Chokladtroll är vi allihop

Det bortskämda folket, finns det ett jobbigare släkte? Människor som tar saker för givet och som ska servas in i absurdum. Själva tycker dom att dom är rejält märkvärdiga och nödvändiga så klart, men egentligen förhåller det sig så att man klarar sig lika bra eller bättre utan dom. Jag talar givetvis om lotsarna. Det är ständigt silversked och höga hästar som gäller, ungefär som på Östermalm, med undantag för dagens sista lots. Han var artig, skämtade, kände sig lite onödig men regler är regler, lyssnade och skrattade och berättade om skridskoåkning på floderna som liten. Sen fick han middag och kaffe och blev så glad att han tackade alla på bryggan för årets trevligaste seglats. Han var lotsarnas Björn Skifs. Fast Björn Skifs kanske inte alls bor på Östermalm, vad vet jag. Han är väl från Vansbro.

Nå. Vad jag egentligen tänkte säga var att jag idag fick se en lite udda sak när vi strök utmed sandstränderna runt Westkapelle vid skymningstid.

Där fanns dom sedvanliga tavernaliknande restaurangerna med sina kvällsljus och terrasser och vid strandens bakkant låg rejäla sandbankar som barriär mot det surriga bullriga stadsindustriella på andra sidan. Det intressanta var inte det vi hade på vår sida om bankarna, vatten och sand har man sett innan, utan det var stadens läge på andra sidan som kändes allmänt konstig. Det stämde inte riktigt på något sätt. Helt klart något som inte står rätt till här, tänkte jag. Men aha, den ligger under vattennivån! kom jag på till slut. Vallen skyddar staden från havet och inte tvärtom. En polder, helt enkelt. Nederländerna heter väl inte Nederländerna för inte.

Utfarten från (jag tänker inte säga var eftersom Minna säger att jag jämt tjatar om den staden) är annars ett stort utropstecken att placera bakom Världens undergång. Det är helt enkelt vidrigt industriellt. Kan ni inte stänga av det där värmeverket? vill man fråga dom. Stoppa kolbanden, kemikalietransporterna, svavelutsläppen?

När vi låg i slussen några timmar innan passagen av Westkapelle funderade jag på det där om mänsklighetens framgångar, huruvida vi kan kalla steget ner från träden till 2009 för framgångar eller ej. Kan vi kalla alla cisterner, svavelosande fartyg, gasklockor för framgångar? Det är ju inga gubbar i hemska hattar som sitter och bestämmer att vi ska släppa ut all skit för nöjes skull. Det är vi, konsumenterna, som ser till att ödeläggelsen fortgår. Just det. Ditt senaste datorinköp, din kvällsbelysning, laxen du åt förra veckan, tidningen du knappt läste, tv:n som byttes trots att den hade utan invändningar brummat vidare i fem år till. Allt är ditt fel! Din efterfrågan, din onödiga biltur, ditt femtiofjärde par skor, din lyxresa till Thailand (som för övrigt borde bojkottas), ditt sug efter bananer, fjärran viner, ishavstorsk, spanska oliver, amerikanska jeans. Din vardag bygger dessa platser.

Är din vardag en framgång för mänskligheten?

Det låter fånigt kanske, men vid åsynen av dom här brutala industrifälten vill man bara skrika åt lagstiftaren att omedelbart strypa konsumtionstakten. Nu, bums, direkt. Fram med häst & vagn, segelskutor och rent vatten. Hit med en sextant och kasta radarskärmen överbord, gärna för mig. Låt alla satelliter störta, hissa seglen och låt mig hämta hem en tunna från Islay.

Men Systembolaget är förstås smidigare. Snart har vi fraktat hela världen över hela världen och en knapp tredjedel av Nederländerna ligger under havsnivå, på konstgjord mark, vilket jag med blotta ögat fick se ställvis idag. Briljant ingenjörskonst. Gör havsbotten till landmark så vi får plats med fler människor, fler städer, så att vi kan dra åt snaran kring våra halsar i ännu högre takt, hurra. Ett ganska äcklig land tycker jag. Som egentligen kunde vara ganska mysigt med sin säregna arkitektur, sina tulpaner, ostar och väderkvarnar.

