Utan att knäckas

Den genljöd så stark, den hördes så klar. Nu inte längre. Nu rasslar och rosslar den fram, studsar med andras ord mot väggar och tak, på knä efter vad helst utom ett eko. Ditt namn är det vackra som lämnar mig nu.

Som en höstfrusen äppelkvist längtande vårlig värme och humlors surr hänger den sliten och matt. Den darrar sorgsen där för sig själv. Iklädd silverdroppar, frusen och svart, ensam och trött. Vem märkte något om den knäcktes och föll till marken?

Utmattad hörde jag den sjunka ner, grumlas, skingras, medan tystnaden tog över mina rum. Jag hade måst ge efter och jag föll samman, bleknade bort och försvann in i natten.

Var du än är idag min vän - snart skriver jag egna sånger igen.

Sunset In Stockholm

Traskade omkring lite planlöst i stan ikväll, käkade kexchoklad och jalla. Vandrade utmed Hornsgatan och sög in allt vad den gatan har att ge. Restauranger, buller, butiker, gamla hus.

Det som varit vardag är det snart inte längre och det är en märklig känsla. Man vänjer sig så snabbt vid en huvudstads utbud. Man blir bekväm, bortskämd, nästan tonårigt pipig av tanken att behöva slita sig från allting. Man hör ”vill inte vill inte vill inte” på repeat inne i skallen.

Vid Zinkensdamm vek jag av, gick norrut, följde Bastugatan, vek av vid Kattgränd och sen in på sköna Monteliusvägen. Tog några bilder där innan jag stack ut på Brännkyrkagatan och ner mot Slussen och Gamla stan.

Dräller av turister nu. Flest tyskar och amerikaner, tycks det. Jag under hur folk resonerar som beslutar sig för semester i Stockholm. Vet dom nåt om stan? Varför väljer dom just den här stan av alla fantastiska som finns i Europa? Japanerna rusar i flock som vanligt utmed Västerlånggatan, allt för att hinna ta så många bilder som möjligt att titta på när man landat i Kyoto igen. Men dom andra, dom som inte stressar, vad är det som lockar dom med Stockholm?

Stack alltså ut på Riddarholmen istället. Såg söders höjder från Riddarkällaren och stadshussilhuetten från Evert Taubes terrass. Mycket fint.

Hade tänkt krångla mig in i Gamla stan igen och hälsa på Gåsgränd och Sven Vintappares torg, men tanken på turisterna höll mig därifrån och jag gick direkt in i t-banan från Riddarholmen via den monumentalt gräsliga ingången där. Gatlopp vore fortfarande ett lämpligt straff för människorna som klubbade igenom beslutet om Centralbron.
Det var vemodigt men fint, nästan överallt, i stan ikväll.

Huvudet invirat i blues

Vaknar tidigt idag. Tänder ljus i morgonen. Det gör jag aldrig annars. Vet inte riktigt vad det kommer sig av, märker bara att jag gör det. Känner mig prestigelös och öm.

Lyssnar på Standing In The Doorway på repeat. Jag tror, idag, att det är den mest plågsamma och vackraste sång jag hört och känner till. För det är ingen låt, det är en sång. Kanske överträffas den bara av Baby om morgonen i vemod, men den får stå tillbaka dom här dagarna.

Jag ser bilder av en nattlig man i ett stort hus ute vid kusten, inrett av ett lyckligt par. Trägolv, kuddar i soffan, sovande katter, höga dragiga fönster, svala färger, september. Sen ser jag henne. Morgonrock, nakna fötter, skrammel i köket, iskall.

You left me standin’ in the doorway, cryin’, sjunger Dylan oefterhärmligt. Just den där meningen med dom rätta ackorden, instrumenten, rösten och särskilt det där ordet, cryin’, skär rakbladsvasst rätt igenom ett förhärdat och ärrat ensamhjärta, som en skalpell genom barnhud. Trots att det inga öppna sår har, så är det som att dom gamla öppnas, skärs, upp igen så lätt av det gnälliga, raspiga, nasala.

