av en akt, men det var som om den där gamla unika vackra båten gjorde sin egen salut och tog sitt eget farväl till ett stort liv och en fin människa. Den som trafikerat dom här vattnen långt innan pappa själv sprang där på klipporna som liten pojk. Nu sa den farväl till en gammal kär vän. Med oss, dom närmaste, ombord kändes det större och starkare än något annat jag tidigare upplevt.
Jag kan inte se ett finare slut och jag tror inte pappa hade velat ha det på något annat sätt än det han nu gavs. Trots att han alltså aldrig hann se ett grått strå i sitt mjuka hår.
Nu är det fullbordat.
Asta la sakta ut från Fisketången med flaggan på halv mast. En stilla blå dag med bligg, några trutar och tändkulemotorns tunga dunk. Det kändes stort och vackert men smärtsamt när vi passerade Smögen på styrbords sida. Jag såg mina systrars tårar och inom mig hade jag hans bilder och ljud. Farfar satt värdigt tyst på däck för att följa sin son till sista vilan och farmor stod bakom och höll hans hand. Inramningen var välbekant men så enorm just idag.
Strax nordväst om Hållö sänkte skepparen motorns varvtal och Asta gick upp med sidan mot den svaga bris som just skiftat riktning tills hon låg nästan helt still.
Jag kan inte återge den känslostorm som rev i mig när jag lutad mot relingen sakta strödde askan överbord. Hans liv i mina händer - sedan inte mer. Det var så vackert att se hur askan sakta sjönk i soldränkt grönblått vatten akter om båten samtidigt som många röda rosor låg vaggande lugnt på ytan. Det är bilder jag aldrig glömmer så länge jag fortsätter andas.
En lång tung signal ljöd efter några minuter från hornet och flaggan åkte då i topp. Det är bara en del av en akt, men det var som om den där gamla unika vackra båten gjorde sin egen salut och tog sitt eget farväl till ett stort liv och en fin människa. Den som trafikerat dom här vattnen långt innan pappa själv sprang där på klipporna som liten pojk. Nu sa den farväl till en gammal kär vän. Med oss, dom närmaste, ombord kändes det större och starkare än något annat jag tidigare upplevt.
Jag kan inte se ett finare slut och jag tror inte pappa hade velat ha det på något annat sätt än det han nu gavs. Trots att han alltså aldrig hann se ett grått strå i sitt mjuka hår.
Nu är det fullbordat.
måndag, juni 02, 2008
Strandgods
Spenderade helgen på Småholmarna strax utanför Lysekil. Det är rätt intressant att skrota omkring bland vad som stormspolats iland och se vad det är och var allt kommer ifrån. Hittade jättejordnötter från Tyskland, silikon från England, en ölback från Panama, hårspray från Schweiz, mineralvatten från Frankrike, därtill en mängd saker utan urskiljbar härkomst; en sko, en ryggsäck, ett skottkärrehjul, ett skärp, en tross, mängder av smålinor, ett par hinkar, sönderslagna vädernötta brädor av olika storlekar, sandlådeleksaker, en EU-pall, färgburkar, en tandborste, delar av garn och trasiga fiskenät.
Kontrasten mellan dom gulliga manmade strandgodstavlorna som säljs överallt längs kusten där turisterna flockas och dom här weathermade verkliga tavlorna är slående. Kanske kan man skylla på Scanraff eller på sjömännens ickerespekt för alla utom sin egen kust, men det här är en del av Bohuskusten man inte ser särskilt ofta i broschyrerna och som tveklöst är en vanligare syn än sälarna på vykorten.
Kontrasten mellan dom gulliga manmade strandgodstavlorna som säljs överallt längs kusten där turisterna flockas och dom här weathermade verkliga tavlorna är slående. Kanske kan man skylla på Scanraff eller på sjömännens ickerespekt för alla utom sin egen kust, men det här är en del av Bohuskusten man inte ser särskilt ofta i broschyrerna och som tveklöst är en vanligare syn än sälarna på vykorten.
onsdag, maj 28, 2008
Utan att knäckas
Den genljöd så stark, den hördes så klar. Nu inte längre. Nu rasslar och rosslar den fram, studsar med andras ord mot väggar och tak, på knä efter vad helst utom ett eko. Ditt namn är det vackra som lämnar mig nu.
Som en höstfrusen äppelkvist längtande vårlig värme och humlors surr hänger den sliten och matt. Den darrar sorgsen där för sig själv. Iklädd silverdroppar, frusen och svart, ensam och trött. Vem märkte något om den knäcktes och föll till marken?
Utmattad hörde jag den sjunka ner, grumlas, skingras, medan tystnaden tog över mina rum. Jag hade måst ge efter och jag föll samman, bleknade bort och försvann in i natten.
Var du än är idag min vän - snart skriver jag egna sånger igen.
Som en höstfrusen äppelkvist längtande vårlig värme och humlors surr hänger den sliten och matt. Den darrar sorgsen där för sig själv. Iklädd silverdroppar, frusen och svart, ensam och trött. Vem märkte något om den knäcktes och föll till marken?
