Om hon bara visste

Klänningar kom på tal häromdagen när det var som varmast. Klänningar. Jag är löjligt svag för klänningar. Och för dom få människor som kan bära en sådan. Särskilt en, eller kanske två. Men ändå bara en, fast nu en annan. En verklig och nära.

Jag var 18-19 år och höll 5 knop förbi Arons sjömack vid Fisketången. Vill minnas att det var kvällning i slutet av sommaren och jag var på väg från Lloyd på Smögen till farmor & farfar i Hovenäset. En lätt bris, få båtar och hon längst ut på bryggan. Bryggan där Asta nu ligger, fast i andra änden.

Klänningen var löst sittande, men inte lösare än att man kunde se konturer. Över dom bara axlarna var den lite bredare och just nedanför knäna runt dom brunbrända benen fladdrade den lätt i vinden, så som håret rörde sig över axlar och mellan skuldror.

Hon var runt tjugofem, barfota och hennes saltbadade och solblekta hår rörde lätt på sig i brisen medan hon höll upp ena handen som solskärm. Jag vet inte vad hennes ögon sökte där. Kanske någon man som strax skulle komma till kaj. Kanske ville hon andas varm sommarluft med Hållö, Skagerak och horisonten för ögonen. Kanske var det bara en slump att hon stod där.

Jag såg aldrig hennes ansikte helt tydligt, men bilden av hennes figur i klänningen, det ljusa raka håret som rörde på sig och dom bara axlarna och dom brunbrända benen brände in i näthinnan på mig och den har aldrig lämnat mig. Men aldrig så vacker hon var, ännu oåtkomligare var hon. Och varje gång jag åkt förbi där sedan dess har jag hoppats att hon ska stå där igen. Bara för ett tillfälle, för en enda chans att berätta. Men hon är aldrig där. Jag har inte sett henne någonsin igen.

Inte förrän nu.

För halvannan vecka smög hon sig fram och uppenbarade sig. Först då förstod jag. Trots att jag är många mil från Arons och hon många år från mig. Trots att hon själv inte hade en aning om vad hon sysslade med när jag slöt mina ögon. Men jag såg henne på bryggan och det var augusti och hon var bara där, i sin klänning, i sin sensommarbränna, sitt blekta hår, sin slanka midja och sina bara fötter.

Nu ser jag vad jag inte såg då; hennes ansikte. Som jag sökt och försökt finna det men aldrig har något stämt in i den där gamla inbrända bilden. Aldrig har något kunnat smälta in och bära upp synen som mötte mig då vid den gamla sjömacken. Men nu var bilden klar som en nattlig ökenhimmel. Verkligen evigt klar och fin.

Jag har mött henne och tagit henne i min famn utan att förstå. Jag har drömt aningslöst med hjärnan full av spärrar. Jag har utan förstånd sett hennes blå blick något för länge. Jag har följt linjerna i ansiktet, utmed kinderna, över läpparna. Jag har till och med doftat på dom i mina spärrade drömmar. Jag har sett och bländats men förbjudits av omöjligheten i att någonsin komma den tvåsamheten nära. Min arm över hennes midja och min skäggstubb i hennes nacke har aldrig tillåtits få fäste i mina drömmar.

Att det inte är hon som stod där på bryggan, det vet jag. Men det är ändå hon, fast en annan. En nu verklig och nära bild. En levande och varm människa. Full av dofter och ljud, rörelse och lust.

Kanske borde jag tala om för henne att hon är det vackraste jag någonsin kommit att möta i mitt liv. Kanske gör jag bäst i att försegla den här drömmen och behålla henne ovetande. Kanske är det enda möjliga att låta henne vara ifred och fortsätta titta upp mot bryggan även denna sommar.

Ty hon har ingen aning och är då som nu - för mig oåtkomlig.