Dag 22 - 23

Man blir lite missmodig när båten, Hamburg Star av Monrovia som gled in dagen efter oss, i dockan bredvid lämnar varvet före. Här ligger vi fortfarande med svetsloppor som flyger och nålpistoler som smattrar. Skulle inte förvåna mig om Pink Coral av Valletta, som tog Hamburgs plats, lämnar före oss också. Hammarslagen ekar alltjämt.

Igår var en riktig skitdag. Sju åtta grader, regn, åska. För mig blev det en dag på bryggan. Rätta, uppdatera, klippa, klistra. I sjökort, navigationsvarningar, radiosignalstabeller. Rätt trivsamt när regnet öser ned på båt och stackars varvsarbetare, men ack så enahanda.

Idag fortsatte det i samma stil, men med lite bättre väder. Det såg hotfullt ut här och var, men överlag höll sig regnet borta. Imorgon hoppas jag på blå himmel, vilket skulle betyda stryka livbåten en andra gång. Meditativt och fritt. Man tar med sig musiken ned på landbacken, några penslar, lite färg. Sen kör man över den där båten och blir orangekladdig och i fantasin flyende till kommande vatten, kommande hamnar, hem.

Dagens lunchutsikt - Santa Catarina

En god nyhet är att vi lämnar dockan redan på fredag. Kanske skulle det ändå förvåna mig om Korallen här bredvid hinner smita före oss. Än har vi ingen last, så en stund till ankars är definitivt säker efter varvet. Men kontoret jagar last åt oss och det vore märkligt om en nyrenoverad, nyflaggad båt skulle bli liggande någon längre stund.

Dag 21 - Skruvat

Bästa känslan för att förstå storleken på båten är att ställa sig under den. Titta på ankaret som väger som 12 feta Mercedes, sträcka på nacken vid 9 meter roder eller, som här, ställa sig på propellern. Den är ju löjligt fet, samtidigt som den paradoxalt nog tycks som alldeles för futtig för jättebåten. Ungefär som att sätta en bordsfläkt som framdrivning på en jumbojet. Men, det tycks funka någorlunda ändå.

Det ska bli intressant att köra den här pjäsen. Fast propeller, ingen bowthruster, ett enkelt men funktionellt jätteroder. Kryllar väl av bogserbåtar så fort vi ser eller ska lämna en kaj.

Dag 1 - 20 bildligt

Rotterdams hamn är grotesk, men jag blev lite förtjust i den här bulkkajen ändå. Och om kvällarna är det mycket tjusigt med alla ljus och rökstrimmor.

Sen fick vi bekanta oss med Biscaya, detta vansinneshav. Dessutom på lätten. Oerhört påfrestande.

Tills vi så småningom red ut stormen och knöt fast alongside, i Setubal.

Och väl där bjuder landskapet på en ohygglig stank, som kom härifrån. Och i den här bilden ser man rätt enkelt varifrån jag tog nummer tre. Och i nummer tre syns ju tornet jag bara var tvungen att klättra upp i för att ta nummer fyra, men som jag fick skäll för att jag gjorde. Det var avstängt och dessutom fotoförbud i området. Duktigt.

Och till sist in i dockan.

Det är lite trist att ladda upp bilder som redan känns passé. Tänkte försöka hålla mig med mer dagsaktuella grejer framöver, men ungefär såhär såg det ut fram till varvet där vi ligger nu.

Dag 1 - 20

Jag mönstrade på Bro Premium i Rotterdam för snart tre veckor sen. En mellanstor tanker av modell utebåt. Med över ett år på land kändes det som på tiden, men det var inte helt oproblematiskt.

Det är kul att flyga iväg och landa i ett annat land för tjänstgöring och sen inte veta nånting alls om vart det bär. Det är mindre kul när fartyget är i ett rätt visset skick och besättningen relativt stor. Mindre kul också när internet är trasigt och möjligheterna att kommunicera med hemvärlden liten. Det är just så man känner sig då; liten.

Men ändå, jag var på väg, jag var ute till slut.

Och vi la ut från Rotterdam dag 2 och jag hade fullt upp med att lära mig namn och rutiner och att försöka göra mig nyttig. Det senare visade sig svårast eftersom det redan fanns 2 kadetter ombord (kadett, vilket ord va?). Men det var skönt att se den där fula hamnen, som visserligen ser ut som en stad full av stjärnor om kvällen, bli mindre och mindre akter om oss. Sakta gled vi ut i Engelska kanalen och innan var och en gick hem till sig pratade vi lite om kommande väder utmed vår resa. Det talades om hårt väder och jag såg filippinare som bara skakade på huvudet och muttrade ”Biscaya, Biscaya” för sig själva.

När jag vaknade på onsdagen och gick ner i mässen för frukost hade jag Dovers vita klippor som utsikt och jag fylldes av lyckokänslor. Båten rullade sakta fram och åter och jag hoppades på lite grövre sjö längre fram, då vi skulle runda Frankrikes nordvästra spets. Jag tänkte sakta på människorna hemma och tyckte för en stund synd om dem. Sällan eller aldrig får de uppleva just det här, att lägga ut på ett öppet hav för att bli obetydlig under den svarta rymden.

