Independence Day

Ännu syns inga gula löv och jag hittade och åt två friska jordgubbar när jag klippte gräset förut. Men apelträdets grenar hänger tunga av fin frukt och rönnen dignar av sina många röda klasar. Ute på Gustafsberg såg jag ett äldre par i tunna höstjackor förstrött vandra omkring hand i hand på grusade gångar och en ensam italienska läsa in sig i en turistbok om Sverige utanför det gamla badhuset som numera är vandrarhem. Café Snäckan hade sparsamt med gäster.

Jag körde ut mot Lindesnäs för att se om där låg någon båt värd att kliva ur bilen för att titta närmare på. Det gjorde det inte, men sällan har jag sett hamnbassängen så full av båtar. Helt tyst och stilla låg dom där i väntan på höstupptagningen, eller i enstaka fall kanske en sista helg med sina ägare ute på det öppna. Där, i en kurva just innan man kommer ner till båtarna, körde en kompis ihjäl sig för längesen. Jag kan aldrig passera den utan att tänka på honom och dom arton korta år han blev.

Vid bryggan som skärgårdsbåtarna lägger till stänger jag av motorn och kliver ur bilen. Några trutar, för en gångs skull tysta, håller sällskap på håll. Det är inte öppet hav här, det är innanskärgård, men det är ändå hav och havets dofter som möter mig när jag sätter mig på bryggan och dinglar med benen. Jag är helt själv. Det är bara jag, mina somriga förehavanden, stundande höstliga och min omgivning som finns hos mig och det är omöjligt för mig att må annat än suveränt där jag sitter.

Jag tog mig igenom sommaren på ett bra sätt. Jag har byggt upp, bättrat på och förstärkt mig själv. Jag har styrt in mig själv i en riktning som är helt rätt och jag känner inga som helst tvivel kring mina val.

För första gången på många år tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag har aldrig varit narcissist av mått, men efter den här rekordhastiga förvandlingen är jag förvånad och lycklig för vad jag ser. Mina steg är många kilo lättare och oftast möts jag av ett spontant leende. Där syns ögon pigga, glada, fulla av liv. Mina kinder har färg och armarnas linjer vittnar om nyttigt liv. Jag tillåter mig själv att njuta av det efter det enorma dammiga slit jag pressat mig igenom när andra ätit glass och legat på kala klippor under solen.

Det är en underlig tanke och känsla att stå inför ett helt nytt liv. Jag vet vad jag kommer fylla dagarna med under hösten, men jag vet inte alls vem jag kommer möta, vem jag kommer trivas med eller vem jag kommer distansera. Mina nya vardagar kommer kontrastera mina gamla fundamentalt.

Det är också en underlig känsla att förhålla sig till allt man vet och känner till på ett sätt man inte är van vid. Saker som tidigare stört mig bekommer mig inte just idag. Jag är mig själv men ändå en annan.

Jag har alltid haft en fallenhet för tungsinne och svårmod. Jag har alltid legat moll närmare än dur. Jag har ibland ställt frågan hur det alls är möjligt för en någorlunda begåvad människa att vara lycklig i en värld befolkad av idioter. När allt som efterfrågas i en tid utan fäste är yta och pengar är det lätt att bli nedslagen och känna sig besegrad. Jag kan bli äcklad av människor som bemöter andra olika beroende på vad dom svarar på standardfrasernas standardfras. Säger jag ställningsbyggare får jag ett bemötande och säger jag sjökapten får jag ett annat. Det är vidrigt. Men när jag sitter med fötterna hängande ovanför ytan där på bryggan känner jag att, vad gör det mig? Låt dom fråga sina dumma frågor. Låt dom titta på sitt tv3 och dricka sitt ett glas rött. Låt dom räkna sin lycka i pengar och rätt vänner. Låt dom prata och låt dom säga vad dom vill.

Min lycka byggs på annan grund med andra värden och jag tänker göra vad jag kan för att fortsätta må bra i min egen och andras närhet.

Jag möter människor. Några ser jag leva helt andra liv än jag medan andra ligger mig närmre. Några har tagit vägar som är mig obegripliga, andra har vågat ge efter för drömmar. Några har hängt med nästan ett helt liv, andra bara en kort tid. Jag känner tacksamhet för dom som vågat och velat närma sig mig. Att det faktiskt finns människor som vill ha mig i sina liv. Det är underbart.

Andra möten smärtar. Jag har aldrig varit en vän av radikala beslut när det kommer till umgänge. Det får falla sig som det vill. Men nu gör självbedrägeriet ont och jag handlar därefter. Den respekten inför mig själv måste jag visa.

Jag äger en känsla av att stå på ruta ett inför tisdagen när jag sitter där med mig själv bland trutar, trötta maneter och övergivna båtar. Det är ett steg in i ett annat liv och det är som att sätta ner fötterna på ett enormt stort vitt blad. Vem vill jag ta med mig dit? Vem vill ta med mig dit? Kommer jag må väl? Kan jag göra någon lycklig?

Det känns som att jag inget har att bättra och bygga vidare på idag. Som att jag är klar och redo att ge mig in i framtiden. Där är det helt blankt och jag har inte förlikat mig med tanken, utan snarare förälskat mig i den. Jag inbillar mig inte att jag bara kan släppa allt som varit som en ryggsäck ner i marken, jag lär nog förbli den jag är även i framtiden och fortsätta störa mig på ett glas rött, men jag har skapat mig dom förutsättningar jag så länge behövt för att göra mig själv rättvisa. Det kan jag känna viss stolthet över.

När jag sätter mig i bilen efter den goda stund jag hade på bryggan och styr hemåt är det färdigt. Den Stora Ensamheten lär hälsa på mig även i framtiden, men drygt sextio dagar av slit med kropp om dagarna och huvud om kvällarna har åtminstone ställt en lyckans dörr på glänt. Det är en start av under och gott liv när jag kan stå med ryggen rak och säga adjö till vårvinterns bortkastade eller illa använda tid och känna det som en stor och förlösande befrielse.

Under allt det här som känns och bränns döljer sig en människa med önskan om samhörighet, men också finns där en ägare till en önskan om slutenhet och balans där emellan. Jag ska ge mannen med den önskan stort utrymme. Ty när jag gör det får jag uppleva dagar som den här. Och idag när sommaren äntligen är slut är en bra dag. Det är min dag av frihet och det är bara underbart gott att leva.