Saker som förenar

Vid ett övergångsställe står en ung tjej, kanske sjutton år. Klädd i svart, svart, svart medan håret är en blandning av svart, lila och rosa. Hela hennes yttre skriker:

FUCK IT ALL AND FUCKING NO REGRETS.

Vid övergångsstället står också en äldre dam klädd så som äldre damer är klädda och för ett ögonblick slår det mig att det är just den här damen som den unga tjejen vill förnärma och sticka i ögat med sin medvetet provokativa stil.

Så hörs ett litet gnyende och unga fröken Menace To Society brister ut i ett förtjust Men åhhhh.. och börjar prata barnspråk när hon upptäcker äldre damen Ordnings lilla hundvalp som hon böjer sig ned för att bekanta sig med. Damens förvåning låter inte vänta på sig men hon kan inte värja sig mot superlativen som yttras över lilla valpen. Plötsligt rasar alla murar och de kommer i glatt samspråk om olika raser, foder och trofasthet och det är en smått oemotståndlig stund där på gatan.

När gröna gubben spräcker bubblan viker jag av åt mitt håll och märker att fröken Public Enemy börjar bläddra i sin musikspelare och spelar vad hon finner högt så det hörs på gatan. Hon fastnar vid The Verve och Bitter Sweet Symphony och plötsligt far jag sisådär tio år bakåt i tiden och den sommaren när Richard Ashcroft var det coolaste som vandrade på planeten.

The Verve är inget jag skulle börja prata barnspråk av, men jag märkte att även våra murar rasade där på våra vägar hem. Om vi bara hade pratat med varandra.

För det är så det är. Man går tyst sin egen väg, pratar inte, stör inte. Och det är både frustrerade och fascinerande att det finns så många vilande relationer där ute att upptäcka. Men som inte låter sig väckas till liv, som göms osynliga bakom murarna, som vi dömer ut långt före vi ens tänkt tanken att de kanske finns där. Men som så enkelt kunde ges en chans.

Om vi bara hade pratat med varandra.

Dagen D

Några pip i mobilen, en signal, en hälsning.

Sedan nya kängor mellan mig och golvet, de snyggaste jag någonsin ägt. Sköna blåjeans med perfekt passform och färg. Vit t-shirt och enkel kavaj. Kortklippt, skäggstubbig, pigga ögon. Knappt att jag kände mannen i spegeln men jag tyckte om vad jag såg.

Jag mötte en lyckans vän där som gav mig en varm kram och jag kunde sedan utan svårighet le när jag gick igenom ångestens tempel - köpcentrat.

Så till matbutiken i kvarteret. En mindre men aldrig så god middag skulle ändå anordnas ikväll, trots att de stora fyrverkerierna gick till himlen i lördags. Trivsamt, enkelt, underbart.

Födelsedagen har varit modest stilren utan de större festernas förtecken. Det verkar som att jag är helt okej igen och jag tackar mina nära för den här dagen.

Faktiskt mer än ok - jag är lugn och lycklig.

Djävulen Och Jag

Ibland behöver det inte vara svårare än såhär:

Ut och brottas med tankarna en stund. Hem och klipp gräs, städa, duscha, göra sig fin. Sen sätta på musiken, den rätta.

Höj!

Och medan vi inväntar kvällen och middagen som inleds med champagneglas a la antites för 645 spänn styck höjer vi lite till. Helvete vad skönt med den rosslande penetrerande rösten, igen.

Vilja, Lust, Energi!

Nån dag ska jag köpa det där huset i avskildhet vid kusten och inreda en hel vägg med högtalare som kunde blåsa iväg en åskstorm om så vore.

Förrädare förenen er
Här dansar vi i smuts
Förrädare föröken er
Vi tillber allt som kallas lust

Bara för min skull kommer, inte Lucifer denna gång, men väl varenda människa.

Och det är bara Lilla Jag.

Tvivel

Var tvungen att röra på mig förut. Gick en vända till vattnet utan vare sig kamera, mobil eller musik. Fyra kanske fem sekundmeter och inte en själ vid Skeppsviken där de stora båtarna ligger upplagda som förr. Himlen jämngrå, svaga ljud från småstaden, på avstånd en man med sin hund.