Satan, att det går att göra sån här in under huden trängande musik. Musik som väcker gamla kärleksspöken till liv.

För att få henne att lyssna, att se honom, går han ut i farstun och snörar på sig skorna och ställer sig med axeln lutad mot dörrposten, markerar, desperat, osäker på vad han ska säga, om han kan säga nåt. Hon tittar på morgon-tv som om han vore en fluga på väggen, oberörd, men hela tiden totalt medveten om varenda rörelse han gör. Han fäller sitt huvud och några tårar pressar fram, så smärtsamt medveten om sina misstag, om hennes teatraliska obrytbara kyla, om sina fel i det här spelet. Den där kylan som vill ha honom att tala, som vill ha något att ignorera. Så klar över att det inte finns någon väg tillbaka. Natten strid var definitivt den sista.

Dörren slår igen, han försvinner ut bland lövade grusgångar, drar upp jackkragen, mot bilen, och hennes tekopp flyger i väggen och hon skriker rakt ut i sin förtvivlan när hon inte längre hör motorns brummande på gården. Och allt dom kan göra är att hoppas att vännerna inte försvunnit under tiden..

Jag slänger ner fötterna på golvet, vrider upp volymen, går ut i köket och gör kaffe med huvudet fullt av bilder. Somliga dagar är det en nåd att inte ha någon att förlora. Ändå är det just vad jag vill ha; något att vara rädd om.

Han är en jobbig jävel, Dylan.

Vill ha dig

Förstår du?

Stillhet

Det är stilla här ikväll. Jag försöker efter en timme hålla vänsterhanden runt halsen på min gitarr. Tre fingrar träffar strängarna perfekt och ett vackert Dm tar form. Jag blundar innan orden lämnar mig. Jag blundar och hör mitt moll-ackord stadigt och välljudande. Jag känner hjärtats slag och lungornas rytm. Mina pulserande vänner; jag är i gungning.

Jag känner mig som dömd till 20 års tomhet. Ett okular hänger över min kväll och genom det syns gråtoner och ingenting annat. Inom mig vilar mitt uppror och min glädje. Där inne samsas dom med ambition och längtan. Men inga vårfärger syns till nu, endast saknad och sorg. Orden vill inte komma ut som dom ska.

Det är snart pappas födelsedag. I stålet som hänger på mitt bröst står ingraverat: 490604-4815.

Jag har haft siffrorna där så länge nu att jag börjat känna mig naken utan dom. Blodbrickan, den rektangulära med dom rundade kanterna, är motsägelsefullt ännu inte bruten. Det var ingen kula som fällde honom, men han dog i sin egen strid. I sitt eget krig med livet. Någon vit flagg eller några händer i luften syntes aldrig till, trots att ammunitionen tog slut till sist.

Jag vill tro att det faktiskt betyder något att brickan ännu är hel.

Det är snart dags att lägga ut från kaj och göra den allra sista resan tillsammans. Jag är nervös inför den. Jag är nervös inför känslorna som jag är rädd kommer ta överhanden. Att jag inte klarar att förhålla mig värdig, att jag kommer vilja dyka i och följa honom ner i djupet. Jag är rädd att jag kommer brista och braka samman helt och hållet, som på sjukhuset vid hans sida.

Jag vet att han är hemma när vi kommit till kaj igen, men djupet och mörkret har aldrig känts så stort och avlägset. Jag vill be havet att ta hand om honom, att inte göra honom illa. Jag vill känna att varenda våg och rörelse havet gör är något han finns i. Jag vill veta att leendet finns där ute.

Jag önskar jag hade en flicka att hålla i handen när känslostormen river i mig. Jag skulle vilja veta att det finns ett knä att vila i när kvällen och tomheten kommer över mig. Att jag inte är ensam.

