Den genljöd så stark, den hördes så klar. Nu inte längre. Nu rasslar och rosslar den fram, studsar med andras ord mot väggar och tak, på knä efter vad helst utom ett eko. Ditt namn är det vackra som lämnar mig nu.
Som en höstfrusen äppelkvist längtande vårlig värme och humlors surr hänger den sliten och matt. Den darrar sorgsen där för sig själv. Iklädd silverdroppar, frusen och svart, ensam och trött. Vem märkte något om den knäcktes och föll till marken?
Utmattad hörde jag den sjunka ner, grumlas, skingras, medan tystnaden tog över mina rum. Jag hade måst ge efter och jag föll samman, bleknade bort och försvann in i natten.
Var du än är idag min vän - snart skriver jag egna sånger igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag kommer titta in här ibland.
havet ser ut som ett sånt där hav man vill segla över, för att fånga en horisont där resan är så mycket mer än målet.
Mäktigt skrivet mannen. Ha det gott i värmen.
Augern: Might be. Och det är nog inte bara havet som ter sig så..
Kuggis: Och knepigt. Är inte helt säker på att jag förstod allt själv. Ha det fint under solen även du, försök att inte bränna dig sönder och samman på densamme som undertecknad.
Skicka en kommentar