Självklara frågor

Jag sitter och petar lite i min visumansökan till USA. Jag måste bland annat uppge om jag har några särskilda vapenfärdigheter och om jag har för avsikt att utföra terrordåd i landet. Dom undrar om jag haft samröre med Nazistaten eller varit inblandad i något folkmord. Dom undrar också om jag varit behäftad med smittosam sjukdom, fysisk eller psykisk(?), av betydelse. Har jag horat måste jag uppge det, och mer troligt, likaså om jag varit hallick. Vidare ska jag uppge om jag någonsin langat knark och om jag blivit arresterad, oavsett dömd/frikänd och skyldig/oskyldig, ska jag säga det också.

Egentligen är det inget av det som förvånar mig. Det som förvånar mig är att dom inte vill veta om jag har eller haft kommunistiska sympatier av något slag. Jag hittar Inga röda frågor alls. Kan det vara för att det  är för självklart att man inte är sanningsenlig i den frågan om man har skäl att inte vara det?

Änkornas tid

På vinst och förlust gick jag för en vecka sedan till Bohusläns Museum och för första gången gick jag därifrån med stor behållning. Dels för att båthallen var ny för mig, men framför allt för den fina utställningen Kustland. Mycket snyggt och givande. För vem som helst som har vägarna förbi är det en vacker utställning.

Det mesta kändes mig bekant, men som om det förevisades mig i en ny form. Jag fick veta att den lilla remsan här, Bohuskusten, förr var den mest änketäta i hela landet. Söner, makar, fäder försvann och kom aldrig tillbaka. I en glasmonter låg en liten kalender från år 1925 som visade en uppställning som en änka gjort över vilka i hennes närhet som också var änkor. Sidan var full med namn skrivna i gammal skrivstil.

Jag tänkte på den där utställningen när jag var i Grundsund idag. En liten ort tämligen befriad från turism och kommers, även under den så välkomnade sommaren. Där finns dom två restaurangerna Pelles Rökeri och Smultron och Tång, men annars är det inte mycket som påminner om pressen långväga besökare sätter på kustsamhällena här. Husen är gamla, många välvårdade, men dom är inte så hysteriskt omhändertagna som dom av rosor överbeväxta husen i grannbyn Fiskebäckskil. Det känns äkta i Grundsund.

När man rullar ner i samhället ligger en liten Ica-butik till höger och ett slags kombinerat fik/konditori mitt emot till vänster. Där kliver man ur och förundras över hur romantiserad man gjort den här lilla platsen i tv-serien Saltön. Bara några kliv därifrån ligger kyrkogården med mycket som vittnar om det jag såg i utställningen på museet. Tar man en närmre titt ser man hustrugravar på flera platser. Där ligger dom, änkorna. Männen, fäderna och sönerna har fått en stor obelisk rest som minne och deras namn har graverats in.

Innan man kommer fram till kyrkan går man över en liten bro, och tittar man åt nordväst kan man omöjligt låta bli att charmas av alla bodar och små båtar som ligger huller om buller. Det är utan tvekan en av dom mest tacksamma vyer att rikta en kamera mot i det här landskapet. Men så slås man av änkegravarna och obelisken och inser att livet inte alltid bestått av smultron och tång i dessa trakter. Jag står där ett slag vid stenpelaren, alldeles bredvid ett stort och fint stockankare, och läser namn efter namn på dom fyra sidorna, förundrad över den strävsamhet som måste genomsyrat hus och hem vid tiden för skeppens förlisningar. Vilka var alla dessa människor, dom som försvann och dom som blev kvar?

När jag går ifrån kyrkan slår det mig också, eller kanske ännu hårdare, hur vi lever som bortskämda barn allihop idag. På små slingriga knaggliga vägar av asfalt, ner mot hamnen där det är trångt mellan hus och bodar, är jag ändå skamset tacksam över att jag inte behöver lägga ut i en segelskuta på ett ilsket disigt hav för att hämta in sillen. Tacksam över att änkornas tid är förbi.

Saker från förr i vårt nu

Lunchtid idag. Gick ut i vädret och stötte på två gamla klenoder som fångade mig. En dansbana från 30-talet ingen bryr sig om och en bil från 50-talet någon ömt vårdar. Bilen tillhör tydligen en tatuerare, dansbanan helt uppenbart folket i dess Park. 

Bensinslukare med glans

Mötesplats utan glans

Man vill inte längre möta människor här. Inte som förr. Man vill ha kärlek utan ansträngning. Man vill sitta inne, se på idiot-tv och hata grannen och chefen och förbittra sig över ensamheten. Man vill vårda bilen i garaget. Möjligen vill man kröka sig redlös på en barstol eller i ett vardagsrum och det måste vara decennier sedan någon ens funderade på att säga; Får jag lov?

Vad var det som hände egentligen?

Kunskap och stil

I den här lilla staden Uddevalla ligger landets administrativt största gymnasieskola med drygt 4.000 elever. I en papperskorg utanför entrén till densamma såg det ut så här i eftermiddags. Är det så att dom som ska betala min pension istället blir personer vars socialbidrag jag finansierar?

Jag har inte glömt det obegripliga

På tåget hem idag kom saknaden över mig igen; det helt obegripliga i att han är borta för alltid. Och hur ska man förklara det när man inte förstår själv? Jag blir sorgsen när jag tänker på hans godhet. Jag känner orättvisa i att han dog för tidigt. Jag blir förbannad för att vi aldrig mer ska lyssna på musik ihop. Inga solnedgångar, inga öl, inga brustna hjärtan, inga skratt, ingen doft, ingenting. Mörkret och tomheten kan ibland förvandlas till något som nästan liknar panik, som att jag måste resa på mig och skaka på mig för att kunna se och tänka klart igen. Smärtan klipper stålhårt som en rävsax rakt igenom kropp och själ när man inser det definitiva, om och om igen utan att riktigt förstå. Tillfällena då jag slås ut av det obegripliga kommer inte till mig särskilt ofta längre, men när dom gör det är dom lika starka som om jag förlorade honom igår.

Jag kände det redan igår kväll att det var nära. Jag kunde inte slå numret. Man drar ett djupt andetag och pressar sig att minnas dom bra sakerna, men det är ett bedrägeri. Det gör det många gånger bara dubbelt värre eftersom frustrationen över att inte få vara med om det igen blir så oerhört intensiv. Jag vill inte minnas, jag vill vara med om det. Jag vill kunna vara med om honom, nu, imorgon, nästa månad och ordet aldrig är så fruktansvärt brutalt.

Det är inte som en brusten kärlek som kanske går att reparera. Det är inte som en vän som flyttat utomlands och kanske inte kommer hem. Det är någon som försvunnit för gott och det är just det, det definitiva som jag har så svårt att ta in.

Så kom jag till skolan imorse och det var gott att träffa dom nya vännerna. Vi är ett gott gäng där. Läraren drar igång dagen och jag försvinner in bland vektorer, sextanter och strömtrianglar. Jag hade inte en tanke någon annanstans än i det rummet. Då slog det mig sedan när jag var klar för dagen att jag gått helt upp i mig själv och min dag, som om sorgen och saknaden inte var så viktig längre. Det gav mig dåligt samvete för alla dagar som gått där jag varit uppfylld av lycka för mina nya spår. Sedan satte jag mig på tåget..

Men jag har inte glömt och jag har fortfarande ont. Jag har ett nytt liv jag tycker mycket om, ett som jag önskar jag kunde berätta för honom. Jag tror han hade tyckt om att höra min berättelse.