Utmattad hörde jag den sjunka ner, grumlas, skingras, medan tystnaden tog över mina rum. Jag hade måst ge efter och jag föll samman, bleknade bort och försvann in i natten.
Var du än är idag min vän - snart skriver jag egna sånger igen.
måndag, maj 26, 2008
Sunset In Stockholm
Traskade omkring lite planlöst i stan ikväll, käkade kexchoklad och jalla. Vandrade utmed Hornsgatan och sög in allt vad den gatan har att ge. Restauranger, buller, butiker, gamla hus.
Det som varit vardag är det snart inte längre och det är en märklig känsla. Man vänjer sig så snabbt vid en huvudstads utbud. Man blir bekväm, bortskämd, nästan tonårigt pipig av tanken att behöva slita sig från allting. Man hör ”vill inte vill inte vill inte” på repeat inne i skallen.
Vid Zinkensdamm vek jag av, gick norrut, följde Bastugatan, vek av vid Kattgränd och sen in på sköna Monteliusvägen. Tog några bilder där innan jag stack ut på Brännkyrkagatan och ner mot Slussen och Gamla stan.
Dräller av turister nu. Flest tyskar och amerikaner, tycks det. Jag under hur folk resonerar som beslutar sig för semester i Stockholm. Vet dom nåt om stan? Varför väljer dom just den här stan av alla fantastiska som finns i Europa? Japanerna rusar i flock som vanligt utmed Västerlånggatan, allt för att hinna ta så många bilder som möjligt att titta på när man landat i Kyoto igen. Men dom andra, dom som inte stressar, vad är det som lockar dom med Stockholm?
Stack alltså ut på Riddarholmen istället. Såg söders höjder från Riddarkällaren och stadshussilhuetten från Evert Taubes terrass. Mycket fint.
Hade tänkt krångla mig in i Gamla stan igen och hälsa på Gåsgränd och Sven Vintappares torg, men tanken på turisterna höll mig därifrån och jag gick direkt in i t-banan från Riddarholmen via den monumentalt gräsliga ingången där. Gatlopp vore fortfarande ett lämpligt straff för människorna som klubbade igenom beslutet om Centralbron.
Det var vemodigt men fint, nästan överallt, i stan ikväll.
fredag, maj 23, 2008
Huvudet invirat i blues
Vaknar tidigt idag. Tänder ljus i morgonen. Det gör jag aldrig annars. Vet inte riktigt vad det kommer sig av, märker bara att jag gör det. Känner mig prestigelös och öm.
Lyssnar på Standing In The Doorway på repeat. Jag tror, idag, att det är den mest plågsamma och vackraste sång jag hört och känner till. För det är ingen låt, det är en sång. Kanske överträffas den bara av Baby om morgonen i vemod, men den får stå tillbaka dom här dagarna.
Jag ser bilder av en nattlig man i ett stort hus ute vid kusten, inrett av ett lyckligt par. Trägolv, kuddar i soffan, sovande katter, höga dragiga fönster, svala färger, september. Sen ser jag henne. Morgonrock, nakna fötter, skrammel i köket, iskall.
You left me standin’ in the doorway, cryin’, sjunger Dylan oefterhärmligt. Just den där meningen med dom rätta ackorden, instrumenten, rösten och särskilt det där ordet, cryin’, skär rakbladsvasst rätt igenom ett förhärdat och ärrat ensamhjärta, som en skalpell genom barnhud. Trots att det inga öppna sår har, så är det som att dom gamla öppnas, skärs, upp igen så lätt av det gnälliga, raspiga, nasala.
Satan, att det går att göra sån här in under huden trängande musik. Musik som väcker gamla kärleksspöken till liv.
För att få henne att lyssna, att se honom, går han ut i farstun och snörar på sig skorna och ställer sig med axeln lutad mot dörrposten, markerar, desperat, osäker på vad han ska säga, om han kan säga nåt. Hon tittar på morgon-tv som om han vore en fluga på väggen, oberörd, men hela tiden totalt medveten om varenda rörelse han gör. Han fäller sitt huvud och några tårar pressar fram, så smärtsamt medveten om sina misstag, om hennes teatraliska obrytbara kyla, om sina fel i det här spelet. Den där kylan som vill ha honom att tala, som vill ha något att ignorera. Så klar över att det inte finns någon väg tillbaka. Natten strid var definitivt den sista.
Dörren slår igen, han försvinner ut bland lövade grusgångar, drar upp jackkragen, mot bilen, och hennes tekopp flyger i väggen och hon skriker rakt ut i sin förtvivlan när hon inte längre hör motorns brummande på gården. Och allt dom kan göra är att hoppas att vännerna inte försvunnit under tiden..
Jag slänger ner fötterna på golvet, vrider upp volymen, går ut i köket och gör kaffe med huvudet fullt av bilder. Somliga dagar är det en nåd att inte ha någon att förlora. Ändå är det just vad jag vill ha; något att vara rädd om.
Han är en jobbig jävel, Dylan.
Lyssnar på Standing In The Doorway på repeat. Jag tror, idag, att det är den mest plågsamma och vackraste sång jag hört och känner till. För det är ingen låt, det är en sång. Kanske överträffas den bara av Baby om morgonen i vemod, men den får stå tillbaka dom här dagarna.