Jag märkte att när ingenting stör och ingenting finns inom en som kan väcka ens glädje, det är då stunderna som verkligen tillåter möten med en själv kommer.

Man får klart för sig vad man vill, vad man saknar och vad man absolut inte vill ha. Saker som ibland säger otäcka saker som man gör bäst i att inte uttala högt.

Jag fann saker om kärlek och lust, andra om ilska och hat.

Ilska är bra. Hat är det inte. Särskilt när jag inte vare sig kan förklara eller rättfärdiga hatet, utan bara rikta det. Den känslan gjorde mig förbannad vilket fick mig att undra om det inte var bra ändå.

Sånt där kan få mig att önska jag vore en av dem som aldrig gör något annat än förseglar sina drömmar. Som nöjer sig med att läsa böcker om andra världar och finner sig i idén om tvåsamhet utan glöd eller samhörighet.

Det var allt och det var otäckt eftersom det lämnade mig med frågan om det egentligen är särskilt nyttigt att lära känna sig själv. Jag var inte alls säker på det, där jag gick bland småbåtsvarv och tennisplaner på min väg hem.

Hon hade sagt: Kriget med mig själv är din låt, Johan.

Jag är rädd att hon har rätt.

Hemma

Doft av höst, kylande morgnar, mörka kvällar. Jag visste ju att det var så det skulle vara när jag till slut kunde slappna av, men jag är alltså ändå på något vis förvånad.

Vi tog Polen med storm, det får man lov att säga. Hade det bra. Gjorde det vi ville, missade ett par saker, men mådde fint där nere i en stad som ännu inte fått besök av någon höst.

Nu är det, vad ska jag säga, en känsla av tomhet som dominerar? Antar att det bara är att ställa in sig på den första nattfrosten.

På landbacken

Jag ligger i en lägenhet i Abrahamsberg, hos min snälla kusin Jenny, helt totalt färdig. Lyssnar på Thåström …inte halvvägs ut till Farsta. Känner mig lika vemodig som rösten 4:19 in i sången.

Egentligen var inte den sista tiden ombord särskilt jobbig, men jag kan inte minnas när jag var såhär trött senast.

Jag skulle vilja ta mig in till stan och träffa vänner. Gå på Skansen, stå vid Slussen, strosa på Katarina kyrkogård. Men jag orkar verkligen inte. Bara tanken på att ta sig ner till tunnelbanan känns svår och bökig.

Tror jag somnade nån gång vid åttatiden igår kväll, sov sen fram till tre imorse och har legat som i dvala tills nu, knappt vetat om det varit sommar eller vinter. Än mindre förstått att jag inte längre ligger i en hytt. Antar att jag gått runt och varit mentalt spänd som en fjäder, att det nu har släppt.

Men låt mig bara ligga lågt en stund, packa om väskan och vakna utan väckarklockor så är jag nog på fötter igen snart.

Jag har gått av och jag kan varken förstå eller förklara den känslan.

Jag älskar ju att vara ute, det gör jag. Jag älskar livet till sjöss men att komma iland är ofattbart skönt. Och innan jag klev av ringde jag till den siste sjömannen från Smögen som ännu är i livet, Lloyd Stranne, och berättade om året som gått sedan vi hördes förra gången. Även om vi inte är direkt släkt i blodet så är vi det på något vis ändå och jag tror han tycker det är roligt att jag valt det här livet. Det känns bra.

Vemodig, ja. Men glad ändå.

Selfportrait

Såhär ser en sjösliten man ut som nyligen haft besök av sin slags soulmate ett par dagar. Som varit i Mariehamn och kollat på Pommern, blivit lite sensommarberusad, nyktrat till och slipat sex sommarbord och med sin slipmaskin stört 22 arga tanter till vansinne i deras bridgespelande.

Får man hälsa?

Då vill jag hälsa till Moa. Jag hoppas du får en fantastisk resa till Indonesien och att vintern blir grym i Åre. Jag tänker på dig. Och saknar dig.

