Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att det är vad jag är. Eller, det är bl.a. vad jag är. Jag gillar inte när folk svarar med sin jobbtitel på frågan vad dom är. Varför svarar folk så sällan glad förbannad lurad förälskad nyrakad cineast eller diabetiker? Jo, för det passar sig inte i frågans sammanhang. Allt annat än vad man gör nine to five tycks irrelevant. Det är trist tycker jag. Det är trist med förväntade svar. Men likväl, jag är Chalmerist från och med idag. Också.
Vi ombads komma ihåg en enda sak från dagen; det vi tyckte var roligast. Det roligaste var helhetsintrycket. Det var ett helt annat än det min förra sejour i den akademiska världen gav. Det roligaste var att studera schemat och höra programansvarig berätta om kommande kurser och praktiker. Jag har lust att sätta igång nu bums. Det roligaste var att se den snygga inramningen på Götaplatsen och sjösektionens livbåt vid inskrivningen. Den hette XXX-Johan.
Men det allra roligaste var att jag träffade Matilda, Ida och Nils. Tre nya glada trevliga, öppna men charmnervöst blyga vänner. Fyra olika bakgrunder, förutsättningar och förhoppningar från helt skilda delar av landet. En brokig skara som under andra omständigheter troligen aldrig hade lärt känna eller ens tagit notis om varandra. Men som visade sig ha kul när den väl kom samman. Väldigt inte förväntat. Det bidrog helt säkert till att det var det roligaste idag.
Nog om det. Imorgon ska vi dricka djävulska mängder öl. Det blir bra.
tisdag, augusti 19, 2008
måndag, augusti 18, 2008
Kvällsmörker
Först händer det ingenting. Sen händer det ingenting. Länge tycks det stå helt still, frånvarande, för att till slut närvara - kvällsmörkret.
Så vacker himlen är nu. Djupblå i zenit, för att ljusna norröver. Långa tunna stråk av stålgrålila moln skär tvärs över hela scenen och delar in himlen i färgzoner. Längst ner mot skogshorisonten är den matt mörkgul. Det är storslaget.
Jag skulle önska att den här stunden var en paus. Att det ute på altanen satt ett knappt dussin vänner i löjliga hattar. Där skulle finnas brännvin och kräftor på bordet, upphängda pappfigurer med ljus inuti, filtar att tillgå och musiken skulle vara just så låg att den inte tar överhand. Jag skulle önska mig den där festen någon bor en bit ifrån men ändå så pass nära att våra skratt inte far ohörda ut i rymden. Jag skulle önska mig midnatt, beckmörker och mareld någonstans där en styrbordslanterna tyst sveper förbi på håll. Det skulle vara fint.
Det skulle vara fint med en natt man aldrig vill ta slut. Med skivan bortstökad, bland vänner som kan lyssna sig igenom en sång i svagt sken från värmeljus under en av dom minsta timmarna utan att bryta magin som äntligen uppstått.
Jag minns kvällar som varit just sådär. Dom är få, men dom är suveräna. Jag brukar envist tala om våren som min vän och kumpan, men jag frågar mig själv om inte kvällarna kring månadsskiftet augusti september ändå inte är årets bästa. När solen fått vettet tillbaka och kvällarna åter är mörka men sensommarsvala. Jag tror det är så och jag hoppas jag får uppleva en av dom och något av den där magin även i år.
Så vacker himlen är nu. Djupblå i zenit, för att ljusna norröver. Långa tunna stråk av stålgrålila moln skär tvärs över hela scenen och delar in himlen i färgzoner. Längst ner mot skogshorisonten är den matt mörkgul. Det är storslaget.
