Atlantens natthimmel

Stod under Atlanthimlen igår kväll och hänfördes hundraprocentigt. Sånär som på ett par skepp vid horisonten var allt kolsvart. Allt utom stjärnorna och Venus. Så kristallklara och så många har jag aldrig sett dom. Motorn dundrade och det vibrerade i skrovet men den här tröskande jättebåten kändes som en kanot under den himlen. Och Venus slog ner en bred gata av silver i havet och det var rasande vackert. Jag trodde bara det var månen som kunde såna saker.

Vaknade upp idag till hårdare vind men himlen var klarblå och morgonen varm, trots kulingvinden. Rostknackning med nålpistol och målning hela dagen. På förmiddagen mötte vi en mindre containerbåt på en knapp distans och på det här evighetshavet kändes det som en dagens begivenhet. Vid lunch gick jag fram på backen och ställde mig på ena vingen. Stäven trycktes då och då djupt ner i sjön och jag hade hoppas få se några delfiner. Kanske dyker dom upp längre fram på resan.

Ute på däck ikväll var himlen lika vacker som igår och jag fick för en kort sekund täckning på mobilen. Om styrbord Kanarieöarna, om babord Marocko. Ljusen från Gran Canaria är rogivande och man ser hur många breder ut sig vid stranden medan några klättrar uppmed bergssidorna. Några rör på sig och andra blinkar. Tror aldrig jag kommer sätta min fot där, men ikväll kändes det bra att se dom. Som en dos av civilisationen på behörigt avstånd.

Ännu ett par dagar innan vi anlöper nästa hamn. Hur den civilisationen ser ut ska bli intressant att se. Mina ögon kanske ser hamnarna och människorna annorlunda än dess vars ägare berättar historier som vore hämtade ur parodiska serietidningar. Av lasten att döma är sanningshalten oroväckande hög, trots allt. Konstigt bara att ingen berättat om himlen.

Johan

Uppdatering

Så har det kommit text från en resande Johan som klistras in här av mig, Nina (kan väl nämna också att framtida texter här i hans blogg, med mitt namn som inläggsförfattare, naturligtvis också kommer vara skrivet av Johan men eftersom Internet inte finns tillgängligt därute till havs fick det bli såhär tills äventyret hans är över, så..ignorera bara mitt namn. - Här kommer han):

Jag kom till Amsterdam på förmiddagen och agenten hämtade upp oss och körde oss till båten. Bara ett par timmar efter påmönstring gick vi mot England. Redan där tyckte jag allt var stort och mycket, men i Antwerpen kom allt i riktigt perspektiv. Inlöpet tog sex timmar inklusive slussning och hamnen är gigantisk med nio mil kaj. Göteborgs hamn känns som ett badkar i jämförelse.

Efter ett par hysteriska dagar med högintensiv lastning och pårökta stuveriarbetare lämnade vi Belgien på julaftonsmorgon och har nu Portugal bortom horisonten om babord. Jag var ute på däck för en stund sedan och det är fortfarande vid sjutiden ljust ute och alldeles ljummet i luften. Det lär bli stekhett om några dagar.
En dryg vecka till sjöss och allt är riktigt bra. På dom allra flesta punkterna är det som jag föreställt mig. Man har en känsla av att ha hittat rätt, att ha kommit hem. Det är mycket fint. Att gå mot tropikerna när det är betonggrått hemma känns dessutom mer än okej.
Jag bor ganska bra tycker jag men jag saknar ventil. Det är en vanesak, men det hade varit trevligt att kunna dra undan en gardin och se lite himmel från kojen. Från min hytt är det bara några steg till gymmet och tvättstugan. Skeppsbiblioteket ligger mitt emot mig. Det funkar som samlingsrum där man kan kasta pil, kolla film, läsa, umgås.
Vi går nu med full last, gör tolv knop och GM ligger på 0.8 meter, vilket innebär att rullningarna är riktigt tröga och känns rejält när man som jag gör nu, ligger i kojen som är placerad tvärskepps. Utanför ligger vinden på stadiga femton sekundmeter och vågorna är fyra fem meter. Klart tillräckligt för att faktiskt rubba den här kolossen på dryga 220 meter. För den som har anlag för sjösjuka är det idealiskt, men om man trivs med havets krafter är det en häftig känsla att stå på bryggan och se hur stäven sakta höjer och sänker sig. Jag hoppas på hårdare väder.
I Dakar hoppas jag kunna ta mig i land. Det lär vara okej där säger dom som vet. Så även i Lome i Togo. Tyvärr anlöper vi inte varken Ghana och Tema eller Elfenbenskusten och Abidjan denna vända, som dom säger är en riktigt trevliga städer och som normalt ligger på rutten. I Lagos ska jag hålla mig på skeppet, även om jag mot förmodan skulle få någon fritid där. Världens farligaste stad tydligen, hur man nu mäter sånt. Hur som helst så ska det bli spännande att komma till Afrika och snart är vi söder om Gibraltar.

Kasta loss

Som kanske anats har både datum för embarkering och båt ändrats. Dagen är spikad till den 18:e december och påmönstring sker i Amsterdam. Båten är en rejäl pjäs av typ RoLo som går i trafik mellan Europa och Västafrika. Jag kommer inledningsvis gå som dagman under Båsen, för att så småningom spendera mer och mer tid med vaktgång på bryggan. Två vändor om ca 35 dagar vardera blir det innan jag mönstrar av.

Internet finns tyvärr inte ombord, däremot går det bra att maila. Förhoppningsvis kommer jag därför ändå att då och då, med viss hjälp här hemifrån, kunna uppdatera både här och bilderbloggen. Kameran kommer att få arbeta.