Varje kväll brinner ljuset i min hylla. Varje kväll har jag sagt några ord och stannat upp för en stund. Men jag minns inte när jag senast föll på knä framför bilden och slog pannan i golvet med hårt igenknipna ögon. Jag minns inte när jag senast överfölls av så tung luft att andas.

Jag ger upp inför obegripligheten att han är borta och kan inte göra något annat än att låta sorgen skölja igenom mig. Jag vet att jag är helt maktlös inför den. Saknaden, som aldrig kommer försvinna är så hänsynslös och smärtsam, den är bortom beskrivning. Saknaden efter blicken, rösten, doften, skrattet. Den är större än jag förmår bära ikväll. Men jag måste klara av att gråta färdigt.

Min pappa var i sanning en stor liten man. Om han bara visste hur högt älskad han är.

Jag sätter fotot på bordet framför mig där jag satt mig. Med min gitarr och några toner vill jag få någon form på allting. På min saknad och på min ensamhet. Jag vill sjunga mig till rätta men rösten bär inte hela vägen och sången blir sprucken. Jag försöker i stillhet forma orden igen och göra dom hörbara; kan du höra mig?

Men jag vet att han inte hör och att han är för alltid bara borta. Jag vet att min förtvivlan inte gör någon skillnad, jag får honom aldrig åter hur jag än önskar. Hur jag än önskar att det enorma tomrum kunde fyllas, så är det just inget annat än för evigt tomt där han en gång funnits.

Nu återstår bara just den där sista resan och sedan en livslång saknad.

En råkall rattfylla

Min nya promenerande vana trogen rörde jag mig ikväll till och från affären per egen maskin. Gick förbi Alviksplan och Vedugnen, via Alléparken som är Äppelvikens hjärta, över spårvagnsrälsen och vidare upp mot Västerled. Träden, vad det nu är för sort, som blommade så fint för bara någon vecka sedan har tappat all blomster och är bara vanligt sommargröna nu. För en sekund kändes det lite höstlikt med den våta asfalten, den klara himlen och nästan fulla månen och dom futtiga sju graderna som skylten på Hotell Sabima visade.

Alldeles utanför hotellet står en ung tjej. Hon är festklädd. Hon har klänning och en jacka och en liten axelväska. Ute på vägen står hennes moped. Skulle tro att det är en EU-moped eftersom den är registrerad och har skylt. Framför mopeden står en polisbil vars personal gör tjejen sällskap på trottoaren.

När jag närmar mig ser jag henne helt nära. Sminket är skevt och liksom utkletat och hon ser misslyckat gothisk ut i ansiktet. Hon är rödgråten och har svårt att stå på benen. Vad hennes tårar kommer sig av är svårt att säga. Kanske har hon råkat illa ut på en fest, kanske har hon insett läget hon befinner sig i. Det är inte helt lätt att avgöra. Vad som är lättare att avgöra är att hennes berusningsgrad tveklöst överstiger 1.0 promille. Grov styrstångsfylla således.

Äppelviken är lite som förr i tiden. Här sker inget ont. Gamla hus, fina bilar, klippta häckar och skötta rosor, ordning och reda. Det är utan tvivel ett av dom mest exklusiva områdena utanför tullarna och det är så idylliskt att det ibland blir för mycket. Folk har pengar här och majoriteten menar nog att det är ganska intressant att visa upp en fin fasad. Inte enbart vad gäller hus och hem. Att det skulle förekomma poliser sent en lördagskväll här är i det närmaste otänkbart eftersom det finns platser runtom i Stockholm som är i betydligt större behov av spontana och rutinmässiga patruller.

Just det där kan jag föreställa mig att tjejen hade i åtanke när hon riskkalkylerade sin färd. Det är nämligen för polisernas skull man kör nykter. Men det var en chansning som inte gick hem.