Jag ser bilder av en nattlig man i ett stort hus ute vid kusten, inrett av ett lyckligt par. Trägolv, kuddar i soffan, sovande katter, höga dragiga fönster, svala färger, september. Sen ser jag henne. Morgonrock, nakna fötter, skrammel i köket, iskall.
You left me standin’ in the doorway, cryin’, sjunger Dylan oefterhärmligt. Just den där meningen med dom rätta ackorden, instrumenten, rösten och särskilt det där ordet, cryin’, skär rakbladsvasst rätt igenom ett förhärdat och ärrat ensamhjärta, som en skalpell genom barnhud. Trots att det inga öppna sår har, så är det som att dom gamla öppnas, skärs, upp igen så lätt av det gnälliga, raspiga, nasala.
Satan, att det går att göra sån här in under huden trängande musik. Musik som väcker gamla kärleksspöken till liv.
För att få henne att lyssna, att se honom, går han ut i farstun och snörar på sig skorna och ställer sig med axeln lutad mot dörrposten, markerar, desperat, osäker på vad han ska säga, om han kan säga nåt. Hon tittar på morgon-tv som om han vore en fluga på väggen, oberörd, men hela tiden totalt medveten om varenda rörelse han gör. Han fäller sitt huvud och några tårar pressar fram, så smärtsamt medveten om sina misstag, om hennes teatraliska obrytbara kyla, om sina fel i det här spelet. Den där kylan som vill ha honom att tala, som vill ha något att ignorera. Så klar över att det inte finns någon väg tillbaka. Natten strid var definitivt den sista.
Dörren slår igen, han försvinner ut bland lövade grusgångar, drar upp jackkragen, mot bilen, och hennes tekopp flyger i väggen och hon skriker rakt ut i sin förtvivlan när hon inte längre hör motorns brummande på gården. Och allt dom kan göra är att hoppas att vännerna inte försvunnit under tiden..
Jag slänger ner fötterna på golvet, vrider upp volymen, går ut i köket och gör kaffe med huvudet fullt av bilder. Somliga dagar är det en nåd att inte ha någon att förlora. Ändå är det just vad jag vill ha; något att vara rädd om.
Han är en jobbig jävel, Dylan.
tisdag, maj 20, 2008
måndag, maj 19, 2008
Stillhet
Det är stilla här ikväll. Jag försöker efter en timme hålla vänsterhanden runt halsen på min gitarr. Tre fingrar träffar strängarna perfekt och ett vackert Dm tar form. Jag blundar innan orden lämnar mig. Jag blundar och hör mitt moll-ackord stadigt och välljudande. Jag känner hjärtats slag och lungornas rytm. Mina pulserande vänner; jag är i gungning.
Jag känner mig som dömd till 20 års tomhet. Ett okular hänger över min kväll och genom det syns gråtoner och ingenting annat. Inom mig vilar mitt uppror och min glädje. Där inne samsas dom med ambition och längtan. Men inga vårfärger syns till nu, endast saknad och sorg. Orden vill inte komma ut som dom ska.
Det är snart pappas födelsedag. I stålet som hänger på mitt bröst står ingraverat: 490604-4815.
Jag har haft siffrorna där så länge nu att jag börjat känna mig naken utan dom. Blodbrickan, den rektangulära med dom rundade kanterna, är motsägelsefullt ännu inte bruten. Det var ingen kula som fällde honom, men han dog i sin egen strid. I sitt eget krig med livet. Någon vit flagg eller några händer i luften syntes aldrig till, trots att ammunitionen tog slut till sist.
Jag vill tro att det faktiskt betyder något att brickan ännu är hel.
Det är snart dags att lägga ut från kaj och göra den allra sista resan tillsammans. Jag är nervös inför den. Jag är nervös inför känslorna som jag är rädd kommer ta överhanden. Att jag inte klarar att förhålla mig värdig, att jag kommer vilja dyka i och följa honom ner i djupet. Jag är rädd att jag kommer brista och braka samman helt och hållet, som på sjukhuset vid hans sida.
Jag vet att han är hemma när vi kommit till kaj igen, men djupet och mörkret har aldrig känts så stort och avlägset. Jag vill be havet att ta hand om honom, att inte göra honom illa. Jag vill känna att varenda våg och rörelse havet gör är något han finns i. Jag vill veta att leendet finns där ute.
Jag önskar jag hade en flicka att hålla i handen när känslostormen river i mig. Jag skulle vilja veta att det finns ett knä att vila i när kvällen och tomheten kommer över mig. Att jag inte är ensam.
Varje kväll brinner ljuset i min hylla. Varje kväll har jag sagt några ord och stannat upp för en stund. Men jag minns inte när jag senast föll på knä framför bilden och slog pannan i golvet med hårt igenknipna ögon. Jag minns inte när jag senast överfölls av så tung luft att andas.
Jag ger upp inför obegripligheten att han är borta och kan inte göra något annat än att låta sorgen skölja igenom mig. Jag vet att jag är helt maktlös inför den. Saknaden, som aldrig kommer försvinna är så hänsynslös och smärtsam, den är bortom beskrivning. Saknaden efter blicken, rösten, doften, skrattet. Den är större än jag förmår bära ikväll. Men jag måste klara av att gråta färdigt.
