Dag 1 - 20

Jag mönstrade på Bro Premium i Rotterdam för snart tre veckor sen. En mellanstor tanker av modell utebåt. Med över ett år på land kändes det som på tiden, men det var inte helt oproblematiskt.

Det är kul att flyga iväg och landa i ett annat land för tjänstgöring och sen inte veta nånting alls om vart det bär. Det är mindre kul när fartyget är i ett rätt visset skick och besättningen relativt stor. Mindre kul också när internet är trasigt och möjligheterna att kommunicera med hemvärlden liten. Det är just så man känner sig då; liten.

Men ändå, jag var på väg, jag var ute till slut.

Och vi la ut från Rotterdam dag 2 och jag hade fullt upp med att lära mig namn och rutiner och att försöka göra mig nyttig. Det senare visade sig svårast eftersom det redan fanns 2 kadetter ombord (kadett, vilket ord va?). Men det var skönt att se den där fula hamnen, som visserligen ser ut som en stad full av stjärnor om kvällen, bli mindre och mindre akter om oss. Sakta gled vi ut i Engelska kanalen och innan var och en gick hem till sig pratade vi lite om kommande väder utmed vår resa. Det talades om hårt väder och jag såg filippinare som bara skakade på huvudet och muttrade ”Biscaya, Biscaya” för sig själva.

När jag vaknade på onsdagen och gick ner i mässen för frukost hade jag Dovers vita klippor som utsikt och jag fylldes av lyckokänslor. Båten rullade sakta fram och åter och jag hoppades på lite grövre sjö längre fram, då vi skulle runda Frankrikes nordvästra spets. Jag tänkte sakta på människorna hemma och tyckte för en stund synd om dem. Sällan eller aldrig får de uppleva just det här, att lägga ut på ett öppet hav för att bli obetydlig under den svarta rymden.

Nästa dag vaknade jag 03.30 av att jag höll på att trilla ur kojen. Sen var det 100 timmar av vakenhet. 100 timmar av utebliven aptit. 100 timmar av ständigt gungande och jag började förstå det där muttrandet jag hade hört dagen innan, ty när dagarna mest går ut på att hålla i sig tappar man till slut humöret och blir förbannad, men utan att kunna rikta irritationen mot någon. Vem ska man skylla vädret på?

Vi fick stormen in på styrbords bog och under andra dagen, den värsta, var vi tvungna att kryssa i 5 knop för att över huvud taget komma någon vart. Vågberg efter vågberg sköljer över båten och vinden ryter så att det omöjligt går att prata utanför bygget. Horisonten utgörs av en grå massa där hav och moln möts och ibland fick jag känslan att vågorna var så höga att de faktiskt nådde upp till molnen, särskilt då båten krängde över 45 grader så att golvet påminde mer om en vägg än just golv.

Samtidigt, när man är där ute, går det inte att blunda för skönheten i naturkrafterna. Det är så rasande fint och stort och man ser stormfåglar hänga över däck och delfiner utmed sidan på båten och man undrar vad vi, människorna, gör där ute när det är som allra argast och vi är som allra minst och maktlösa.

Så småningom lyckades vi ta oss igenom vädret och siktade Portugals kust. Vågorna hade lagt sig och termometern visade 16 grader. Ett bergigt landskap tecknade sig framför oss och på söndagen, dag 7, gick vi in och la oss för ankar i en bassäng strax utanför Setubal. Så oändligt skönt att höra ankarkättingen rassla till där framme. Stillheten som sen infann sig när vi vridit upp mot den svaga strömmen var gudalik.

Där låg vi till dag 11 då vi gick in i torrdockan på varvet Lisnave och vid 02.00 på fredagsmorgonen började de tömma dockan på vatten och sen dess har vi legat helt still här.

Båten blev för ett par dagar sedan dansk. Utflaggningen (tack, blå regering) pågår för fullt och Bro Premium från Broström skulle nu bli Camilla Maersk tillhörande just Maersk. Då är det fullständig översyn med nytt av det mesta och eftersom vi är i Portugal har vi redan fått slå på 9 dagar till den kalkylerade liggetiden.

Här ska vi vara fram till den 6-7 december och därefter ryktas det om ARA och sen New York. Hur det blir vet ingen, men det är vad vi siktar in oss på nu.

Varvet i sig är helt osexigt. Liksom allt annat i det här landet är det skabbigt och nedgånget. När vi har frånlandsvind fylls luftrummet av en svavelstank från de närliggande industrierna som får Grums att framstå som en ljuv sommaräng. Det kryllar av udda människor här och det är väl det jag tar med mig som mitt kanske starkaste intryck härifrån; de många fantastiska karaktärer vi ser varje dag. En av de största tillhör mannen som äger kiosken precis utanför gaten till varvet. Där betalar varvsgubbarna 1 Euro för en flaska öl över disk, men får den sedan levererad genom taggtråden på baksidan eftersom det är otillåtet för mannen i kiosken att sälja. Alla vet men ingen gör något åt det, ty fångas det inte på kamera så finns det inte.

I skrivande stund är jag av någon anledning ledig. Vi har fria söndagar, men har tydligen inte så mycket att greja med idag heller. Alltså bär det av inåt stan strax. Setubal är fullt av gamla nedgångna slitna övergivna hus och kvarter. Som om staden byggdes för 75 år sen och att man därefter har förbjudit allt vad renovering och reparation av arkitektur heter.

Men, det är äkta och jag gillar det. Gränderna är många, originalen och karaktärerna oändliga, och ölen är billig. Mellan 8-12 kronor för en 33:a på restaurang får anses godkänt.

Det är lite si och så med internet ombord. Det svajar lite som det vill, nu när det kommit igång efter fyra veckors trasighet, och det tar oändligt mycket tid att ladda upp bilder. Men jag ska försöka få till det där så småningom också.