Jag har ganska svårt att se några förmildrande omständigheter, vad hon än må ha för ursäkt eller orsak till sin fylleresa. Det skulle möjligtvis vara om liv stod på spel, men i samma stund man sätter sig bakom ratten eller bakom styret sätter man andras liv på spel, varför det argumentet oftast faller platt till marken.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka lite synd om henne. En rattfylla är förödande eftersom det är ett brott som ingen, inte ens rattfylleristerna själva, kan försvara. Det är förödande eftersom det pekar på usel karaktär och total omdömeslöshet. Att inte kunna hantera alkohol i landet Lagom är bland det mest skamliga som finns. Särskilt i exklusiva kretsar och kvarter. Det försvårar tillvaron så oerhört att ha just en rattfylla i bagaget.

Först kan hon glömma sin moped. Sen kan hon glömma körkortet vid 18. Hon kan glömma lägenhet i eget namn på många år. Möjlighet till lån; hejdå. Myndighetsjobb eller jobb som erfordrar mentalt pålitliga och klanderfria personer. Jobb över huvud taget blir otroligt mycket svårare att få. För att inte tala då om den sociala skammen hon och familjen (om man inte lägger locket på och spelar teater) får dras med.

Hon kan istället sikta in sig på dagsböter, villkorlig dom och eventuell samhällstjänst. Har hon föräldrar som är måna om den där fasaden föreställer jag mig att dom inte kommer stryka henne på kinden och förklara att dom älskar henne ändå. Hon kan sikta in sig på en söndagsångest som sträcker sig månader framöver. Hon kan ställa in allt vad studentfirande heter, om hon nu tar den i år. Hon kan direkt ställa in sig på en helt och hållet festfri sommar. Andra kan ha kul, men inte hon. Föräldrars förtroende byggs inte upp på en kvart nämligen, vilket hon snart lär erfara.

Hon lär också erfara att straff & böter inte är avtjänade och betalda när dom är det, ty samhället kommer fortsätta straffa henne även när hon i laglig mening sonat sitt brott. Och det är där mitt medlidande visar sig; det är illa att man i det här så empatiska, förstående, biståndsskänkande, dansbandsdansande, humanistiska, upplysta, tomas ledinska, jämlika, rättvisa landet går efter parollen en gång kriminell - alltid kriminell. Att ge människor en andra chans är snart lika sällsynt som en snöflinga i Skåne.

Lördagen den 17:e maj 2008 kommer vara det datum som spräckte hennes ulliga inbäddade glasbubblevärld i skärvor. Den kvällen var kvällen då hennes villfarelser om sin egen osårbarhet rasade fullständigt sönder och samman. En Äppelvikens alldeles egen Paris Hilton i miniformat, en av många, snart inför rätta. Jag undrar hur många timmar och kvällar med tårvåta kinder hon kommer ha framför sig den närmsta tiden. Allt annat än tvåsiffrigt vore ett hån mot varenda nykter medtrafikant.

Jag tror inte bara det var jag som tyckte det var rått i luften ikväll.

Om hon bara visste

Klänningar kom på tal häromdagen när det var som varmast. Klänningar. Jag är löjligt svag för klänningar. Och för dom få människor som kan bära en sådan. Särskilt en, eller kanske två. Men ändå bara en, fast nu en annan. En verklig och nära.

Jag var 18-19 år och höll 5 knop förbi Arons sjömack vid Fisketången. Vill minnas att det var kvällning i slutet av sommaren och jag var på väg från Lloyd på Smögen till farmor & farfar i Hovenäset. En lätt bris, få båtar och hon längst ut på bryggan. Bryggan där Asta nu ligger, fast i andra änden.

Klänningen var löst sittande, men inte lösare än att man kunde se konturer. Över dom bara axlarna var den lite bredare och just nedanför knäna runt dom brunbrända benen fladdrade den lätt i vinden, så som håret rörde sig över axlar och mellan skuldror.