Min pappa var i sanning en stor liten man. Om han bara visste hur högt älskad han är.
Jag sätter fotot på bordet framför mig där jag satt mig. Med min gitarr och några toner vill jag få någon form på allting. På min saknad och på min ensamhet. Jag vill sjunga mig till rätta men rösten bär inte hela vägen och sången blir sprucken. Jag försöker i stillhet forma orden igen och göra dom hörbara; kan du höra mig?
Men jag vet att han inte hör och att han är för alltid bara borta. Jag vet att min förtvivlan inte gör någon skillnad, jag får honom aldrig åter hur jag än önskar. Hur jag än önskar att det enorma tomrum kunde fyllas, så är det just inget annat än för evigt tomt där han en gång funnits.
Nu återstår bara just den där sista resan och sedan en livslång saknad.
Jag känner mig som dömd till 20 års tomhet. Ett okular hänger över min kväll och genom det syns gråtoner och ingenting annat. Inom mig vilar mitt uppror och min glädje. Där inne samsas dom med ambition och längtan. Men inga vårfärger syns till nu, endast saknad och sorg. Orden vill inte komma ut som dom ska.
Det är snart pappas födelsedag. I stålet som hänger på mitt bröst står ingraverat: 490604-4815.
Jag har haft siffrorna där så länge nu att jag börjat känna mig naken utan dom. Blodbrickan, den rektangulära med dom rundade kanterna, är motsägelsefullt ännu inte bruten. Det var ingen kula som fällde honom, men han dog i sin egen strid. I sitt eget krig med livet. Någon vit flagg eller några händer i luften syntes aldrig till, trots att ammunitionen tog slut till sist.
Jag vill tro att det faktiskt betyder något att brickan ännu är hel.
Det är snart dags att lägga ut från kaj och göra den allra sista resan tillsammans. Jag är nervös inför den. Jag är nervös inför känslorna som jag är rädd kommer ta överhanden. Att jag inte klarar att förhålla mig värdig, att jag kommer vilja dyka i och följa honom ner i djupet. Jag är rädd att jag kommer brista och braka samman helt och hållet, som på sjukhuset vid hans sida.
Jag vet att han är hemma när vi kommit till kaj igen, men djupet och mörkret har aldrig känts så stort och avlägset. Jag vill be havet att ta hand om honom, att inte göra honom illa. Jag vill känna att varenda våg och rörelse havet gör är något han finns i. Jag vill veta att leendet finns där ute.
Jag önskar jag hade en flicka att hålla i handen när känslostormen river i mig. Jag skulle vilja veta att det finns ett knä att vila i när kvällen och tomheten kommer över mig. Att jag inte är ensam.
Varje kväll brinner ljuset i min hylla. Varje kväll har jag sagt några ord och stannat upp för en stund. Men jag minns inte när jag senast föll på knä framför bilden och slog pannan i golvet med hårt igenknipna ögon. Jag minns inte när jag senast överfölls av så tung luft att andas.
Jag ger upp inför obegripligheten att han är borta och kan inte göra något annat än att låta sorgen skölja igenom mig. Jag vet att jag är helt maktlös inför den. Saknaden, som aldrig kommer försvinna är så hänsynslös och smärtsam, den är bortom beskrivning. Saknaden efter blicken, rösten, doften, skrattet. Den är större än jag förmår bära ikväll. Men jag måste klara av att gråta färdigt.
Min pappa var i sanning en stor liten man. Om han bara visste hur högt älskad han är.
Jag sätter fotot på bordet framför mig där jag satt mig. Med min gitarr och några toner vill jag få någon form på allting. På min saknad och på min ensamhet. Jag vill sjunga mig till rätta men rösten bär inte hela vägen och sången blir sprucken. Jag försöker i stillhet forma orden igen och göra dom hörbara; kan du höra mig?
Men jag vet att han inte hör och att han är för alltid bara borta. Jag vet att min förtvivlan inte gör någon skillnad, jag får honom aldrig åter hur jag än önskar. Hur jag än önskar att det enorma tomrum kunde fyllas, så är det just inget annat än för evigt tomt där han en gång funnits.
Nu återstår bara just den där sista resan och sedan en livslång saknad.
söndag, maj 18, 2008
En råkall rattfylla
Min nya promenerande vana trogen rörde jag mig ikväll till och från affären per egen maskin. Gick förbi Alviksplan och Vedugnen, via Alléparken som är Äppelvikens hjärta, över spårvagnsrälsen och vidare upp mot Västerled. Träden, vad det nu är för sort, som blommade så fint för bara någon vecka sedan har tappat all blomster och är bara vanligt sommargröna nu. För en sekund kändes det lite höstlikt med den våta asfalten, den klara himlen och nästan fulla månen och dom futtiga sju graderna som skylten på Hotell Sabima visade.
Alldeles utanför hotellet står en ung tjej. Hon är festklädd. Hon har klänning och en jacka och en liten axelväska. Ute på vägen står hennes moped. Skulle tro att det är en EU-moped eftersom den är registrerad och har skylt. Framför mopeden står en polisbil vars personal gör tjejen sällskap på trottoaren.