Nästa dag vaknade jag 03.30 av att jag höll på att trilla ur kojen. Sen var det 100 timmar av vakenhet. 100 timmar av utebliven aptit. 100 timmar av ständigt gungande och jag började förstå det där muttrandet jag hade hört dagen innan, ty när dagarna mest går ut på att hålla i sig tappar man till slut humöret och blir förbannad, men utan att kunna rikta irritationen mot någon. Vem ska man skylla vädret på?

Vi fick stormen in på styrbords bog och under andra dagen, den värsta, var vi tvungna att kryssa i 5 knop för att över huvud taget komma någon vart. Vågberg efter vågberg sköljer över båten och vinden ryter så att det omöjligt går att prata utanför bygget. Horisonten utgörs av en grå massa där hav och moln möts och ibland fick jag känslan att vågorna var så höga att de faktiskt nådde upp till molnen, särskilt då båten krängde över 45 grader så att golvet påminde mer om en vägg än just golv.

Samtidigt, när man är där ute, går det inte att blunda för skönheten i naturkrafterna. Det är så rasande fint och stort och man ser stormfåglar hänga över däck och delfiner utmed sidan på båten och man undrar vad vi, människorna, gör där ute när det är som allra argast och vi är som allra minst och maktlösa.

Så småningom lyckades vi ta oss igenom vädret och siktade Portugals kust. Vågorna hade lagt sig och termometern visade 16 grader. Ett bergigt landskap tecknade sig framför oss och på söndagen, dag 7, gick vi in och la oss för ankar i en bassäng strax utanför Setubal. Så oändligt skönt att höra ankarkättingen rassla till där framme. Stillheten som sen infann sig när vi vridit upp mot den svaga strömmen var gudalik.

Där låg vi till dag 11 då vi gick in i torrdockan på varvet Lisnave och vid 02.00 på fredagsmorgonen började de tömma dockan på vatten och sen dess har vi legat helt still här.

Båten blev för ett par dagar sedan dansk. Utflaggningen (tack, blå regering) pågår för fullt och Bro Premium från Broström skulle nu bli Camilla Maersk tillhörande just Maersk. Då är det fullständig översyn med nytt av det mesta och eftersom vi är i Portugal har vi redan fått slå på 9 dagar till den kalkylerade liggetiden.

Här ska vi vara fram till den 6-7 december och därefter ryktas det om ARA och sen New York. Hur det blir vet ingen, men det är vad vi siktar in oss på nu.

Varvet i sig är helt osexigt. Liksom allt annat i det här landet är det skabbigt och nedgånget. När vi har frånlandsvind fylls luftrummet av en svavelstank från de närliggande industrierna som får Grums att framstå som en ljuv sommaräng. Det kryllar av udda människor här och det är väl det jag tar med mig som mitt kanske starkaste intryck härifrån; de många fantastiska karaktärer vi ser varje dag. En av de största tillhör mannen som äger kiosken precis utanför gaten till varvet. Där betalar varvsgubbarna 1 Euro för en flaska öl över disk, men får den sedan levererad genom taggtråden på baksidan eftersom det är otillåtet för mannen i kiosken att sälja. Alla vet men ingen gör något åt det, ty fångas det inte på kamera så finns det inte.

I skrivande stund är jag av någon anledning ledig. Vi har fria söndagar, men har tydligen inte så mycket att greja med idag heller. Alltså bär det av inåt stan strax. Setubal är fullt av gamla nedgångna slitna övergivna hus och kvarter. Som om staden byggdes för 75 år sen och att man därefter har förbjudit allt vad renovering och reparation av arkitektur heter.

Men, det är äkta och jag gillar det. Gränderna är många, originalen och karaktärerna oändliga, och ölen är billig. Mellan 8-12 kronor för en 33:a på restaurang får anses godkänt.

Det är lite si och så med internet ombord. Det svajar lite som det vill, nu när det kommit igång efter fyra veckors trasighet, och det tar oändligt mycket tid att ladda upp bilder. Men jag ska försöka få till det där så småningom också.

Kaptensyrket - varför?

”Jag vill bli kapten när jag blir stor, för det är ett kul jobb som är lätt att göra. Kaptener måste inte gå så länge i skolan, dom behöver bara lära sig siffror så att dom kan läsa av instrumenten. Jag tror att dom måste kunna läsa kartor, så att dom inte seglar vilse.

Kaptener måste vara modiga, så att dom inte blir rädda när det är så dimmigt att dom inte kan se; och när propellern ramlar av ska dom behålla sitt lugn, så att dom vet vad dom ska göra. Kaptener måste ha ögon som kan se genom molnen, och dom får inte vara rädda för åskan och blixten, som dom har på närmare håll än vad vi har.

Kaptenernas lön är en annan sak jag gillar. Dom tjänar mer än vad dom kan göra av med. Det beror på att dom flesta människor tror att det är farligt att köra en båt, utom kaptener, för dom vet hur lätt det är. Det är inte mycket jag ogillar, utom det att tjejer gillar kaptener. Alla tjejer vill gifta sig med en kapten, så kaptenerna måste alltid jaga iväg dom för att få vara ifred.

Jag hoppas att jag inte blir sjösjuk, för om jag blir sjösjuk kan jag inte bli kapten, och i så fall måste jag börja arbeta.”

Pojke, 10 år - Storbritannien.

Imorgon 12.20 lyfter planet mot Shiphol, Amsterdam. Sen påmönstring i Rotterdam nån gång under eftermiddagen. Ä n t l i g e n. Jag hoppas mina ögon kan se genom molnen och att jag inte blir sjösjuk nu bara.