Hon var runt tjugofem, barfota och hennes saltbadade och solblekta hår rörde lätt på sig i brisen medan hon höll upp ena handen som solskärm. Jag vet inte vad hennes ögon sökte där. Kanske någon man som strax skulle komma till kaj. Kanske ville hon andas varm sommarluft med Hållö, Skagerak och horisonten för ögonen. Kanske var det bara en slump att hon stod där.

Jag såg aldrig hennes ansikte helt tydligt, men bilden av hennes figur i klänningen, det ljusa raka håret som rörde på sig och dom bara axlarna och dom brunbrända benen brände in i näthinnan på mig och den har aldrig lämnat mig. Men aldrig så vacker hon var, ännu oåtkomligare var hon. Och varje gång jag åkt förbi där sedan dess har jag hoppats att hon ska stå där igen. Bara för ett tillfälle, för en enda chans att berätta. Men hon är aldrig där. Jag har inte sett henne någonsin igen.

Inte förrän nu.

För halvannan vecka smög hon sig fram och uppenbarade sig. Först då förstod jag. Trots att jag är många mil från Arons och hon många år från mig. Trots att hon själv inte hade en aning om vad hon sysslade med när jag slöt mina ögon. Men jag såg henne på bryggan och det var augusti och hon var bara där, i sin klänning, i sin sensommarbränna, sitt blekta hår, sin slanka midja och sina bara fötter.

Nu ser jag vad jag inte såg då; hennes ansikte. Som jag sökt och försökt finna det men aldrig har något stämt in i den där gamla inbrända bilden. Aldrig har något kunnat smälta in och bära upp synen som mötte mig då vid den gamla sjömacken. Men nu var bilden klar som en nattlig ökenhimmel. Verkligen evigt klar och fin.

Jag har mött henne och tagit henne i min famn utan att förstå. Jag har drömt aningslöst med hjärnan full av spärrar. Jag har utan förstånd sett hennes blå blick något för länge. Jag har följt linjerna i ansiktet, utmed kinderna, över läpparna. Jag har till och med doftat på dom i mina spärrade drömmar. Jag har sett och bländats men förbjudits av omöjligheten i att någonsin komma den tvåsamheten nära. Min arm över hennes midja och min skäggstubb i hennes nacke har aldrig tillåtits få fäste i mina drömmar.

Att det inte är hon som stod där på bryggan, det vet jag. Men det är ändå hon, fast en annan. En nu verklig och nära bild. En levande och varm människa. Full av dofter och ljud, rörelse och lust.

Kanske borde jag tala om för henne att hon är det vackraste jag någonsin kommit att möta i mitt liv. Kanske gör jag bäst i att försegla den här drömmen och behålla henne ovetande. Kanske är det enda möjliga att låta henne vara ifred och fortsätta titta upp mot bryggan även denna sommar.

Ty hon har ingen aning och är då som nu - för mig oåtkomlig.

Väckarklocka av krut

Vaknade imorse av att en rejäl dynamitladdning brände av 7 meter ifrån mig. Sen brände dom av fyra stycken till med jämna mellanrum. Så jag fick snooza en stund som oftast annars också.

Köksutsikt

Även om dynamit är ett ganska lamt sprängmedel, så kan jag meddela att mark och huskropp rister ganska duktigt när det är så nära. Lite obehagligt nästan.

Och lamt eller inte - dynamit är rätt effektivt som väckarklocka.

På väg bort

Såg en norsk dokumentär på SVT om demens tidigare idag. På väg bort hette den - vilket man mentalt faktiskt är som dement.

Vilken oerhörd tragik som spränger sönder relationer och vittrar människor till oigenkännlighet. Det måste vara som att ha en chimpans i människodräkt i huset, ett skal, något som man älskat som inte längre är kvar fastän det är det. Det kan för dom anhöriga inte finnas någon värre sjukdom att ha bredvid sig än Alzheimers. Det måste vara den mest sorgesamma döden att bevittna.