Utan att göra för stor sak av det så blev det verkligt för första gången idag. Upp till sjukhuset för vaccination mot Gula Febern. Rätt roligt med färger på feber för övrigt. Knepig spruta annars tycker jag. Inte värre än ett myggbett, men jag blev rejält vimlig av den. Lite dåsig och full av olustkänslor. Men nu sitter den i tio år.

Under kvällen gav jag mig ut på promenad tillsammans med en vän, och jag måste bli blödigare för varje år som går. Det blev känslosamt ett tag. Det kan visserligen bero på att jag tycker mycket om henne, att mötet var fint och att det nu dröjer ett bra tag innan jag får se henne igen. Själv skulle hon till Brasilien några veckor i januari/februari och vi kommer säkert ha massa roligt att berätta för varandra när vi ses igen, men avsked och farväl hör verkligen inte till mina starkare sidor.

Imorgon skriver jag tentamen i sjömanskap och på onsdag i lasthantering. Därefter är det hem och packa och invänta torsdagens 06.45 när planet lyfter från Landvetter mot Amsterdam där hamnagenten möter upp. En fin sak är att jag får sällskap av en student från Kalmar på resan. Om hon är nautiker eller ingenjör och ska vara på samma båt vet jag inte, men det känns helt okej att vara två såhär på resan till första törnen.

Julafton kommer jag spendera någonstans troligen i höjd med Marocko och Nyårsafton firas även den på öppet vatten, en dag efter vi lämnat Senegal och Dakar bakom oss på vägen mot Guldkusten.

Det kommer bli bra det här.

Allt är sig likt

På min hemväg igår tog jag båten över älven från Lindholmen till Lilla Bommen. In i Nordstan. Folk rusar runt. In på Systemet, McDonalds, InterSport, Bokia. Vinterklädda pensionärer i pälsar, stressade föräldrar (folkhemsbarnens barn) med barnvagnar och tusentals kassar, pundare på bänken, gatumusikanter i hörnen och tiggare som studsar omkring som flipperkulor.

Allt är sig likt.

Jag har hört om finanskrisen men jag kan inte se den. Julruschen låter sig tydligen inte hejdas i första taget. Sällanköpsvaror får ta smällen, skulle jag tro. Om vi väntar med att byta bil bara ett år till har vi råd med julklappar i år också.

Varför denna julklapparnas helighet i ett sekulariserat land? Varför prioriterar folk så illa? Jag slår vad om att varannan julklapp som köps är fel julklapp som ingen vill ha eller behöver. Ändå gräver folk djupt i sina plånböcker för att.. ja, för vadå? För att det är en fröjd att ge? För att det är roligt att handla? För att se ett ögonblicks glädje i barnets ögon innan dom kastar sig över nästa paket för att imorgon ha glömt vem som skänkte vad?

På några kvadratmeter tänds ett litet hopp. Man har ställt upp ett tjugotal små mysiga bodar med fint hantverk i en mittgång. En liten pärla av äkthet mitt i det plastigt vulgära. Men ingen tycks handla något där och plötsligt känns bodarna bara ditklistrade, som ett utlånat museiföremål att studera. Och vi blir ytterligare blottade och förda upp till ytan.

På något sätt vill jag få det här till att allt är en strävan efter lycka och välmående. Men folk verkar inte särskilt lyckliga och allt är sig likt. Folk spränger sig och leendena är väldigt lätträknade. Sorgligt nog tror jag finanskrisen måste mångdubblas innan våra värderingar får stryka på foten och det lugnar ner sig i Nordstan veckorna före jul.

Måste. Hålla. Ytan. Skinande.

Spotify

Vilken dunderjulklapp jag fick idag. Nog för att jag varit bekant med bittorrent och DC++ ganska länge, men Spotify ligger mil före. Bra ljudkvalitet, skön plattform, barnsligt lätt att arrangera spellistor, gigantiskt utbud, garanterat fritt från virus. Och det bästa av allt är att man kan lyssna utan några moraliska betänkligheter. Man vill ju som student gärna konsumera kultur (i synnerhet musik) och ändå ha råd att gå till ICA. För första gången någonsin tycker jag reklam (som är sällhörd) är befogat och nödvändigt.

Nu är jag ännu bara i startgroparna och borde väl ägna lite mer tid för att kunna göra en helt rättvis bedömning, men det här gjorde verkligen min dag. Kort och gott - Fantastiskt är vad det är. Alla borde spotifiera sig.

Tack för den presenten, Nina.

Påmönstring

Vi fick reda på rederi och fartyg idag inför kommande påmönstring. Några fick högvinsten och hamnade på jordenruntresor med rena lyxfartygen, andra drog nitlotten och hamnade på slitna danmarksfärjor. Själv hamnar jag på ett litet (2300 dwt) torrlastande skepp i Nordeuropeisk trafik. Hade önskat mig oceanfart, nån tripp över Atlanten eller kanske korsa ekvatorn med en lite kraftigare bulkbåt på spotmarknad. Men, det här är ändå en mellanvinst jag definitivt är nöjd med.

72 meter stål som häver sig på Nordsjön i rasande vintervindar, ut över Doggers bankar. Känns som någonting att bita i när jag embarkerar 1:a januari för 10 veckor till sjöss. Det blir nog bra och snart är det tid.

Bilderbloggen

Kameran hänger med för det mesta och ibland fångar den ögonblick, människor, miljöer och en och annan konstighet att stanna upp ett slag vid. Kanske kunde vi göra något av det?

Ambitionen är egentligen ingen annan än att ha kul. Fota är ju det - inte bara på en grekisk ö eller i New York. Vardagen kan innehålla nog så spännande stunder. Och det är vad det blir, vardagliga tvärsnitt i bildformat där vi far fram med våra linser.

Nu drar vi igång bilderbloggen!