Själv ligger jag här på en produkttanker, än en gång till ankar i Engelska kanalens norra del, och brukar min dator som förses med ström från båtens generatorer. Dom slukar ett knappt ton diesel per dygn och röken från skorstenen upphör aldrig. Och så småningom kommer jag hem och bilderna från ARA-området kommer blekna mot lusten att lägga vantarna på en ny fin iPod.

Ah, jag vet väl att inga av ovanstående önskningar är rimliga. Tjockisen måste ju få äta sin choklad när tjockisen vill, eller hur! Koleriskt dravel (krönika hade nog Expressens Marcus Birro eller Aftonbladets klarsynta Lisa Magnusson kallat det (vad är det med människor som envisas att kalla allt för krönikor?)) i ren frustration bara. Allt jag vill är ju att holländarna ska kunna åka skridskor på sina floder igen.

Absolut misär

Jag vet inte, det är svårt att beskriva det här. Man har sett bilder av allt det nedgångna slitna, läst om det öststatsgrå, sett misären på tv, men man tycks ha blivit immun mot förklarande flöden av andras eländen. Som en strid ström av grumligt vatten - inget blir urskiljbart. Inget biter liksom. Det är först när det kommer nära inpå blir det verkligt numera.

Anlöpet upp och in i floden var vackert inledningsvis. En stor angöringsfyr, ett högt radartorn i tegel, strama byggnader i regementsstil, matta men klara Gamla stanska färger, en sol som sken mellan molnens glipor. Ett ståtligt örnpar dominerade luften bara ett par hundra meter för om stäven och gjorde inramningen ganska sagolik för en stund.

Efter den första krökgiren dök flottbasen upp. Dom låg där spöklika och många - krigsskeppen från förr. Otroliga mängder mörkgråmålat stål utan någon fiende att vare sig hålla i schack eller slåss mot. Meningslösa symboler för ett ogreppbart vansinne man bara kan skaka på huvudet åt.

Det tog en god stund att passera basen, men när vi lagt den sista krigsmaskinen bakom oss radades spår av civila industrier upp. Borta var bilden av militärbyggnaderna. Istället möttes vi av fallfärdiga hamnskjul, rader av ruckel, knäckta lyftkranar, övergivna rosthögar till arbetsfordon, trasiga kajer och en fiskeflotta i bedrövligt skick. Bakom allting låg husen som skulle föreställa bostäder, lika nedgångna deprimerande dom, och man häpnade över att det är möjligt att leva på en förgäten plats som denna.

Från angöringsfyren hade vi tre sorgsna timmar in till kaj, men vi passerade inte bara elände. Ett gammalt slitet varv höll en gråvit bark och en svartröd fullriggare alongside i stål som var riktigt ståtliga, och när vi senare passerade en flodsjö fick vi en del vackra vyer mellan två eländen. Små öar bevuxna av kornliknande guldfärgad vass utgjorde en väldigt fin kontrast till den blå sjön som delvis var islagd och vit av snön som börjat falla.

När vi närmade oss vår vändpunkt dök så misären upp på den norra flodbanken igen, som i en dimma av dysterhet. Trasigt, förfallet, förstört. Magra herrelösa hundar letandes mat, igenspikade fönster, flagad färg, spruckna rappningar, rost och bråte och knappt en människa syntes till. Vid ett par platser syntes bostadskomplex som får betonghögar som Tensta och Hallunda att skina som kronjuveler.

Överallt spår av en tid då ingen brydde sig om egendom eller förstod värdet i att underhålla och vårda produktionsmedlen. Man förstår att det här landet måste rivas till grunden och generationer måste växla innan något som ens liknar välstånd kan erbjudas befolkningen. Ingenting jag någonsin sett tidigare liknar det här. Känslan av bedrövelse när vi gled förbi allt detta miserabla var total.

På den södra kajen stod sedan rader av godsvagnar och från ett lok kom gnissel och rök. När trossarna låg fast, maskinen tystnat och jag gått i land låg där ingenting utom en tömd frostig vodkaflaska bredvid den trasiga vaktkuren. Allt syntes som svartvitt i strålkastarsken och jag tror aldrig jag sett snön falla så långsamt.

