T minus 26

Jag vet inte riktigt hur jag ska förehålla mig till kommande månadsskifte. Jag bestämde mig idag - Det är definitivt så att jag överger Stockholm. Om tillfälligt, det vet jag inte idag.

Känslan är udda, lite sorgesam och vemodig. Det är inte självklart enkelt att lämna promenadstråk och platser man tagit till sig och gjort till sina. Stockholm är en historisk stad mer än något annat för mig och jag har tyckt om att ha Ladulås Riddarholmskyrka, Strindbergs Drottninggata och Vreeswijks Mosebacke runt knuten. För mig att besöka och undersöka när som helst.

Jag har tyckt om att bekanta mig med Vita Bergen och Kastellholmen. Jag har gillat att uppsöka Reimersholmes brännvinshistoria och Hagaparkens vårvärme. Det har varit en fröjd att vandra Prästgatan i Bellmansk anda och se Valborgsfacklorna på Stortorget. Att i skymning stå på Kornhamnstorg och blicka upp mot Stomatolskylten, höjderna mot Brännkyrkagatan och den gamla korkfabriken kommer jag sakna.

Det är som att veta att en relation är på upphällningen utan makt att göra något åt det. Man vill inte genomgå separationen men vet att den är nödvändig.

Jag kommer sakna tunnelbanan, blänket från nackamasterna, Kaknästornet, Skeppsbron och Birger Jarls kenotaf. Synen av Globen från Götgatan, jätteserveringarna på Medis, slingerstigarna i Tanto, min ICA-butik som stänger klockan elva varje kväll och Äppelvikens alla underbara hus. Jag kommer sakna Sveavägens slammer, Strandvägens arkitektur, Skeppen på Skeppsholmen, ljudet ljusen och dofterna från Gröna Lund, myllret vid Slussen och Zinkensdamms trasiga ljusbokstäver.

Under samma känsloparaply trängs dock även glädje. Jag ser fram emot att ha gamla vänner och familj nära igen. Det kommer kännas bra att kunna ägna min båt omsorger genom infall. Jag får små lyckorus av tanken att ha livskamraten om hörnet. Men framför allt känns det helt rätt att ha beslutat om Chalmers i augusti. Nya människor - nya möten. Och Göteborg är en ganska trevlig stad som jag tror jag kan leva med i fyra år.

Men trots att valet görs med utgångspunkt för hur jag vill leva, inte dom fyra närmsta åren utan hela återstoden av mitt liv, känns det som ett steg tillbaka snarare än ett steg framåt. Och jag antar att det är den känslan som gör att det gnager litegrann i mig huruvida jag gör rätt eller inte.

Fast visst är det så att Stockholm ligger kvar om jag skulle vilja återvända. Husen, gatorna och historien ska ingenstans. Och tänker jag Kommandobrygga genomfars kroppen rentav av iver och längtan efter augusti och terminsstart. Att lämna här och komma igång redan nu.

Med det ordet på näthinnan bleknar det mesta annat bort och flytten känns i det närmaste självklar. Det ska jag försöka ha i åtanke varje gång jag får för mig att kommande månadsskifte är ett steg tillbaka istället för ett steg framåt och då saknaden efter alla dom här platserna blir plågsamt påtaglig.

Påminn mig om det och säg ordet högt så att jag hör nästa gång jag ynkar mig inför skilsmässan.