När jag närmar mig ser jag henne helt nära. Sminket är skevt och liksom utkletat och hon ser misslyckat gothisk ut i ansiktet. Hon är rödgråten och har svårt att stå på benen. Vad hennes tårar kommer sig av är svårt att säga. Kanske har hon råkat illa ut på en fest, kanske har hon insett läget hon befinner sig i. Det är inte helt lätt att avgöra. Vad som är lättare att avgöra är att hennes berusningsgrad tveklöst överstiger 1.0 promille. Grov styrstångsfylla således.
Äppelviken är lite som förr i tiden. Här sker inget ont. Gamla hus, fina bilar, klippta häckar och skötta rosor, ordning och reda. Det är utan tvivel ett av dom mest exklusiva områdena utanför tullarna och det är så idylliskt att det ibland blir för mycket. Folk har pengar här och majoriteten menar nog att det är ganska intressant att visa upp en fin fasad. Inte enbart vad gäller hus och hem. Att det skulle förekomma poliser sent en lördagskväll här är i det närmaste otänkbart eftersom det finns platser runtom i Stockholm som är i betydligt större behov av spontana och rutinmässiga patruller.
Just det där kan jag föreställa mig att tjejen hade i åtanke när hon riskkalkylerade sin färd. Det är nämligen för polisernas skull man kör nykter. Men det var en chansning som inte gick hem.
Jag har ganska svårt att se några förmildrande omständigheter, vad hon än må ha för ursäkt eller orsak till sin fylleresa. Det skulle möjligtvis vara om liv stod på spel, men i samma stund man sätter sig bakom ratten eller bakom styret sätter man andras liv på spel, varför det argumentet oftast faller platt till marken.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka lite synd om henne. En rattfylla är förödande eftersom det är ett brott som ingen, inte ens rattfylleristerna själva, kan försvara. Det är förödande eftersom det pekar på usel karaktär och total omdömeslöshet. Att inte kunna hantera alkohol i landet Lagom är bland det mest skamliga som finns. Särskilt i exklusiva kretsar och kvarter. Det försvårar tillvaron så oerhört att ha just en rattfylla i bagaget.
Först kan hon glömma sin moped. Sen kan hon glömma körkortet vid 18. Hon kan glömma lägenhet i eget namn på många år. Möjlighet till lån; hejdå. Myndighetsjobb eller jobb som erfordrar mentalt pålitliga och klanderfria personer. Jobb över huvud taget blir otroligt mycket svårare att få. För att inte tala då om den sociala skammen hon och familjen (om man inte lägger locket på och spelar teater) får dras med.
Hon kan istället sikta in sig på dagsböter, villkorlig dom och eventuell samhällstjänst. Har hon föräldrar som är måna om den där fasaden föreställer jag mig att dom inte kommer stryka henne på kinden och förklara att dom älskar henne ändå. Hon kan sikta in sig på en söndagsångest som sträcker sig månader framöver. Hon kan ställa in allt vad studentfirande heter, om hon nu tar den i år. Hon kan direkt ställa in sig på en helt och hållet festfri sommar. Andra kan ha kul, men inte hon. Föräldrars förtroende byggs inte upp på en kvart nämligen, vilket hon snart lär erfara.
Hon lär också erfara att straff & böter inte är avtjänade och betalda när dom är det, ty samhället kommer fortsätta straffa henne även när hon i laglig mening sonat sitt brott. Och det är där mitt medlidande visar sig; det är illa att man i det här så empatiska, förstående, biståndsskänkande, dansbandsdansande, humanistiska, upplysta, tomas ledinska, jämlika, rättvisa landet går efter parollen en gång kriminell - alltid kriminell. Att ge människor en andra chans är snart lika sällsynt som en snöflinga i Skåne.
Lördagen den 17:e maj 2008 kommer vara det datum som spräckte hennes ulliga inbäddade glasbubblevärld i skärvor. Den kvällen var kvällen då hennes villfarelser om sin egen osårbarhet rasade fullständigt sönder och samman. En Äppelvikens alldeles egen Paris Hilton i miniformat, en av många, snart inför rätta. Jag undrar hur många timmar och kvällar med tårvåta kinder hon kommer ha framför sig den närmsta tiden. Allt annat än tvåsiffrigt vore ett hån mot varenda nykter medtrafikant.
Jag tror inte bara det var jag som tyckte det var rått i luften ikväll.
Alldeles utanför hotellet står en ung tjej. Hon är festklädd. Hon har klänning och en jacka och en liten axelväska. Ute på vägen står hennes moped. Skulle tro att det är en EU-moped eftersom den är registrerad och har skylt. Framför mopeden står en polisbil vars personal gör tjejen sällskap på trottoaren.
När jag närmar mig ser jag henne helt nära. Sminket är skevt och liksom utkletat och hon ser misslyckat gothisk ut i ansiktet. Hon är rödgråten och har svårt att stå på benen. Vad hennes tårar kommer sig av är svårt att säga. Kanske har hon råkat illa ut på en fest, kanske har hon insett läget hon befinner sig i. Det är inte helt lätt att avgöra. Vad som är lättare att avgöra är att hennes berusningsgrad tveklöst överstiger 1.0 promille. Grov styrstångsfylla således.