Björnmöte

Hade det inte varit för Hitler hade jag just nu legat för ankar i Danzig bukt. Hade det inte varit för Hitler hade jag anlöpt Königsberg på onsdag. Hade det inte varit för Hitler hade jag kunnat gå i land och se en vacker Hansastad och känt historiens vingslag över ett vintrigt Ostpreussen.

Istället ligger jag i Gdansk bukt utanför flottbasen Baltiysk och ska gå till kaj i Kaliningrad. 

Ryska vintervatten välkomnar

Jag levde aldrig under preussisk tid och kan inte gnälla över det, men 1988 missade jag Sovjet (året efter missades ett fortfarande delat Berlin när min mor rånades på reskassan i Nice - en annan historia). Familjen gjorde en resa till Nordkapp och en tänkt avstickare till Murmansk var planerad. Men utlänningar i Sovjet tilläts vid den tiden inte köra mer än 50 mil per dygn, vilket fick oss att aldrig korsa gränsen från Finska Lappland.

Nu är det Ryssland. Ryssland känns nygammalt och tsariskt. Veligt och vrångt. Som ett trotsigt efterblivet barn med superkrafter. Sovjet däremot, det fanns en slags trygghet med Sovjet. Man visste vad som gällde. Med Brezjnev hade vi maktbalans, kallt krig, femtio mil per dygn. Klara besked. Sen kom Gorbatjov och insåg ett och annat och plötsligt hade vi glasnost, perestrojka och en fallande Berlinsk mur. Järnridån sveptes bort över en natt och nu har vi alltså Ryssland.

Och Kaliningrad. Att Putin inte döpt om staden är ett mysterium. Det är som att ha kvar motsvarande Himmlerstadt eller Goebbelsheim i Tyskland. Herr Kalinin var ingen duvunge precis han heller.

Som naiv 16åring fascinerades jag av Sovjet. Dom hade bättre hockeylag och nationalsång än USA. Dom hade tuffare namn på underrättelsetjänsten, fetare atombomber, maffigare slott, större torg. Den enkla flaggan med hammaren och skäran utstrålade makt och kraft på ett helt annat sätt än opponentens tivolibanér. Det vilade något mytiskt över det enorma tillslutna landet i öster. Att befolkningen var svårt kuvad och lidande var på något vis alltför abstrakt för att det skulle gå att ta till sig. Det gick inte att föreställa sig inskränkningar i den egna rörelsefriheten eller dom totala intrången i människor integritet.

Idag ser man lite annorlunda på eran som varade från Oktoberrevolutionen till Berlinmurens fall.

Att Königsberg och Ostpreussen raderades ut tillskriver vi Hitler, det borde aldrig fått hända, men att giganten C.C.C.P. föll i småbitar kan vi inte skylla honom för. Eller kanske snarare tacka. För i ärlighetens namn var Sovjet rena skiten och jag är glad att nästa hamn faktiskt inte ligger i en diktatur.

Likväl är man ett Kalla krigets barn..

Mellanlandning

Danmarks nordligaste punkt, Skagens Rev, hade vi tvärs styrbord just vid solnedgången. Vidsträckta stränder, silhuetter av små hus, fiskebåtar på ingång med armador av sjöfåglar efter sig. En timme senare skymtade vi det svepande ljuset från Vinga fyr. Skagerrak var förödande magnifikt ikväll.

Vid svensk kustkänning lät vi ankaret löpa fritt och med lastrummen tomma måste det låtit som åska in över Brännö Donsö Styrsö. Ärendet här är proviantering och ett mindre besättningsbyte. Strax före midnatt hivar vi ankaret och styr söderut inatt, ner mot Öresund och in i Östersjön.

Vi går mot Ryssland.

Kollisionskurs

Man känner sig ganska ordentligt fet när man sitter på bryggan, högt högt ovan vattenytan, och inte viker en tum från angiven kurs, varpå fiskebåtar och annat väjer av ren självbevarelsedrift. Men så råkar vi komma på kollisionskurs med fröken Ebba Maersk och plötsligt är man själv flugan som viftas undan.

Lustigt när vi ikväll satt och snackade just om dom där groteska kontanierbåtarna, hur fula och eländiga dom är, så kommer den största på planeten och vill ramma oss.