Och farfar har nyligen drabbats av hjärnblödning. Halvt förlamad, 82 år gammal. Ett helt liv har han levt med sinnesskärpan i behåll. Det vore, trots ett långt och friskt liv, ändå en stor sorg och saknad om han bara ett halvår efter pappa skulle göra honom sällskap. Det vore en tuff smäll att förlora två generationer herrar rakt över mig så tätt.
•••
Det var ganska kallt i luften ikväll. Jag klädde mig fin i vit skjorta, lämnade Mr. Visa hemma och åkte in till stan för att vandra gatorna en stund. Gröndal verkar vara en liten glömd skatt. För att inte tala om Lilla Skinnarviksgränd. Oerhört charmigt och artonhundratalskt.

Bortsett bilar och lite asfalt - 1800tal.

Ännu ett par veckor kvar innan jag lämnar allt det här bakom mig, jag är de facto på väg bort jag också - om än frisk. Men nu längtar jag hem till mor & bror, övrig familj och vänner. Hur fin en upplevelse än är så är den inte hälften värd utan någon att dela den med.
•••
Ställde mig och blängde över Riddarfjärden en stund. Kallt men klart när solen sänkte sig över Kungsholmen. Gick och mumsade på ett hårt päron när jag rundade Bishop Arms och korsade Brännkyrkagatan. Man känner sig nyttig av sånt där. Hade tänkt gå från Zinkensdamm till Karlaplan men vid Slussen blev det för kyligt och jag öppnade min jalla, vek ner i tunnelbanan och åkte nöjd hem.

Mälardrottningen och Rygerfjord från Skinnarviksgränd.

Lönnbränneri

Jag gjorde en riktigt skarp retrogrej och brände 2 fysiska skivor för en stund sedan. Minns när jag köpte min första CD-brännare. Måste ha varit 96 eller 97 och den gick loss på 4,300 spänn. Vilken grej det var, bara för 10 år sedan, att kunna bränna egna skivor. Ofattbart dyrt men ändå värt varenda krona. Då som nu. Flashminnen och mp3 är bara för tråkigt. Musik ska snurra och allra helst vara lite repig.

Vädret här utanför fönstret tvingade mig för en stund sedan att göra en egen ivrig Festival Express och en smygande The One I Love. Den första ger bilder av uppkavlade jeans och bara fötter över en brännbollsgräsmatta och svalkande salta havsströmmar runt mer eller mindre nakna kroppar. Den andra visar människor i linnen med handdukar runt höfterna, glada osminkade leenden som stillsamt mår bra efter marelden bland knastrande ved och grillspett under en ljus sommarnatthimmel.

Allt som saknas nu när jag har vädret och skivorna är: En bärbar CD-spelare, en volleyboll, en strand, torr ved, vänner och 48 öl per man, omåttliga mängder grillbart, ett par bjäbbande trutar, ett hav, fyrars blänk och kanske just ett speciellt sällskap att sitta lite närmre än kamraterna får göra när man vill dra en filt runt axlarna. Jag är fortfarande alldeles för ung för att inte önska mig sånt där.

Man borde bränna i lönndom oftare.

Kom upp och se mig

Ibland krävs det att man går igenom Gamla Stan och ser två stencoola killar sitta och lira Springsteen klockrent och nonchalant i myllret. Ibland krävs det vin i något valv. Ibland krävs det en resa till Fjäderholmarna med en vän. Ibland krävs det dagar som dom som just passerat.

Ibland krävs något stort att se fram emot eller något fint att se tillbaka på. Vissa stunder är det rent omöjligt. Andra går det spontant utan att man förstår varför. Det kan behövas sol, immande öl och mystiskt sällskap för att komma i närheten. Det kan till och med behövas kärlek.