Jag skulle önska att den här stunden var en paus. Att det ute på altanen satt ett knappt dussin vänner i löjliga hattar. Där skulle finnas brännvin och kräftor på bordet, upphängda pappfigurer med ljus inuti, filtar att tillgå och musiken skulle vara just så låg att den inte tar överhand. Jag skulle önska mig den där festen någon bor en bit ifrån men ändå så pass nära att våra skratt inte far ohörda ut i rymden. Jag skulle önska mig midnatt, beckmörker och mareld någonstans där en styrbordslanterna tyst sveper förbi på håll. Det skulle vara fint.
Det skulle vara fint med en natt man aldrig vill ta slut. Med skivan bortstökad, bland vänner som kan lyssna sig igenom en sång i svagt sken från värmeljus under en av dom minsta timmarna utan att bryta magin som äntligen uppstått.
Jag minns kvällar som varit just sådär. Dom är få, men dom är suveräna. Jag brukar envist tala om våren som min vän och kumpan, men jag frågar mig själv om inte kvällarna kring månadsskiftet augusti september ändå inte är årets bästa. När solen fått vettet tillbaka och kvällarna åter är mörka men sensommarsvala. Jag tror det är så och jag hoppas jag får uppleva en av dom och något av den där magin även i år.
söndag, augusti 17, 2008
Independence Day
Ännu syns inga gula löv och jag hittade och åt två friska jordgubbar när jag klippte gräset förut. Men apelträdets grenar hänger tunga av fin frukt och rönnen dignar av sina många röda klasar. Ute på Gustafsberg såg jag ett äldre par i tunna höstjackor förstrött vandra omkring hand i hand på grusade gångar och en ensam italienska läsa in sig i en turistbok om Sverige utanför det gamla badhuset som numera är vandrarhem. Café Snäckan hade sparsamt med gäster.
Jag körde ut mot Lindesnäs för att se om där låg någon båt värd att kliva ur bilen för att titta närmare på. Det gjorde det inte, men sällan har jag sett hamnbassängen så full av båtar. Helt tyst och stilla låg dom där i väntan på höstupptagningen, eller i enstaka fall kanske en sista helg med sina ägare ute på det öppna. Där, i en kurva just innan man kommer ner till båtarna, körde en kompis ihjäl sig för längesen. Jag kan aldrig passera den utan att tänka på honom och dom arton korta år han blev.
Vid bryggan som skärgårdsbåtarna lägger till stänger jag av motorn och kliver ur bilen. Några trutar, för en gångs skull tysta, håller sällskap på håll. Det är inte öppet hav här, det är innanskärgård, men det är ändå hav och havets dofter som möter mig när jag sätter mig på bryggan och dinglar med benen. Jag är helt själv. Det är bara jag, mina somriga förehavanden, stundande höstliga och min omgivning som finns hos mig och det är omöjligt för mig att må annat än suveränt där jag sitter.
Jag tog mig igenom sommaren på ett bra sätt. Jag har byggt upp, bättrat på och förstärkt mig själv. Jag har styrt in mig själv i en riktning som är helt rätt och jag känner inga som helst tvivel kring mina val.
För första gången på många år tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag har aldrig varit narcissist av mått, men efter den här rekordhastiga förvandlingen är jag förvånad och lycklig för vad jag ser. Mina steg är många kilo lättare och oftast möts jag av ett spontant leende. Där syns ögon pigga, glada, fulla av liv. Mina kinder har färg och armarnas linjer vittnar om nyttigt liv. Jag tillåter mig själv att njuta av det efter det enorma dammiga slit jag pressat mig igenom när andra ätit glass och legat på kala klippor under solen.
Det är en underlig tanke och känsla att stå inför ett helt nytt liv. Jag vet vad jag kommer fylla dagarna med under hösten, men jag vet inte alls vem jag kommer möta, vem jag kommer trivas med eller vem jag kommer distansera. Mina nya vardagar kommer kontrastera mina gamla fundamentalt.
Det är också en underlig känsla att förhålla sig till allt man vet och känner till på ett sätt man inte är van vid. Saker som tidigare stört mig bekommer mig inte just idag. Jag är mig själv men ändå en annan.
