Avmönstrad

Det här var en väldigt udda resa.

Främst emotionellt men också för att den var kort.

Nu är jag hemma och plötsligt är jag ledig i nästan två veckor och kan sova hur mycket jag vill, när jag vill och i princip hur jag vill. Vad gör man med all tid?

Jag har aldrig varit såhär trött innan. Det är som att gå runt i en kropp som reagerar ungefär två sekunder efter allting har hänt. Vet inte om det tar en vecka att komma i kapp? Borde ha rutin på detta nu, kan man väl tycka, men det här är någonting annat än det jag upplevt tidigare.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med törnen. Platserna jag sett och människorna jag har mött. Överlag har det varit en väldigt bra tid. Jag har saknat människor hemma, kanske lite för mycket för mitt eget bästa, men jag vet att jag är en sån som inte kan styra över sånt. Jag har bara haft att försöka hantera mina dagar så gott jag kunnat, efter min egen förmåga. Det har inte gått jättebra alltid, men jag andas och lever än.

Idag mönstrar en annan kamrat av. Kanske ses vi ikväll, om han inte är lika trött som jag. Kanske känns det bara rätt skönt att vara i samma stad med bekanta namn.

Jag har fortfarande massor med frågor inför mig själv och mitt liv, gällande detta, och det är ju som det är med det. Jag hoppas kunna uppdatera med klara framtidsbesked om inte alltför länge.

Sjömän

Mässman - Matros - Bås

Jag undrar hur folk hemma tror att det är vara till sjöss. Jag minns knappt själv vad jag trodde. Jag vet bara att det inte var ens i närheten av verkligheten.

Att sätta sig på akterdäck, två dagar innan avmönstring, och sammanfatta det slit man ägnat sig åt i fem veckor - det är ovärderligt. Jag, i det här läget, var mest en spion med min kamera, ty jag skulle gå på min vakt en timme senare. Men de små korta sociala stunderna utan plikter - de är ovärderliga.

Nordsjön

Såg direkt att något hade hänt med vädret när jag vaknade och gick ut i mässen i morse. Antwerpen igår var som oktober och egentligen har hela resan varit ganska tråkig, väderleksmässigt. Det har så klart skiftat, både med latituder och kontinenter, men trots 32 grader i Baltimore har jag inte erfarit någon direkt meteorologisk vårkänsla. Fick den känslan idag, ungefär som att befinna mig i farfars gamla snipa i början av juni. Som en barnslig försommardag, så är känslan och ljuset i morse var precis som då.

Nordsjön ligger spegelblank idag, såg jag att en kompis uppdaterade sin facebooksida med förut. Verkligen inte, tänker jag. Vågorna är ändå runt en halvmeter till en meter. Utan krusningar förvisso, men dock. Så går jag upp på bryggan och ser ut över allt blå och tänker ungefär precis det han skrev. Det är ett bistert hav, detta. Men idag ligger hon platt, vår kära Nordsjö. Så började jag tänka på Harry Brandelius och sen var dagen igång.

Båsen går runt haltandes, rökandes och sjungandes. Han ser ut som en en sliten variant av Karelins lillebror, ungefär. Tatuerad förstås. Matroserna stretar på. De filippinska gör ingen skillnad på idag och igår - för dem fortsätter resan i två tre fyra fem eller sex månader, medan de svenska kliver av imorgon. Det visslas glada toner och ingen knorrar egentligen mer än obligatorisk över dagens skitjobb. Som är; att städa båten.

Inte bygget, utan lastlådan. RoRo-däcken. Det är ingen liten hink med varmt vatten och en mjuk trasa i, utan det är att släpa, lyfta, slita, dra, bära, flytta, hämta, hata kättingar fyra timmar i sträck. Därefter sopa och plocka upp allt skräp vi samlat på oss under fem veckor. Det är svettigt, smutsigt, bullrigt och allmänt äckligt. Men ändå - man är glad.

Så blir det lunch och jag som denna veckan har lunch en halvtimme senare än de som går dagman, jag smiter upp till bryggan och min nyfunne vän där uppe som jag jobbat med om kvällarna sen vi nådde Europa. Jag får tillbaks mina böcker med stämplar och namnteckningar och jag tycker jag får lite oförtjänt goda omdömen. Men sån är man ju - man värderar sig aldrig för högt. Jante, liksom.