Men ikväll räcker det att höra Steve Harley sjunga Make Me Smile. Och då gör jag det. Sen får jag lust att själv ställa mig i ett gathörn med gitarren och ett par muciserande vänner och bara dra iväg dom där raderna för full hals och vi får ett lavahett stadskvarter att dansa och le. Sedan kan bara en döv människa stå emot refrängen..

Det här är, 33 år efter alla andra, min sommarlåt 2008.

Vanliga ovanliga tjejer

Blondinbella och Kenza. Två vanliga men ovanliga tonåringar. Jag tog mig tid att läsa båda dessa bloggar från sidhuvud till sidfot idag för att se vad det är som drar människor till dessa bloggar.

Jag förstod varför Alex Schulmans blogg var gigantisk och jag förstår att många tycker Malin Wollin och Linda Skugge är begåvade. Att Per Bjurmans, Carl Bilds och Marcus Birros bloggar är välbesökta är heller ingen konstighet. Nu skulle jag alltså försöka förstå dessa två bloggars storhet och fenomen.

Aftonbladets förre chefredaktör sa en gång att ingen vill läsa det som vare sig roar eller berör. Detta uttalande skulle förklara svårigheten att agera objektiv nyhetsförmedlare på en kommersiell marknad. Anders Gerdins uttalande tycker jag är bra och det fungerar utmärkt på fler områden. Bloggsfären inte minst. Här, om någonstans, fungerar kapitalismens principer så nära 100% det är möjligt att komma om vi tvunget ska röra oss utanför en djungelmarknad.

Detta är dom självklara utgångspunkterna vid en analys.

Jag inser snabbt att jag inte tillhör den primära målgruppen när jag läser bloggarna, vilket underlättar när man som jag vill läsa så objektivt och neutralt som möjligt. Man kan ha synpunkter på deras usla språkbruk, ytligheten som genomsyrar texterna och självgodheten som ligger som en däst Kejsar Nero över tjejerna och stå förbluffad inför fenomenet. Vilket jag också har och gör. Men det är alltså inte deras egenskaper och tillkortakommanden som skribenter som måste hamna i fokus här.

Det intressanta är vad dom ofantliga läsarsiffrorna säger oss? Vad säger dom om människorna som regelbundet konsumerar dessa produkter?

Man upptäcker att nämnda verktyg inte ger tillräckligt med kunskaper. För att göra en korrekt bedömning måste man även ha en demografisk undersökning att tillgå, men det råder ändå knappast tvivel om att den största posten i denna undersökning i så fall vore vanliga tonårstjejer. Unga tjejer med drömmar om flärd, ett behagligt liv och berömmelse. Som jag föreställer mig att analysobjekten själva ser upp till Paris Hilton eller Lindsay Lohan.

Jag hade mailkorrespondens med Karolina Fjellborg för en tid sedan där jag ifrågasatte hur hon använde sin begåvning. Fjellborg skrev dokusåpakrönikor i Aftonbladet och menade att folk i stort behövde något som kontrasterade ett dagligt tungt jobb; något som vägde upp Dostojevskij och Strindberg. Hon hade en poäng i det. Att ständigt matas med blytungt allvar står ingen människa ut med i längden. Således kan man se Blondinbellas och Kenzas framgångar som ett resultat av en kvävande skola, det oerhörda läxtryck som råder och det krav på framgång som hänger som ett ok över axlarna på varenda tonåring. Det är visserligen inget fel att drömma sig bort en stund, men jag tror Fjellborg hade fel. Jag tror inte det handlar om att ta del av en flärdfullare och mer lättsam tillvaro en kort stund som motvikt till en annars så allvarstyngd tillvaro.

Jag tror det handlar om att en stor del av dessa läsare faktiskt själva önskar dom vore, eller åtminstone vill bli som, dessa fenomenalt framgångsrika bloggtjejer.

Att det är högtryck vad gäller bloggande i Sverige kan ingen som själv äger en blogg ha missat. Och vad den barometern säger om tillståndet i landet är alltså inte helt lätt att försöka förstå. Men något säger den, det står helt klart. Ändå har jag efter dagens läsning och snabbanalys fortfarande omöjligt svårt att förstå mig på den ofantliga mängd människor som roas eller berörs av Bondinbellas och Kenzas skriverier.