Jag har alltid haft en fallenhet för tungsinne och svårmod. Jag har alltid legat moll närmare än dur. Jag har ibland ställt frågan hur det alls är möjligt för en någorlunda begåvad människa att vara lycklig i en värld befolkad av idioter. När allt som efterfrågas i en tid utan fäste är yta och pengar är det lätt att bli nedslagen och känna sig besegrad. Jag kan bli äcklad av människor som bemöter andra olika beroende på vad dom svarar på standardfrasernas standardfras. Säger jag ställningsbyggare får jag ett bemötande och säger jag sjökapten får jag ett annat. Det är vidrigt. Men när jag sitter med fötterna hängande ovanför ytan där på bryggan känner jag att, vad gör det mig? Låt dom fråga sina dumma frågor. Låt dom titta på sitt tv3 och dricka sitt ett glas rött. Låt dom räkna sin lycka i pengar och rätt vänner. Låt dom prata och låt dom säga vad dom vill.
Min lycka byggs på annan grund med andra värden och jag tänker göra vad jag kan för att fortsätta må bra i min egen och andras närhet.
Jag möter människor. Några ser jag leva helt andra liv än jag medan andra ligger mig närmre. Några har tagit vägar som är mig obegripliga, andra har vågat ge efter för drömmar. Några har hängt med nästan ett helt liv, andra bara en kort tid. Jag känner tacksamhet för dom som vågat och velat närma sig mig. Att det faktiskt finns människor som vill ha mig i sina liv. Det är underbart.
Andra möten smärtar. Jag har aldrig varit en vän av radikala beslut när det kommer till umgänge. Det får falla sig som det vill. Men nu gör självbedrägeriet ont och jag handlar därefter. Den respekten inför mig själv måste jag visa.
Jag äger en känsla av att stå på ruta ett inför tisdagen när jag sitter där med mig själv bland trutar, trötta maneter och övergivna båtar. Det är ett steg in i ett annat liv och det är som att sätta ner fötterna på ett enormt stort vitt blad. Vem vill jag ta med mig dit? Vem vill ta med mig dit? Kommer jag må väl? Kan jag göra någon lycklig?
Det känns som att jag inget har att bättra och bygga vidare på idag. Som att jag är klar och redo att ge mig in i framtiden. Där är det helt blankt och jag har inte förlikat mig med tanken, utan snarare förälskat mig i den. Jag inbillar mig inte att jag bara kan släppa allt som varit som en ryggsäck ner i marken, jag lär nog förbli den jag är även i framtiden och fortsätta störa mig på ett glas rött, men jag har skapat mig dom förutsättningar jag så länge behövt för att göra mig själv rättvisa. Det kan jag känna viss stolthet över.
När jag sätter mig i bilen efter den goda stund jag hade på bryggan och styr hemåt är det färdigt. Den Stora Ensamheten lär hälsa på mig även i framtiden, men drygt sextio dagar av slit med kropp om dagarna och huvud om kvällarna har åtminstone ställt en lyckans dörr på glänt. Det är en start av under och gott liv när jag kan stå med ryggen rak och säga adjö till vårvinterns bortkastade eller illa använda tid och känna det som en stor och förlösande befrielse.
Under allt det här som känns och bränns döljer sig en människa med önskan om samhörighet, men också finns där en ägare till en önskan om slutenhet och balans där emellan. Jag ska ge mannen med den önskan stort utrymme. Ty när jag gör det får jag uppleva dagar som den här. Och idag när sommaren äntligen är slut är en bra dag. Det är min dag av frihet och det är bara underbart gott att leva.
