Stillhet

Det är stilla här ikväll. Jag försöker efter en timme hålla vänsterhanden runt halsen på min gitarr. Tre fingrar träffar strängarna perfekt och ett vackert Dm tar form. Jag blundar innan orden lämnar mig. Jag blundar och hör mitt moll-ackord stadigt och välljudande. Jag känner hjärtats slag och lungornas rytm. Mina pulserande vänner; jag är i gungning.

Jag känner mig som dömd till 20 års tomhet. Ett okular hänger över min kväll och genom det syns gråtoner och ingenting annat. Inom mig vilar mitt uppror och min glädje. Där inne samsas dom med ambition och längtan. Men inga vårfärger syns till nu, endast saknad och sorg. Orden vill inte komma ut som dom ska.

Det är snart pappas födelsedag. I stålet som hänger på mitt bröst står ingraverat: 490604-4815.

Jag har haft siffrorna där så länge nu att jag börjat känna mig naken utan dom. Blodbrickan, den rektangulära med dom rundade kanterna, är motsägelsefullt ännu inte bruten. Det var ingen kula som fällde honom, men han dog i sin egen strid. I sitt eget krig med livet. Någon vit flagg eller några händer i luften syntes aldrig till, trots att ammunitionen tog slut till sist.

Jag vill tro att det faktiskt betyder något att brickan ännu är hel.

Det är snart dags att lägga ut från kaj och göra den allra sista resan tillsammans. Jag är nervös inför den. Jag är nervös inför känslorna som jag är rädd kommer ta överhanden. Att jag inte klarar att förhålla mig värdig, att jag kommer vilja dyka i och följa honom ner i djupet. Jag är rädd att jag kommer brista och braka samman helt och hållet, som på sjukhuset vid hans sida.

Jag vet att han är hemma när vi kommit till kaj igen, men djupet och mörkret har aldrig känts så stort och avlägset. Jag vill be havet att ta hand om honom, att inte göra honom illa. Jag vill känna att varenda våg och rörelse havet gör är något han finns i. Jag vill veta att leendet finns där ute.

Jag önskar jag hade en flicka att hålla i handen när känslostormen river i mig. Jag skulle vilja veta att det finns ett knä att vila i när kvällen och tomheten kommer över mig. Att jag inte är ensam.

Varje kväll brinner ljuset i min hylla. Varje kväll har jag sagt några ord och stannat upp för en stund. Men jag minns inte när jag senast föll på knä framför bilden och slog pannan i golvet med hårt igenknipna ögon. Jag minns inte när jag senast överfölls av så tung luft att andas.

Jag ger upp inför obegripligheten att han är borta och kan inte göra något annat än att låta sorgen skölja igenom mig. Jag vet att jag är helt maktlös inför den. Saknaden, som aldrig kommer försvinna är så hänsynslös och smärtsam, den är bortom beskrivning. Saknaden efter blicken, rösten, doften, skrattet. Den är större än jag förmår bära ikväll. Men jag måste klara av att gråta färdigt.

Min pappa var i sanning en stor liten man. Om han bara visste hur högt älskad han är.

Jag sätter fotot på bordet framför mig där jag satt mig. Med min gitarr och några toner vill jag få någon form på allting. På min saknad och på min ensamhet. Jag vill sjunga mig till rätta men rösten bär inte hela vägen och sången blir sprucken. Jag försöker i stillhet forma orden igen och göra dom hörbara; kan du höra mig?

Men jag vet att han inte hör och att han är för alltid bara borta. Jag vet att min förtvivlan inte gör någon skillnad, jag får honom aldrig åter hur jag än önskar. Hur jag än önskar att det enorma tomrum kunde fyllas, så är det just inget annat än för evigt tomt där han en gång funnits.

Nu återstår bara just den där sista resan och sedan en livslång saknad.