Nu hyttstädar jag lite lugnt. Jag har på lite musik. Jag sammanfattar resan i huvudet. Alla frågetecken som dök upp i huvudet efter vi lämnade Halifax, de finns nog kvar - om än att de flesta är uträtade.

Jag hade kunnat ta en bild, förstås. Men det är bara blått blått blått och solen hänger där uppe. Ni får nöja er med det. Och nu ska jag gå ut på däck och ta in allt detta, för jag tror det dröjer till nästa gång.

Idag är en bra dag.

Till Ankars

Försökte återskapa 60-talet nånstans mellan Antwerpen och Rotterdam.

Gick sådär.

Vlissingen

Idag - dåligt med sömn efter sent anlöp igår. Ganska rolig dag med olika sorters lastning. Så fort man kliver av vakten och andas ut så känner man hur trött man är.

Alltså. Inte åh jag sov så lite och jobbade så mycket idag-trött.
Utan, jag har jobbat fem veckor i sträck och gjort tolv tidsomställningar och sovit uruselt tre fjärdedelar av nätterna ombord och jobbat tidigt till sent utan normala omständigheter eller nånting alls-trött.

Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att göra en resa till idag.
Tack, men nej tack.

Ett JA har två goda skäl.
Ett NEJ har mängder.

Två filippinare mönstrade på idag. En matros + en mässman.
Jag är mycket väl medveten om att det handlar om inställning. Skriver man på ett kontrakt som löper över ett halvår, så kan man inte börja gnälla efter 10 veckor. Men handlar det om fem veckor så är man helt slut dagarna innan avmönstring. Och jag fattar bara inte hur de klarar av att vara hemifrån så länge, från allt allt allt de tycker om och håller kärt.

En av styrmännen ombord här, Edmund, har varit sjöman i fjorton år. Av dessa har han varit till sjöss i tio. Där kunde jag verkligen se sorgen i blicken när han talade om sin familj och det ovärdiga i att gå ned i en trång låda (som han kallar hytten) efter varje vakt och han kunde bara inte förstå varför jag inte valde jobbet jag har i hamnen före det här.

Man kan säga att hans reaktion är en av de större tankeställarna jag fått när jag varit ute på båt.

Nu; Vlissingen
Sista utposten innan Danmark och Skagen skymtar.
Till kaj i Göteborg väntas vi komma tisdag morgon, 08:00.
Kanske hojtar till om nåt händer när vi klyver Nordsjön.

Ikväll ska jag betala hyran och imorgon boka tvättstugan hemma.
Ain't that sweet?

Nu; återhämtning innan näst sista kvällen på bryggan.

Dover Strait

När vi gick här på utvägen var det lugnt i sjön, lågtrafik och himlens stjärnor blev allt fler. Fullmånen gjorde sitt till att rama in allting mycket fint - man såg tydligt konturerna av England och Frankrike samtidigt och stadsljus sken punktvis från land. Jag skickade sms och ringde hem. Det var en lycklig kväll och äventyret kunde börja.

Idag viner det utanför ventilerna, regndimman är tjock och vattenytan skummar av gäss. Det som skvallrar att vi är där vi är, är att mobilen hoppar mellan två länders operatörer, att radarbilden är helt nedklottrad av mål, samt att båda länders konturer syns som gult i en ganska småskalig bild.

Jag gick upp till bryggan på frivakten, mellan lunch och middag, och bad att få ta över som styrman en stund. Givetvis med en i bakgrunden hjälpande hand, i form av glada Avelinos, men ändå - jag ville testa världens kanske trafiktätaste område själv, utifrån de kunskaper jag har. Dessutom är det så fantastiskt mycket roligare att köra på riktigt än i Chalmers simulatorer, vilket vi gjort mer här än någon annanstans.

Tyvärr sattes jag inte på några direkt kluriga prov, trots att färjorna for kors och tvärs som vanligt i högt tempo över sundet, sånär som på ett par små manövrar. Men i ett skarpt läge är det inte som att man kan backa bandet och be en lärare om att få göra om och göra rätt. Tack och lov är verkligheten lättare att hantera än fiktionen. Kanske är det bara i denna värld det är så, men så upplever jag det.

Ty verkligheten i övrigt är något helt annat. Men, någon har gått den här vägen före mig. Någon vet hur saker känns. Är dessutom villig att hjälpa och finnas till hands. Tack tack tack, för det.

Nu är det middag. Vi har brassat klockan för sista gången. Vi tuffar på och ligger enligt prognosen fastknutna i Antwerpen strax efter midnatt. Det kommer bli gott att lägga lossa dagen efter, var så säkra.