Jag körde ut mot Lindesnäs för att se om där låg någon båt värd att kliva ur bilen för att titta närmare på. Det gjorde det inte, men sällan har jag sett hamnbassängen så full av båtar. Helt tyst och stilla låg dom där i väntan på höstupptagningen, eller i enstaka fall kanske en sista helg med sina ägare ute på det öppna. Där, i en kurva just innan man kommer ner till båtarna, körde en kompis ihjäl sig för längesen. Jag kan aldrig passera den utan att tänka på honom och dom arton korta år han blev.
Vid bryggan som skärgårdsbåtarna lägger till stänger jag av motorn och kliver ur bilen. Några trutar, för en gångs skull tysta, håller sällskap på håll. Det är inte öppet hav här, det är innanskärgård, men det är ändå hav och havets dofter som möter mig när jag sätter mig på bryggan och dinglar med benen. Jag är helt själv. Det är bara jag, mina somriga förehavanden, stundande höstliga och min omgivning som finns hos mig och det är omöjligt för mig att må annat än suveränt där jag sitter.
Jag tog mig igenom sommaren på ett bra sätt. Jag har byggt upp, bättrat på och förstärkt mig själv. Jag har styrt in mig själv i en riktning som är helt rätt och jag känner inga som helst tvivel kring mina val.
För första gången på många år tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag har aldrig varit narcissist av mått, men efter den här rekordhastiga förvandlingen är jag förvånad och lycklig för vad jag ser. Mina steg är många kilo lättare och oftast möts jag av ett spontant leende. Där syns ögon pigga, glada, fulla av liv. Mina kinder har färg och armarnas linjer vittnar om nyttigt liv. Jag tillåter mig själv att njuta av det efter det enorma dammiga slit jag pressat mig igenom när andra ätit glass och legat på kala klippor under solen.
Det är en underlig tanke och känsla att stå inför ett helt nytt liv. Jag vet vad jag kommer fylla dagarna med under hösten, men jag vet inte alls vem jag kommer möta, vem jag kommer trivas med eller vem jag kommer distansera. Mina nya vardagar kommer kontrastera mina gamla fundamentalt.
Det är också en underlig känsla att förhålla sig till allt man vet och känner till på ett sätt man inte är van vid. Saker som tidigare stört mig bekommer mig inte just idag. Jag är mig själv men ändå en annan.
Jag har alltid haft en fallenhet för tungsinne och svårmod. Jag har alltid legat moll närmare än dur. Jag har ibland ställt frågan hur det alls är möjligt för en någorlunda begåvad människa att vara lycklig i en värld befolkad av idioter. När allt som efterfrågas i en tid utan fäste är yta och pengar är det lätt att bli nedslagen och känna sig besegrad. Jag kan bli äcklad av människor som bemöter andra olika beroende på vad dom svarar på standardfrasernas standardfras. Säger jag ställningsbyggare får jag ett bemötande och säger jag sjökapten får jag ett annat. Det är vidrigt. Men när jag sitter med fötterna hängande ovanför ytan där på bryggan känner jag att, vad gör det mig? Låt dom fråga sina dumma frågor. Låt dom titta på sitt tv3 och dricka sitt ett glas rött. Låt dom räkna sin lycka i pengar och rätt vänner. Låt dom prata och låt dom säga vad dom vill.
Min lycka byggs på annan grund med andra värden och jag tänker göra vad jag kan för att fortsätta må bra i min egen och andras närhet.
Jag möter människor. Några ser jag leva helt andra liv än jag medan andra ligger mig närmre. Några har tagit vägar som är mig obegripliga, andra har vågat ge efter för drömmar. Några har hängt med nästan ett helt liv, andra bara en kort tid. Jag känner tacksamhet för dom som vågat och velat närma sig mig. Att det faktiskt finns människor som vill ha mig i sina liv. Det är underbart.
Andra möten smärtar. Jag har aldrig varit en vän av radikala beslut när det kommer till umgänge. Det får falla sig som det vill. Men nu gör självbedrägeriet ont och jag handlar därefter. Den respekten inför mig själv måste jag visa.
