Värkande verklighet

Hon slog halv fyra sista gången jag hörde henne inatt, klockan. Där låg jag och vred och vände, tänkte och kände. Och stördes. Förbannad vare den klockan. Kunde den inte åtminstone slå glas, om den nu skulle ha upp mig en och en halv timme senare?

Jag gav mig iväg på en två år lång resa när sömnen uteblev. Den började just idag för ett år sedan, och den slutade just idag om ett år. Jag besökte gamla platser, nya platser, reste med människor jag tycker om och sparkade av resenärer jag inte tycker om. Jag såg gamla sorger och nya glädjerus. Jag förundrades över situationer jag hamnat i, vem jag skrattat med, vem jag gråtit med, vem jag längtat efter.

Halvvägs, just inatt, märker jag att reslusten ökar. Jag får iver att se platserna, möta människorna, höra musiken och känna dofterna med en tyngre och mer välsmord växel. Det tuggar på och jag vet vem jag har bredvid mig. Det är vackra landskap och stora steg före slutdestinationen, men vilka vägar vi väljer dit kunde jag aldrig se. Sedan hör jag inte klockan något mer och jag försvinner i en dröm om vilken jag intet törs berätta.

Nu sitter jag och har spaghetti i armarna och snömos i huvudet. Jag är fullständigt utpumpad efter en vanvettigt järntung dag. Jag är tröttare än en pårökt koalabjörn. Av järnet, av minimal sömn, av resan. Kroppen värker, hjärnan värker, hjärtat värker. Men jag är glad och jag vet varför.

Drömmen jag hade inatt var vacker, men min verklighet vill jag inte byta ut mot någonting.

En eld ikväll

Jag slår mig ner i soffan och ställer ifrån mig en kopp kaffe på bordet. Det är högsommar och genom skjutdörrspartiet ser jag några män lägga nytt tak på grannhuset. Kroppsarbete en lördag i juli. Jag undrar om dom får en smörgås och en sup eller kanske en kall pilsner när dom tar rast eller om dom är vanliga människor som bannar alkohol före klockan arton för att sedan bli plakat och orediga.

Från stereon strömmar sång efter sång genom högtalarna jag önskar jag själv hade skrivit. Sånger som lyfter mig, som golvar mig, som förklarar tillvaron. Textrader som får mig att känna mig som nyförälskad trots att jag ingen älskling har. Ackordskiftningar och mollstämda stick som tar mig upp i himlen av lycka och kärlek till tillfinnandet.

Jag kan inte göra mycket åt min längtan efter sällskap. Jag kommer aldrig behärska den. Den finns där i mig, ständigt, vare sig jag vill eller ej. Aldrig att jag bad om att få den, men i mig bor den. Då undrar jag vem hon är. Har jag mött henne än? Har vi växlat ord? Eller går hon där ute någonstans, hon som ser världen med samma ögon som jag, lika omedveten om mig som jag är om henne?

Männen på ställningen torkar svetten ur pannan och klättrar ner till sina tjejer och får sin rast. Jag ser inte vad dom äter eller dricker, men det ser ut som en lyckans verkliga teater. Arbete och sällskap, bättring och kärlek. Som att dom bygger sina liv kring dessa hörnstenar. Det är något vackert över den bilden.

Jag slår upp blocket och börjar formulera ett brev. Jag har hittat en duglig penna, av blyerts, som jag försöker fylla några sidor med. Just det här blocket är särskilt. Bara ett par blanka blad återstår innan det är fullt, pappas sista block. En fånig tanke, men jag får känslan av jag lyfte hans penna där den tystnade, när jag skriver i det där blocket. Jag vill inte att det ska bli fullt, så jag skriver varje ord långsamt och eftertänksamt. Det ger mig en slags rofylld iver att göra honom stolt över mig.

Det finns en mottagare till det här brevet, men där finns ändå ingen adress. När jag är färdig ser jag att byggarna är igång igen och jag läser mig till att jag känner dom en viss avund. Samtidigt är jag märkligt förvissad att jag om bara en kort tid lever ännu ett nytt liv och vad som finns däri har jag ännu ingen aning. Jag har bara känslan av att lyckan är på min väg och inte för en sekund att jag vill skifta annans liv mot mitt, hur lyckliga dom än må se ut.