Bootle

Det är konstiga dagar ombord. Misstaget man lätt gör när man ser land efter en långresa, är att känna att det är i stort sett som hemma. Det är fortfarande några långa dagar och en och annan natt kvar till Skandiahamnen i Göteborg. Jag är en flitig och frekvent gäst i båtens dvd-kartotek.

Vi ligger i Liverpools hamn som egentligen tillhör den industriellt tunga stadsdelen eller förorten Bootle. Oklart vad det egentligen är. Det är den fulaste och smutsigaste hamnen utmed resan. Mycket bulk ligger och dammar på kajerna. I synnerhet kol.

Under förra stoppet var jag alldeles överförtjust i allting jag såg ändå, i stort. Kvällen på The Cavern är och förblir ett livslångt minne. Det enda som fick mig att drömma om avmönstringen då var Hon. Det här livet var så tjusigt och snart skulle Atlanten korsas och allt det där. Drömmarna om hemkomsten skulle växa sig starkare och jag skulle ha saker med mig hem. Såväl minnen som gåvor.

Nu är läget ett helt annat. Man är mätt och trött och begår misstag. Man slarvar med måltider. Man slarvar med sömn. Arbetet blir en transportsträcka och här finns ingenting man inte sett förut. Jag tror inte någonting av misskötseln är direkta val, utan jag försöker se det som en konsekvens av att man är utarbetad och frustrerad. Idag inträffade också en för mig unik sak som jag omöjligt kan nämna, men som lagt sig som en hinna över allting.

Otroligt konstig upplevelse.

Men. Minnena finns där så klart, liksom gåvorna. De första väldigt fina, så gott som allesammans, de senare också fina men anspråkslösa. Och nog saknar man. Men här finns också livsfilosofiska spörsmål jag dissekerat i omgångar, utan att egentligen komma fram till någonting. Fem veckor är inte särskilt lång tid att vara ute, men det är definitivt tillräckligt för att man i en skör period ska ifrågasätta i princip allting. Det slutar oftast med att man inte orkar tänka en tanke, än mindre berätta om dem för någon. Man vill bara få vila ut på det ställe man längtat till så mycket genom varje dag. Utan ord, bara närhet.

Kanske får jag en nytändning när jag denna sista vecka byter schema och ska arbeta tillsammans med en av dem jag kommer allra bäst överens med ombord. Jag hoppas det, ty gnistrar det inte till i kroppen kan jag inte känna att jag gjort vare sig mig själv eller båt riktig rättvisa. Allt sånt här är dock som med det mesta annat – man blir lätt försjunken och överdramatisk. Men det är så verkligheten ser ut idag, och vad annat kan jag göra än att försöka tackla den så gott jag kan?

Hej Europa

Överfarten var enformig. Idag var egentligen första dagen det hände något. Inte alltid så positiva saker, men väl förändring. För vädret brakade loss rätt rejält i natt. Det gjorde dagens alla arbeten ganska utmanande.

Till slut, någon timme efter middagen, skymtade vi Irland. Mobilen piper till och visar liv. Säger hej och välkommen till civilisationen. Då rinner på något vis allt jobbigt av en. Alla frågor kring vad det är man håller på med som dyker upp under en sån här dag försvinner. Hydrauloljan som hamnade i ögat på mig efter tre-kaffet var ett sån fråga. Vad jobbet i sig gick ut på har jag inte geist att berätta om, men störigt var det.

Mellan Isle Of Islay och Castlerock får vi möte med favoriten Navigo, ombord på vilken en klasskamrat seglar för stunden. Då kan man se ett visst vackert skimmer igen över sjölivet. Något jag verkligen haft svårt med de senaste dagarna. Vore det inte för vågor och vind, men kanske framför allt den usla sikten i skymningen, så hade det blivit ett tjusigt foto här i sundet av det mötet.

Det sägs att vi är i Göteborg på tisdag, 1:a maj, och det är okej för mig. Men bara att vara på den här sidan Atlanten igen känns som hemma. Än är resan inte slut, men även om den varit i kortaste laget, så hägrar ordet "avmönstring" ungefär lika starkt som alltid.

Vi kommer till Liverpool imorgon vid lunch. Jag kommer inte gå i land, utan håller mig ombord den återstående tiden. Antwerpen återstår men jag tror inte jag har någon energi till något strandhugg där heller.