Jag äger en känsla av att stå på ruta ett inför tisdagen när jag sitter där med mig själv bland trutar, trötta maneter och övergivna båtar. Det är ett steg in i ett annat liv och det är som att sätta ner fötterna på ett enormt stort vitt blad. Vem vill jag ta med mig dit? Vem vill ta med mig dit? Kommer jag må väl? Kan jag göra någon lycklig?
Det känns som att jag inget har att bättra och bygga vidare på idag. Som att jag är klar och redo att ge mig in i framtiden. Där är det helt blankt och jag har inte förlikat mig med tanken, utan snarare förälskat mig i den. Jag inbillar mig inte att jag bara kan släppa allt som varit som en ryggsäck ner i marken, jag lär nog förbli den jag är även i framtiden och fortsätta störa mig på ett glas rött, men jag har skapat mig dom förutsättningar jag så länge behövt för att göra mig själv rättvisa. Det kan jag känna viss stolthet över.
När jag sätter mig i bilen efter den goda stund jag hade på bryggan och styr hemåt är det färdigt. Den Stora Ensamheten lär hälsa på mig även i framtiden, men drygt sextio dagar av slit med kropp om dagarna och huvud om kvällarna har åtminstone ställt en lyckans dörr på glänt. Det är en start av under och gott liv när jag kan stå med ryggen rak och säga adjö till vårvinterns bortkastade eller illa använda tid och känna det som en stor och förlösande befrielse.
Under allt det här som känns och bränns döljer sig en människa med önskan om samhörighet, men också finns där en ägare till en önskan om slutenhet och balans där emellan. Jag ska ge mannen med den önskan stort utrymme. Ty när jag gör det får jag uppleva dagar som den här. Och idag när sommaren äntligen är slut är en bra dag. Det är min dag av frihet och det är bara underbart gott att leva.
torsdag, augusti 14, 2008
Bra ensamhet
Jag med arbetskamrater avnjöt varsin kall öl på en uteservering i Göteborg idag. Det var ett ganska blåsigt väder vi bjöds på och en del moln, men mot morgonens oktoberväder var det rena högsommaren igen. Trevligt och gott.
Snart gör jag bokslut för den här sommaren och jag försjönk i dom tankarna medan kamraterna mest hade fullt upp med dela ut betyg till passerande människor av motsatt kön. Det var siffror hit och siffror dit och besvikelsen var stor när Järntorget på en hel timme inte kunde uppbringa ens en tjej som var nära att krypa över 7 i omdöme. En dag kvar, tänkte jag nästan högt. En enda dag med klyschor och byggjargong. Det ska nog gå bra.
På håll såg jag ett par komma gående som fångade mig direkt. Dom stretade i vinden som alla andra och hon hade fullt upp med att hålla ordning på håret med ena handen och hans hand i den andra. När dom närmade sig vårt bord var deras kroppsspråk och leenden alldeles bländande. Deras ansikten, armar, gångstil, slitna jeans, vindpinade hår; allting lyste och samspelade så fint. Det såg verkligen ut som lyckan och jag fick känslan av att jag sett just det här paret någon gång tidigare, utan att direkt kunna placera dom. När mina kamrater fortsätter dela ut siffror till höger och vänster så är hon självklart ointressant att ens bedöma eftersom hon har sin hand i en annan. Men om en siffra skulle ges hade den inte klättrat över fem, vilket betyder neutral. Varken attraktiv eller frånstötande alltså.
Jag skulle kanske hålla med om det, men när dom kom där tillsammans så var dom som sammansvetsade. Bästa vänner, älskande, kumpaner i krig eller fred med övriga världen. Dom var bland det vackraste jag sett sedan.. just det, det där paret jag såg i Sturegallerian i våras, dom som satt och delade en flaska vin en tisdag och var precis vid det där stadiet då man vet men ändå inte riktigt vågar veta. Kanske var det samma par rentav som den fullständiga lyckan och samhörigheten nu fast hade förankrat sig i? Nej, självklart inte. Men dom där paren är så sällsynta att parallellen måste dras. Dom gav mig samma suveräna känsla. Samtidigt undrar jag hur många människor som får uppleva den där äkta lyckan och kärleken jag såg i Göteborg idag. Jag tror mig ha sett fyra stycken på sex månader..