Trollet Ebba in action på behörigt förbiseglat avstånd.

Nå, vi hade ändå väjningsplikt.

Dagens outfit

Som kontrast till gårdagens djupheter tänkte jag att jag går till poppen och ställer mig lite laid-back vid första bästa vinsch och visar upp sjömodet för dagen. Here goes:

Mössa: H&M

Handskar: Ejendals
Overall: Donsö Fiskeredskap & Skeppsfurnering

Skärp: Blåkläder

Skor: Cofra

För övrigt syns pollaren till vänster, på vilken jag frös häcken av mig härom dagen.

På andra sidan

Jag tar en promenad på däck en kväll när vädret lagt sig, ser ut över redden. Ett tjog fartyg ligger stilla med fören mot vinden och tillsammans lyser vi upp i mörkret som en liten småstad. In över land syns Ijmuidens industriljus och från skorstenarna stiger rök dygnet runt. Plötsligt reser sig en mörkorange magisk måne över landhorisonten och det är surrealistiskt hänförande. Som att stå på Kastellholmen och se Globen ta väder och färgskiftande fara iväg, rätt upp i himlen.

Stryker omkring på backen och studerar vinschar och ankarspel, försöker lista ut hur många schacklar vi har ute. Försöker få klarhet i förmiddagens känningar. Där framme är det tyst. Inga fläktar som surrar, inga ventiler som skallrar, inga pumpar som gnisslar. Det är bara tyst, förutom vindarna som viner till och sjön som slår mot skrovet.

Mellan backens och byggets lejdare är det etthundratjugofyra steg, men den här kvällen många fler. Spindelnätet av koppar, mässing och rostfritt som ligger långsträckt på däck börjar äntligen bli begripligt. Jag kollar in manifoldrar, strippventiler, överkopplingar, brandposter, värmeväxlare. Går fram och tillbaka för att få grepp om nätet. Ledningar och rör kors och tvärs, överallt ledningar och rör. Det omänskliga i att förstå allt det där tycks faktiskt inte alls längre vara omänskligt, bara extremt krångligt.

På akterdäck såg jag sedan mig själv där jag satt som förstenad på en pollare tio timmar tidigare. Vindarna nådde aldrig den befarade Beaufort-8:an, men fulla av vassa iskristaller drog dom ändå hånfullt enkelt innanför kragen. Arbetet hade måst göras och med stelfrusna fingrar splitsade jag tross och hjälplina på akterdäck tills huden vitnade och naglarna sprack. Inte stod jag surrad till rors, men nog var riggen nedisad och verktygen märgbitande kalla.

Och nog undrade jag vem du var fantastisk för just då, i helvetesblåsten.

Inne i bygget den här kvällen tittas det på tv, det tjoas engagerat när det är blågult på planen. Jag lämnar snart dagrummet och häller upp en kopp kaffe i mässen. Det är gott och bra, kocken vet att kaffet ska vara svartare än natten. Med koppen i handen tar jag mig upp till bryggan för att kanske få något besked om nästa destination, men inget. I tre dygn hade vi legat still och det kunde lika väl bli tretton dygn till.

Den natten låg jag och tänkte på vilken riktning mitt liv tidigare och nu tagit, vilka frågor jag sökt svar på. Inget har kunnat sägas med säkerhet. Vart har jag varit på väg, vem väntar på kajen, hur kan jag le när köld och vind är förlamande? När törs jag säga som det är?

Till slut föll jag ändå i sömn. 

Ty när sista splitsen var lagd hade jag ställt jag mig vid relingen och hållit händerna över det kalla stålet och sett snöflingorna smälta över mina händer och jag hade förstått allting.

Fritt fall

Vi testade livbåten skarpt här i hamnbassängen ikväll. Lite nervöst, men mest förväntansfullt. Tyvärr var det för mörkt för att filma/fota + att jag satt i båten, men jag hittade ett "tvillingklipp" på youtube:

Dom två dödstysta sekunderna mellan rampen och nedslaget är goda kandidater att vara dom längsta i mitt liv. När vi sedan landat, tuffat runt lite i bassängen och till slut fått upp oss själva och båten stod vi där på däck, tre killar mid-30, och bara garvade. Igen igen, ylade vi som småbarn på Liseberg. Överstyrman tyckte tråkigt nog att det räckte med bara ett test.