Äppelviken är lite som förr i tiden. Här sker inget ont. Gamla hus, fina bilar, klippta häckar och skötta rosor, ordning och reda. Det är utan tvivel ett av dom mest exklusiva områdena utanför tullarna och det är så idylliskt att det ibland blir för mycket. Folk har pengar här och majoriteten menar nog att det är ganska intressant att visa upp en fin fasad. Inte enbart vad gäller hus och hem. Att det skulle förekomma poliser sent en lördagskväll här är i det närmaste otänkbart eftersom det finns platser runtom i Stockholm som är i betydligt större behov av spontana och rutinmässiga patruller.
Just det där kan jag föreställa mig att tjejen hade i åtanke när hon riskkalkylerade sin färd. Det är nämligen för polisernas skull man kör nykter. Men det var en chansning som inte gick hem.
Jag har ganska svårt att se några förmildrande omständigheter, vad hon än må ha för ursäkt eller orsak till sin fylleresa. Det skulle möjligtvis vara om liv stod på spel, men i samma stund man sätter sig bakom ratten eller bakom styret sätter man andras liv på spel, varför det argumentet oftast faller platt till marken.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka lite synd om henne. En rattfylla är förödande eftersom det är ett brott som ingen, inte ens rattfylleristerna själva, kan försvara. Det är förödande eftersom det pekar på usel karaktär och total omdömeslöshet. Att inte kunna hantera alkohol i landet Lagom är bland det mest skamliga som finns. Särskilt i exklusiva kretsar och kvarter. Det försvårar tillvaron så oerhört att ha just en rattfylla i bagaget.
Först kan hon glömma sin moped. Sen kan hon glömma körkortet vid 18. Hon kan glömma lägenhet i eget namn på många år. Möjlighet till lån; hejdå. Myndighetsjobb eller jobb som erfordrar mentalt pålitliga och klanderfria personer. Jobb över huvud taget blir otroligt mycket svårare att få. För att inte tala då om den sociala skammen hon och familjen (om man inte lägger locket på och spelar teater) får dras med.
Hon kan istället sikta in sig på dagsböter, villkorlig dom och eventuell samhällstjänst. Har hon föräldrar som är måna om den där fasaden föreställer jag mig att dom inte kommer stryka henne på kinden och förklara att dom älskar henne ändå. Hon kan sikta in sig på en söndagsångest som sträcker sig månader framöver. Hon kan ställa in allt vad studentfirande heter, om hon nu tar den i år. Hon kan direkt ställa in sig på en helt och hållet festfri sommar. Andra kan ha kul, men inte hon. Föräldrars förtroende byggs inte upp på en kvart nämligen, vilket hon snart lär erfara.
Hon lär också erfara att straff & böter inte är avtjänade och betalda när dom är det, ty samhället kommer fortsätta straffa henne även när hon i laglig mening sonat sitt brott. Och det är där mitt medlidande visar sig; det är illa att man i det här så empatiska, förstående, biståndsskänkande, dansbandsdansande, humanistiska, upplysta, tomas ledinska, jämlika, rättvisa landet går efter parollen en gång kriminell - alltid kriminell. Att ge människor en andra chans är snart lika sällsynt som en snöflinga i Skåne.
Lördagen den 17:e maj 2008 kommer vara det datum som spräckte hennes ulliga inbäddade glasbubblevärld i skärvor. Den kvällen var kvällen då hennes villfarelser om sin egen osårbarhet rasade fullständigt sönder och samman. En Äppelvikens alldeles egen Paris Hilton i miniformat, en av många, snart inför rätta. Jag undrar hur många timmar och kvällar med tårvåta kinder hon kommer ha framför sig den närmsta tiden. Allt annat än tvåsiffrigt vore ett hån mot varenda nykter medtrafikant.
Jag tror inte bara det var jag som tyckte det var rått i luften ikväll.
torsdag, maj 15, 2008
Om hon bara visste
Klänningar kom på tal häromdagen när det var som varmast. Klänningar. Jag är löjligt svag för klänningar. Och för dom få människor som kan bära en sådan. Särskilt en, eller kanske två. Men ändå bara en, fast nu en annan. En verklig och nära.
Jag var 18-19 år och höll 5 knop förbi Arons sjömack vid Fisketången. Vill minnas att det var kvällning i slutet av sommaren och jag var på väg från Lloyd på Smögen till farmor & farfar i Hovenäset. En lätt bris, få båtar och hon längst ut på bryggan. Bryggan där Asta nu ligger, fast i andra änden.
Klänningen var löst sittande, men inte lösare än att man kunde se konturer. Över dom bara axlarna var den lite bredare och just nedanför knäna runt dom brunbrända benen fladdrade den lätt i vinden, så som håret rörde sig över axlar och mellan skuldror.