Jag kan leva på syner som den på torget i flera dagar. Dom är så starka när dom väl kommer att dess sällsynthet försvinner i skenet av dom. Man inges hopp, lust och iver. Man lyfts och ler fånigt för sig själv. Man blir glad och känner en tro inför sin egen kommande lycka. Jag vägrar nämligen överge den föreställningen, den att självklar underbar tvåsamhet någonstans någon gång står bakom hörnet och slukar mig. Därför känns det fantastiskt bra att i ensamhet kliva in i nästa vecka.
Det är ännu tre dagar till söndag som är dagen jag stänger min sommar. Jag har sett fram emot den dagen länge nu och det ska bli skönt när den äntligen kommer. Jag hoppas jag kan sortera allt då. Alla tankar, upplevelser, stundande händelser, förväntningar, människor. Då ska jag också försöka, så gott jag kan, att vara ärlig mot mig själv och alla dom som känns. Om inte det gör ont så vet jag inte vad som gör det. Ändå längtar jag svårt efter den söndag jag vet kommer bli det här årets bästa dag. Nu vill jag gå vidare.
Snart gör jag bokslut för den här sommaren och jag försjönk i dom tankarna medan kamraterna mest hade fullt upp med dela ut betyg till passerande människor av motsatt kön. Det var siffror hit och siffror dit och besvikelsen var stor när Järntorget på en hel timme inte kunde uppbringa ens en tjej som var nära att krypa över 7 i omdöme. En dag kvar, tänkte jag nästan högt. En enda dag med klyschor och byggjargong. Det ska nog gå bra.
På håll såg jag ett par komma gående som fångade mig direkt. Dom stretade i vinden som alla andra och hon hade fullt upp med att hålla ordning på håret med ena handen och hans hand i den andra. När dom närmade sig vårt bord var deras kroppsspråk och leenden alldeles bländande. Deras ansikten, armar, gångstil, slitna jeans, vindpinade hår; allting lyste och samspelade så fint. Det såg verkligen ut som lyckan och jag fick känslan av att jag sett just det här paret någon gång tidigare, utan att direkt kunna placera dom. När mina kamrater fortsätter dela ut siffror till höger och vänster så är hon självklart ointressant att ens bedöma eftersom hon har sin hand i en annan. Men om en siffra skulle ges hade den inte klättrat över fem, vilket betyder neutral. Varken attraktiv eller frånstötande alltså.
Jag skulle kanske hålla med om det, men när dom kom där tillsammans så var dom som sammansvetsade. Bästa vänner, älskande, kumpaner i krig eller fred med övriga världen. Dom var bland det vackraste jag sett sedan.. just det, det där paret jag såg i Sturegallerian i våras, dom som satt och delade en flaska vin en tisdag och var precis vid det där stadiet då man vet men ändå inte riktigt vågar veta. Kanske var det samma par rentav som den fullständiga lyckan och samhörigheten nu fast hade förankrat sig i? Nej, självklart inte. Men dom där paren är så sällsynta att parallellen måste dras. Dom gav mig samma suveräna känsla. Samtidigt undrar jag hur många människor som får uppleva den där äkta lyckan och kärleken jag såg i Göteborg idag. Jag tror mig ha sett fyra stycken på sex månader..