Strandhugg

Om det är någonting som är signifikativt för tankmarknaden så är det att man aldrig riktigt kan veta vad som gäller. Vi blev inte liggande på redden mer än en natt och nu får vi inte riktigt all last vi vill ha. För min del gjorde det inget att vi kom till kaj en dag tidigare, snarare tvärtom eftersom det då gavs möjlighet att knalla i land några timmar.

Edinburgh är en härlig stad. Trevliga människor, vackra omgivningar och historiska platser och byggnader i mängder. Passar en sån som mig utmärkt. Sist jag var här kände jag ganska starkt att, ja här skulle man faktiskt kunna tänka sig att slå sig ner. Den känslan lät inte vänta på sig den här gången heller. Det är en bra stad som egentligen bara har en nackdel; maten. Det skotska köket är ganska bedrövligt med vidrigheten Haggis i spetsen. Dock finns ett undantag: Dom vet hur man gör fantastisk fish n’ chips! Och det undantaget passade jag på att hugga i mig. Men annars - helt underbart att vandra stadens gator. Dessutom kompenserar man maten dryckesvis nästan mer än väl genom alla whiskystores. Köpte, trots utbudet och min conesseurska läggning, bara en mössa och fotovantar.

Ostkust

Även igår fick jag läge att kliva i land. Tog mig då istället till staden vi bara körde igenom sist: Glasgow. På tåget dit kom jag på mig själv med att veta i stort sett ingenting om den, och jag kom väl därifrån med erfarenheten att där inte är lika turistigt som i Edinburgh och att shoppingmänniskor trivs bättre i den västra staden. Gjorde ändå det högkulturella i att besöka The Gallery Of Modern Art. Och därinne fattade man väl om möjligt ännu mindre än man gör på Stockholms motsvarighet.

Västkust

Just nu håller vi fortfarande på med lastningen och det drar ständigt ut på tiden. Lotsen är beställd till halv tolv imorgon på förmiddagen, men hur det blir med den saken kan man alltså aldrig helt säkert veta. Utfarten blir nog nice, om vi nu går dagtid, innan vi styr söderut igen. Det mesta av snön är borta men bergen är fortfarande vitklädda och gör inramningen väldigt vacker, nästan norskt fjordig. Nästa hamn är Amsterdam.

Ankring

Position:
N55°59,4’
W003°01,3’

Så, nu kan ni ta fram kartböckerna och knåpa fram var jag kommer sova inatt, era kartnördar. Eller så nöjer ni er väl med att jag ligger väderskyddat strax utanför ett översnöat Edinburgh och trycker. Vi ska gå längre in i floden här, upp till Falkirk, men det blir först på onsdag. Just nu är det bara skönt att ligga i lä.

Det här dygnet, det var besvärligt. Hade bestämt mig för att skriva ner umbärandena som bjudits, men jag är helt slut. En sjöman älskar havets våg? Människan som skrev den sången har inte gått Nordsjön i början av februari, den saken är säker.

Öppet vatten igen

Smidigt. Vi låg i den yttre delen av Europoort och det tog inte mer än ca 45 minuter från det att första trossen började hivas till vi var ute på öppet vatten. Hade kanske varit kul att fått se lite mer av supermonsterhamnen Rotterdam, men här om någonstans är det mest bara stort, fult och industriellt.

Gick en rundvandring för mig själv på båten igår kväll. Man kikar in lite brandbekämpningsutrustning, nödutgångar, livflottar och lite annat som kan vara bra att känna till in case of olycka. Tog mig ner i maskinrummet för att bekanta mig med maskinen och generatorerna också. Helt otroligt vad uppstyrt och snyggt allt är. Den skitigaste dörren i maskinrummet är i bättre skick än den renaste dörren i the living quarters på förra båten. Nu ville man liksom gå fram och klappa topplock och cylindrar.

Vi slapp lägga oss på redden idag eftersom vi fick ny destination igår kväll. Nu rullar båten behagligt i långskeppsled och det gillas; att ligga för ankar är inte jättekul. Nu har vi ca 36 timmar till sjöss innan vi når Skottland och Edinburgh.