Hippiekoma

Jag och Mr. Tanglewood har varit på väg till San Francisco och det försiktiga folket i 5 timmar nu ikväll. Blommor i håret så klart och fodralet proppat med andra växter. Jag hör mig själv - summertime will be a love in there - och det blir nästan plågsamt påtagligt.

Född i fel årtionde som alltid.

T minus 26

Jag vet inte riktigt hur jag ska förehålla mig till kommande månadsskifte. Jag bestämde mig idag - Det är definitivt så att jag överger Stockholm. Om tillfälligt, det vet jag inte idag.

Känslan är udda, lite sorgesam och vemodig. Det är inte självklart enkelt att lämna promenadstråk och platser man tagit till sig och gjort till sina. Stockholm är en historisk stad mer än något annat för mig och jag har tyckt om att ha Ladulås Riddarholmskyrka, Strindbergs Drottninggata och Vreeswijks Mosebacke runt knuten. För mig att besöka och undersöka när som helst.

Jag har tyckt om att bekanta mig med Vita Bergen och Kastellholmen. Jag har gillat att uppsöka Reimersholmes brännvinshistoria och Hagaparkens vårvärme. Det har varit en fröjd att vandra Prästgatan i Bellmansk anda och se Valborgsfacklorna på Stortorget. Att i skymning stå på Kornhamnstorg och blicka upp mot Stomatolskylten, höjderna mot Brännkyrkagatan och den gamla korkfabriken kommer jag sakna.

Det är som att veta att en relation är på upphällningen utan makt att göra något åt det. Man vill inte genomgå separationen men vet att den är nödvändig.

Jag kommer sakna tunnelbanan, blänket från nackamasterna, Kaknästornet, Skeppsbron och Birger Jarls kenotaf. Synen av Globen från Götgatan, jätteserveringarna på Medis, slingerstigarna i Tanto, min ICA-butik som stänger klockan elva varje kväll och Äppelvikens alla underbara hus. Jag kommer sakna Sveavägens slammer, Strandvägens arkitektur, Skeppen på Skeppsholmen, ljudet ljusen och dofterna från Gröna Lund, myllret vid Slussen och Zinkensdamms trasiga ljusbokstäver.

Under samma känsloparaply trängs dock även glädje. Jag ser fram emot att ha gamla vänner och familj nära igen. Det kommer kännas bra att kunna ägna min båt omsorger genom infall. Jag får små lyckorus av tanken att ha livskamraten om hörnet. Men framför allt känns det helt rätt att ha beslutat om Chalmers i augusti. Nya människor - nya möten. Och Göteborg är en ganska trevlig stad som jag tror jag kan leva med i fyra år.

Men trots att valet görs med utgångspunkt för hur jag vill leva, inte dom fyra närmsta åren utan hela återstoden av mitt liv, känns det som ett steg tillbaka snarare än ett steg framåt. Och jag antar att det är den känslan som gör att det gnager litegrann i mig huruvida jag gör rätt eller inte.

Fast visst är det så att Stockholm ligger kvar om jag skulle vilja återvända. Husen, gatorna och historien ska ingenstans. Och tänker jag Kommandobrygga genomfars kroppen rentav av iver och längtan efter augusti och terminsstart. Att lämna här och komma igång redan nu.

Med det ordet på näthinnan bleknar det mesta annat bort och flytten känns i det närmaste självklar. Det ska jag försöka ha i åtanke varje gång jag får för mig att kommande månadsskifte är ett steg tillbaka istället för ett steg framåt och då saknaden efter alla dom här platserna blir plågsamt påtaglig.

Påminn mig om det och säg ordet högt så att jag hör nästa gång jag ynkar mig inför skilsmässan.