Jag kan leva på syner som den på torget i flera dagar. Dom är så starka när dom väl kommer att dess sällsynthet försvinner i skenet av dom. Man inges hopp, lust och iver. Man lyfts och ler fånigt för sig själv. Man blir glad och känner en tro inför sin egen kommande lycka. Jag vägrar nämligen överge den föreställningen, den att självklar underbar tvåsamhet någonstans någon gång står bakom hörnet och slukar mig. Därför känns det fantastiskt bra att i ensamhet kliva in i nästa vecka.
Det är ännu tre dagar till söndag som är dagen jag stänger min sommar. Jag har sett fram emot den dagen länge nu och det ska bli skönt när den äntligen kommer. Jag hoppas jag kan sortera allt då. Alla tankar, upplevelser, stundande händelser, förväntningar, människor. Då ska jag också försöka, så gott jag kan, att vara ärlig mot mig själv och alla dom som känns. Om inte det gör ont så vet jag inte vad som gör det. Ändå längtar jag svårt efter den söndag jag vet kommer bli det här årets bästa dag. Nu vill jag gå vidare.
onsdag, augusti 06, 2008
Rättvist och lämpligt
Få fjärran saker har så stark inverkan på mig att jag blir fysiskt illamående bara av att höra om dom. Men två saker påverkar mig alltid på samma sätt. När jag hör/läser/ser om kvinnlig omskärelse utförda med slöa plåtbitar eller glasskärvor på småflickor i hyddor i Afrika blir jag illamående. Det knyter sig i magen när jag föreställer mig den smärtan, skändningen och orättvisan som måste utstås. Likaså blir jag vinglig och dålig när jag förstår och tänker på dödsstraff och avrättningar. Den ångest man som dödsdömd måste uppleva varje dag timme minut kan man, precis som med dom omskurna flickorna, inte föreställa sig. Jag skulle tro att man måste suttit i hyddan med benen isär, eller ensam i death-row för att alls förstå. Men det jag känner är tillräckligt för att jag ska bli dålig och idag var en sån dag.
I Tingstadstunneln imorse hörde jag alltså på nyheterna att Texas bara någon timme tidigare lät avrätta mexikanen José Ernesto Medellin med giftinjektion, för dennes brott begångna1993. Det rådde tydligen inget tvivel om att han är skyldig till våldtäkt och mord, men hans rättsliga hjälp vid domen var högst bristfällig. Det fick den internationella domstolen i Haag att beordra Texas att skjuta upp verkställandet tills dom frågetecken som fanns i rättsfallet utretts helt. Även George W Bush (tidigare guvernör just i Texas) uppmanade Texas att avvakta, till min förvåning. Men när USA’s högsta domstol inte fann några skäl för Texas att underkasta sig domstolen i Haag, samt att presidenten inte har makt att intervenera i enskilda rättsfall, var inte Texas sen att verkställa domen.
När Texas förra året skulle genomföra sin 400:e avrättning sedan återinförande av dödsstraffet på 80-talet protesterade EU. Det gjordes eftersom Johnny Ray Connor, dömd för rånmord, företrätts av en advokat som vanskötte ärendet så till den grad att många menade att statens rättsväsende helt brutit ihop. EU vände sig direkt till den ende enskilde person utanför domstol som har makt att benåda dödsdömda; guvernören Rick Perry. Denne svarade EU med följande: Texas har sedan länge beslutat att dödsstraffet är ett rättvist och lämpligt straff för de hemskaste brotten mot våra medborgare.
Så var den med den saken och Johnny Ray Connors och José Ernesto Medellins liv, tyckte Rick Perry och Texas. Låt oss hoppas, om vi nu aldrig kan påverka USA i någon riktning, att Rick Perry aldrig ställer upp i något presidentval och en dag hamnar där George W Bush sitter idag. Hur det skulle sluta vill jag inte ens tänka på en kort sekund.
lördag, augusti 02, 2008
Kom upp och se mig
Fortfarande sommarens låt, hur mycket sing- och playback det än är. Man, åtminstone jag, blir lycklig och vill genast rusa efter en flaska som kräver korkskruv av detta :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