Hon var runt tjugofem, barfota och hennes saltbadade och solblekta hår rörde lätt på sig i brisen medan hon höll upp ena handen som solskärm. Jag vet inte vad hennes ögon sökte där. Kanske någon man som strax skulle komma till kaj. Kanske ville hon andas varm sommarluft med Hållö, Skagerak och horisonten för ögonen. Kanske var det bara en slump att hon stod där.
Jag såg aldrig hennes ansikte helt tydligt, men bilden av hennes figur i klänningen, det ljusa raka håret som rörde på sig och dom bara axlarna och dom brunbrända benen brände in i näthinnan på mig och den har aldrig lämnat mig. Men aldrig så vacker hon var, ännu oåtkomligare var hon. Och varje gång jag åkt förbi där sedan dess har jag hoppats att hon ska stå där igen. Bara för ett tillfälle, för en enda chans att berätta. Men hon är aldrig där. Jag har inte sett henne någonsin igen.
Inte förrän nu.
För halvannan vecka smög hon sig fram och uppenbarade sig. Först då förstod jag. Trots att jag är många mil från Arons och hon många år från mig. Trots att hon själv inte hade en aning om vad hon sysslade med när jag slöt mina ögon. Men jag såg henne på bryggan och det var augusti och hon var bara där, i sin klänning, i sin sensommarbränna, sitt blekta hår, sin slanka midja och sina bara fötter.
Nu ser jag vad jag inte såg då; hennes ansikte. Som jag sökt och försökt finna det men aldrig har något stämt in i den där gamla inbrända bilden. Aldrig har något kunnat smälta in och bära upp synen som mötte mig då vid den gamla sjömacken. Men nu var bilden klar som en nattlig ökenhimmel. Verkligen evigt klar och fin.
Jag har mött henne och tagit henne i min famn utan att förstå. Jag har drömt aningslöst med hjärnan full av spärrar. Jag har utan förstånd sett hennes blå blick något för länge. Jag har följt linjerna i ansiktet, utmed kinderna, över läpparna. Jag har till och med doftat på dom i mina spärrade drömmar. Jag har sett och bländats men förbjudits av omöjligheten i att någonsin komma den tvåsamheten nära. Min arm över hennes midja och min skäggstubb i hennes nacke har aldrig tillåtits få fäste i mina drömmar.
Att det inte är hon som stod där på bryggan, det vet jag. Men det är ändå hon, fast en annan. En nu verklig och nära bild. En levande och varm människa. Full av dofter och ljud, rörelse och lust.
Kanske borde jag tala om för henne att hon är det vackraste jag någonsin kommit att möta i mitt liv. Kanske gör jag bäst i att försegla den här drömmen och behålla henne ovetande. Kanske är det enda möjliga att låta henne vara ifred och fortsätta titta upp mot bryggan även denna sommar.
Ty hon har ingen aning och är då som nu - för mig oåtkomlig.
Jag var 18-19 år och höll 5 knop förbi Arons sjömack vid Fisketången. Vill minnas att det var kvällning i slutet av sommaren och jag var på väg från Lloyd på Smögen till farmor & farfar i Hovenäset. En lätt bris, få båtar och hon längst ut på bryggan. Bryggan där Asta nu ligger, fast i andra änden.
Klänningen var löst sittande, men inte lösare än att man kunde se konturer. Över dom bara axlarna var den lite bredare och just nedanför knäna runt dom brunbrända benen fladdrade den lätt i vinden, så som håret rörde sig över axlar och mellan skuldror.
Hon var runt tjugofem, barfota och hennes saltbadade och solblekta hår rörde lätt på sig i brisen medan hon höll upp ena handen som solskärm. Jag vet inte vad hennes ögon sökte där. Kanske någon man som strax skulle komma till kaj. Kanske ville hon andas varm sommarluft med Hållö, Skagerak och horisonten för ögonen. Kanske var det bara en slump att hon stod där.
Jag såg aldrig hennes ansikte helt tydligt, men bilden av hennes figur i klänningen, det ljusa raka håret som rörde på sig och dom bara axlarna och dom brunbrända benen brände in i näthinnan på mig och den har aldrig lämnat mig. Men aldrig så vacker hon var, ännu oåtkomligare var hon. Och varje gång jag åkt förbi där sedan dess har jag hoppats att hon ska stå där igen. Bara för ett tillfälle, för en enda chans att berätta. Men hon är aldrig där. Jag har inte sett henne någonsin igen.
Inte förrän nu.
För halvannan vecka smög hon sig fram och uppenbarade sig. Först då förstod jag. Trots att jag är många mil från Arons och hon många år från mig. Trots att hon själv inte hade en aning om vad hon sysslade med när jag slöt mina ögon. Men jag såg henne på bryggan och det var augusti och hon var bara där, i sin klänning, i sin sensommarbränna, sitt blekta hår, sin slanka midja och sina bara fötter.
Nu ser jag vad jag inte såg då; hennes ansikte. Som jag sökt och försökt finna det men aldrig har något stämt in i den där gamla inbrända bilden. Aldrig har något kunnat smälta in och bära upp synen som mötte mig då vid den gamla sjömacken. Men nu var bilden klar som en nattlig ökenhimmel. Verkligen evigt klar och fin.