Så slungas några noter mot mig och jag går i golvet ännu en gång. En extatisk formidabel knock-out. Sången, bilder av oss, hennes blick i min som säger att hon förstår utan ord. Vi hittar varandra kompromisslöst och ger frihet och är varandra givna. Hennes namn får mitt kalla blod att hetta och hennes hjärta slår lite fortare av min blick. Det är en drömsk golvning. En om den där vägen jag vill ha mer än bara en dröm att berätta om, när jag vandrar på den. Ty på den vägen ska jag visa henne saker jag aldrig visat någon ännu, där ska jag visa henne vem jag egentligen är.

Med iver och i hast far byggarna plötsligt nedför ställningarna igen. Det har börjat regna. En störtskur av tropiska mått överraskar dom och jag hör till min oförställda glädje att den har åska med sig. Jag öppnar dörren och får se vackra blixtar fara kors och tvärs över en grålila himmel. Det mullrar bekant och mäktigt. Strax ökar det i intensitet och jag får se fyra blixtar slå ner kortare än en sekund ifrån mig. Jag älskar det här. Det är en helt annan karaktär på ljudet från dom som är närmre än en sekund. Dom är arga och aggressiva och jag hoppas inget annat än att någon av dom vill slå ner i grannens flaggstång, 25 meter ifrån mig. Jag vill bara ha mer. Alltid mer. Som jag föreställer mig att takläggningsgubbarna aldrig vill.

När vädret mattats av och åskan hörs längre och längre ifrån mig stänger jag skjutdörren igen. Jag har blivit blöt om fötterna och fått regnvått hår utan att jag märkt det och jag spontanler för mig själv. Jag sätter på världens just nu bästa låt, ordnar mig en Lagavulin och låtsas att jag varit ute på sjön under orkanens grepp. Jag är lycklig där jag står.

När jag så bytt kläder, torkat mitt hår och det är helt tyst igen bakom min rygg, utanför fönstret, viskar något mig att hon vet vem jag är..

Ett bra besked

En magisk kväll

Igår stod jag och sjöng Long Walk Home ikapp med Bruce Springsteen, 1 meter ifrån människan. Människor hade köat i tio dagar utanför Ullevi för att komma så nära som möjligt. Det hade inte jag. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men där stod jag. Längst fram.

Jag var på plats halv sex, tre och en halv timme före utsatt tid.

Den här kvällen klämmer sig in bland dom bästa jag upplevt. Jag har sett och hört många av dom större och aldrig trodde jag någon skulle toppa Dylan på Scandinavium -98, men det här var något annat.

Som Lundell sa: Dylan vet VAD som ska sägas. Men Springsteen vet HUR det ska sägas.

Jag sa väl för ett tag sedan att Flyktsoda med Thåström och Ebba var det mest energiska jag kände till. Men Herre Min Skapare, det här var något från en annan värld. Jag tyckte till och med han sopade banan med sig själv på Ullevi för fem år sen.

En enda gång tidigare på konsert har jag grinat, och det var på Trägårn i Göteborg när Lundell spelade Två Blåa Ögon, men nu kom det tårar igen. Under The Rising av alla låtar. Det hade jag inte väntat mig. Och klumplåten Born In The USA som jag aldrig lärt mig tycka om som han öppnade hela konserten med, med anledning av 4:e juli och att spelningen sändes live i USA, knockade mig helt. Knäna gav helt enkelt vika på mig.

Det var enormt. Jag visste inte, som den ganska flitiga konsertbesökare jag är, att något sånt här existerade.

Ögonblicken som var magiska är så många. Det var magiskt. Han trollade för oss. Med oss. Som när han höll den lille storögda treåringen i hand och han bara log sig igenom hela låten. Eller duetten med den lyriska tjejen som inte hade nån aning om att hon blev filmad. Hennes lycka var så genuin och när hennes lyckotårar inte kunde hålla sig borta så blev jag ju drabbad igen. Och så fint att han valde en helt vanlig tjej och inte någon av dom där vackraste vackra. Hennes lycka ger mig rysningarna ännu.

Ikväll hoppas jag på lika många till när jag kliver in på innerplanen igen. Denna gång med min mamma som fortfarande inte har en aning om att jag och min bror har köpt henne en biljett i present som tack för all hjälp i sorgen som varit. Hon har länge velat se honom och jag tror hennes ögon lyste lika mycket som mina när jag berättade för henne imorse vad jag varit med om. Och än vet hon inget om vad vi ska göra ikväll. Jag, brorsan och mamma.

It’s gonna be a long walk home..