På väg bort

Såg en norsk dokumentär på SVT om demens tidigare idag. På väg bort hette den - vilket man mentalt faktiskt är som dement.

Vilken oerhörd tragik som spränger sönder relationer och vittrar människor till oigenkännlighet. Det måste vara som att ha en chimpans i människodräkt i huset, ett skal, något som man älskat som inte längre är kvar fastän det är det. Det kan för dom anhöriga inte finnas någon värre sjukdom att ha bredvid sig än Alzheimers. Det måste vara den mest sorgesamma döden att bevittna.

Och farfar har nyligen drabbats av hjärnblödning. Halvt förlamad, 82 år gammal. Ett helt liv har han levt med sinnesskärpan i behåll. Det vore, trots ett långt och friskt liv, ändå en stor sorg och saknad om han bara ett halvår efter pappa skulle göra honom sällskap. Det vore en tuff smäll att förlora två generationer herrar rakt över mig så tätt.
•••
Det var ganska kallt i luften ikväll. Jag klädde mig fin i vit skjorta, lämnade Mr. Visa hemma och åkte in till stan för att vandra gatorna en stund. Gröndal verkar vara en liten glömd skatt. För att inte tala om Lilla Skinnarviksgränd. Oerhört charmigt och artonhundratalskt.

Bortsett bilar och lite asfalt - 1800tal.

Ännu ett par veckor kvar innan jag lämnar allt det här bakom mig, jag är de facto på väg bort jag också - om än frisk. Men nu längtar jag hem till mor & bror, övrig familj och vänner. Hur fin en upplevelse än är så är den inte hälften värd utan någon att dela den med.
•••
Ställde mig och blängde över Riddarfjärden en stund. Kallt men klart när solen sänkte sig över Kungsholmen. Gick och mumsade på ett hårt päron när jag rundade Bishop Arms och korsade Brännkyrkagatan. Man känner sig nyttig av sånt där. Hade tänkt gå från Zinkensdamm till Karlaplan men vid Slussen blev det för kyligt och jag öppnade min jalla, vek ner i tunnelbanan och åkte nöjd hem.

Mälardrottningen och Rygerfjord från Skinnarviksgränd.