Jag har mött henne och tagit henne i min famn utan att förstå. Jag har drömt aningslöst med hjärnan full av spärrar. Jag har utan förstånd sett hennes blå blick något för länge. Jag har följt linjerna i ansiktet, utmed kinderna, över läpparna. Jag har till och med doftat på dom i mina spärrade drömmar. Jag har sett och bländats men förbjudits av omöjligheten i att någonsin komma den tvåsamheten nära. Min arm över hennes midja och min skäggstubb i hennes nacke har aldrig tillåtits få fäste i mina drömmar.
Att det inte är hon som stod där på bryggan, det vet jag. Men det är ändå hon, fast en annan. En nu verklig och nära bild. En levande och varm människa. Full av dofter och ljud, rörelse och lust.
Kanske borde jag tala om för henne att hon är det vackraste jag någonsin kommit att möta i mitt liv. Kanske gör jag bäst i att försegla den här drömmen och behålla henne ovetande. Kanske är det enda möjliga att låta henne vara ifred och fortsätta titta upp mot bryggan även denna sommar.
Ty hon har ingen aning och är då som nu - för mig oåtkomlig.
tisdag, maj 13, 2008
Väckarklocka av krut
Vaknade imorse av att en rejäl dynamitladdning brände av 7 meter ifrån mig. Sen brände dom av fyra stycken till med jämna mellanrum. Så jag fick snooza en stund som oftast annars också.
Köksutsikt
Även om dynamit är ett ganska lamt sprängmedel, så kan jag meddela att mark och huskropp rister ganska duktigt när det är så nära. Lite obehagligt nästan.
Och lamt eller inte - dynamit är rätt effektivt som väckarklocka.
KöksutsiktÄven om dynamit är ett ganska lamt sprängmedel, så kan jag meddela att mark och huskropp rister ganska duktigt när det är så nära. Lite obehagligt nästan.
Och lamt eller inte - dynamit är rätt effektivt som väckarklocka.
måndag, maj 12, 2008
På väg bort
Såg en norsk dokumentär på SVT om demens tidigare idag. På väg bort hette den - vilket man mentalt faktiskt är som dement.
Vilken oerhörd tragik som spränger sönder relationer och vittrar människor till oigenkännlighet. Det måste vara som att ha en chimpans i människodräkt i huset, ett skal, något som man älskat som inte längre är kvar fastän det är det. Det kan för dom anhöriga inte finnas någon värre sjukdom att ha bredvid sig än Alzheimers. Det måste vara den mest sorgesamma döden att bevittna.
Och farfar har nyligen drabbats av hjärnblödning. Halvt förlamad, 82 år gammal. Ett helt liv har han levt med sinnesskärpan i behåll. Det vore, trots ett långt och friskt liv, ändå en stor sorg och saknad om han bara ett halvår efter pappa skulle göra honom sällskap. Det vore en tuff smäll att förlora två generationer herrar rakt över mig så tätt.
•••
Det var ganska kallt i luften ikväll. Jag klädde mig fin i vit skjorta, lämnade Mr. Visa hemma och åkte in till stan för att vandra gatorna en stund. Gröndal verkar vara en liten glömd skatt. För att inte tala om Lilla Skinnarviksgränd. Oerhört charmigt och artonhundratalskt.
Vilken oerhörd tragik som spränger sönder relationer och vittrar människor till oigenkännlighet. Det måste vara som att ha en chimpans i människodräkt i huset, ett skal, något som man älskat som inte längre är kvar fastän det är det. Det kan för dom anhöriga inte finnas någon värre sjukdom att ha bredvid sig än Alzheimers. Det måste vara den mest sorgesamma döden att bevittna.
Och farfar har nyligen drabbats av hjärnblödning. Halvt förlamad, 82 år gammal. Ett helt liv har han levt med sinnesskärpan i behåll. Det vore, trots ett långt och friskt liv, ändå en stor sorg och saknad om han bara ett halvår efter pappa skulle göra honom sällskap. Det vore en tuff smäll att förlora två generationer herrar rakt över mig så tätt.
•••
Det var ganska kallt i luften ikväll. Jag klädde mig fin i vit skjorta, lämnade Mr. Visa hemma och åkte in till stan för att vandra gatorna en stund. Gröndal verkar vara en liten glömd skatt. För att inte tala om Lilla Skinnarviksgränd. Oerhört charmigt och artonhundratalskt.
Bortsett bilar och lite asfalt - 1800tal.
Ännu ett par veckor kvar innan jag lämnar allt det här bakom mig, jag är de facto på väg bort jag också - om än frisk. Men nu längtar jag hem till mor & bror, övrig familj och vänner. Hur fin en upplevelse än är så är den inte hälften värd utan någon att dela den med.
•••
Ställde mig och blängde över Riddarfjärden en stund. Kallt men klart när solen sänkte sig över Kungsholmen. Gick och mumsade på ett hårt päron när jag rundade Bishop Arms och korsade Brännkyrkagatan. Man känner sig nyttig av sånt där. Hade tänkt gå från Zinkensdamm till Karlaplan men vid Slussen blev det för kyligt och jag öppnade min jalla, vek ner i tunnelbanan och åkte nöjd hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