Mot kamerabutiken!

Jag hade en gång en kamera. Med den kunde man ta fina bilder.

Inloppet till Grisslehamn. Vid horisonten, Åland fotat med Sony Ericsson W890i.

Min mobil kan spela musik på ett anständigt sätt, men verkligen inte ta bilder värda något namn. Det blir en D90 eller D300 av allt att döma. Samma optik som innan, suveräna Nikkor 16-85.

Idag om en vecka exakt på timmen är jag i Stockholm. På land. Med 41 dagars ledighet framför mig. Utan några måsten, what so ever. Med en inplanerad resa, stundande födelsedag, och ny lägenhet på gång.

Hur tror ni det känns efter ett drygt kvartal till sjöss?

5 juli 2008

Jag delar två flaskor vin på gräs bredvid vatten med nära människor. Jag går igenom stan och klyver trettiogradig luft. Jag klättrar ner i en källarpub och beställer öl på kran.

Plötsligt satt hon bara där, en klasskamrat från förr. Det är femton år sedan jag mötte hennes röst. En evighet utan tankar. Tiden hade farit varsamt fram med leendet och ögonen talade om glädje att se mig.

Jag tänkte; okej, nu blir jag halvtimmesförälskad. Nu är jag chanslös en stund.

Nu tänker jag; hon gjorde något med mig på fem minuter där nere i källaren som hon inte lyckades med under dom där tre åren, då för femton år sedan.

Jag gick därifrån och vi försvann på varsitt håll utan ett nummer, utan någonting, bara med vetskapen om att hon var där någonstans bland sextiotusen andra och hörde samma sånger som jag.

Den där halvtimmen höll i sig någon vecka, och jag är väl ganska nöjd att den släppte, men den lärde mig att all kärlek behöver näring.

Flickan heter Malin och är precis som jag, alldeles för ung.

Från hit till dit

Här sitter jag i en trång hytt utan ventiler, själv, och längtar till Irlands västkust, feta ösregn och svart öl. Höga stup, grisslor, får, whisky och No Line On The Horizon. Men vad händer? Jag förälskar mig i Irena Neski och undrar hur fint det vore att kliva över hennes tröskel i Moskva istället.

Måste bero på att jag fladdrar omkring här halvvägs till Ryssland dagarna i ända.

Eller var det Jason Bourne? Men direkt sugen på Manhattan eller Tanger är jag inte. Bara normalt nyfiken. Alltså är det havets fel.

Är städer är könlösa? Är Prag en kvinna? Budapest?

Men jag ska ta mig an Irland så snart jag kan. Då tänker jag skriva mer om det. Och om det stora Stilla Havet jag vill segla. Havens hav. Världens mitt. Den eviga oceanen där himlen möter havet som ingen annanstans och upp och ner förlorar sin betydelse.

Till dess tar vi en vända till Zakopane och Krakow, jag och hon. Vi är galna ibland. Underbara alltid. Och om det får jag kanske anledning att återkomma till också.

Jag har inte betongfötter.

Saferide

För sisådär femton år sedan var jag grym på att köra både Stridsbåt och G-båt. Sen inträffade Militär Utgång Civila Kläder och jag har inte rört en jetdriven båt efter det. Inte förrän idag.

Fartygen jag rattat har mest varit jullar, ekor, en och annan pulpet och det senaste året båtar av lite större slag. Så nervositeten fanns där i bakgrunden imorse när vi övade lite Man Over Board. Men en kvart bakom ratten på FRB’n och jag upptäckte att det var som att cykla. Det var dessutom svinkul att plöja hänsynslöst genom meterhög gammal och ny sjö i årets första höstregn, även om det var lite larvigt att behöva tvinga på sig överlevnadsdräkt och kravallhjälm. Och jag är inte så överförtjust i att firas ned från 25 meters höjd, dinglande i luften och livet helt beroende på att materialet är i god kondition.

Men japp, jag är fortfarande grym på att manövrera snabba jetbåtar!