Norfolk

Om man tänker på USA's flotta, visst tänker man på Pearl Harbor då? Det gör i alla fall jag. Men det visade sig att Naval Station Norfolk är landets och därmed världens största flottbas. Jo, det märktes..

När jag gick in i Kaliningrad för tre år sen drog jag fram kameran och knäppte av lite i smyg sådär, för att försöka fånga Rysslands Östersjöflotta på bild, men fick då tillsägelse av kapten att det nog kanske inte var superlämpligt. Så jag försökte vara lite mer diskret den här gången, med blandat resultat.

Det låg hur många mindre skepp som helst där. Kryssare, robotbåtar, ubåtar.. you name it, men tyvärr "bara" ett hangarfartyg och inga slagskepp alls. Den här pjäsen, sägs ha kostat 6,2 miljarder dollar, och har en besättning om 5000 man. Alltså, seriöst? Vi är 24 på vår båt och jag vet inte om värdet är en tusendel ens. Lönelistorna.. vad kostar det att hålla ett sånt skepp igång? Och de har 10 likadana.

USA måste vara komplett mentalt krigsskadat, ha revansch- och mindervärdeskomplex eller bara så otroligt hatat. Kanske allt på samma gång..

USS George H.W. Bush (CVN-77)

Svårt att inte bli imponerad ändå..

Något som inte imponerar på mig är Virginias ställning som den argaste staten, efter överlägsna Texas, vad gäller antal avrättningar. Förstå det sjuka i det? En demokrati som avrättar folk? Enligt Amnesty den enda i världen som ägnar sig åt det (således tveksamt hur Ukrainas ska betraktas). Man mår lite illa av tanken och det kändes inte direkt jobbigt att låta bli att ta sig i land. Visserligen avrättar även Maryland folk, om de anser det rätt och riktigt, men det hade jag glömt att kolla upp innan vi åkte till köpcentrat. Skämmes!

Jag satte ändå ned fötterna på kajen, för sakens skull. Alltid vänsterfoten först, ja. Så är det när man besöker ett nytt land/ny stat. Vänstern först.

Det var i övrigt en stilren hamn. Nya kranar, snygga prydliga rader av kontainrar på kajen, ordning och reda. Här satte också resans andra kvinna sin fot på däck (den första var en lots i Delaware). Låt säga att vi haft ca 250 människor ombord sen Göteborg, varav två kvinnor alltså. Att säga att det är en mansdominerad bransch är väl inte att överdriva..

Vi låg här i tolv timmar och sen kom ögonblicket jag väntat på och det är lika fantastiskt varje gång; när trossarna halas in, båten rister av motorns arbete och båten rör sig sakta sakta från kaj. Bara det att den här hamnen var vändpunkten. Nu skulle avståndet hem minska. Och det ville jag berätta för henne och det gjorde jag på ett sms innan alla trossar ens var inne och hon blev nervös och jag med och egentligen förstår jag inte alls varför vi blev det. Ändå förstår jag precis.

Nu är vi i stort sett rakt öster om New York, ett hundratal sjömil nånting, och har ca 18 timmar till Halifax. Sen.. sen börjar hemresan på riktigt. Den känslan..?

Baltimore

Märkligt att den plats man spenderade mest tid på blev den som bjöd på minst antal tillfällen att använda kameran. Det blev aldrig ens att jag åkte in till själva stan, trots att jag hade två kvällar på mig. Kanske var man något blasé efter New York, trots att Baltimores stadskärna är med svenska mått mätt, tämligen spektakulär.

Här mötte vi sydstatsvärmen ordentligt. En topp på 32 grader och kvicksilvret sjönk inte under 20 någon gång under natten, dvs tropiskt klimat. Jag hörde med lotsarna när vi lämnade stan, om det var normalt såhär års. Nej, det var i överkant, hade de att berätta. Väldigt normalt för somrarna men inte för april, sägs det.

Vi skippade hur som helst stan och jag hade väl inte så jättemycket att sätta emot när de andra ville till köpcentrat istället. Detta låg på andra sidan stan, så jag hade i princip kunnat hoppa av i farten, men nu fick det bli som det blev. Och det var ändå ganska roligt att ha fått knalla omkring i en riktig amerikansk "Mall". Där det mesta förvisso var classless och tarvligt, men det är väl så det är.

Den första butiken är en slags sport & fritid modell wildlife och det första som möter oss är en vägg av vapen. Hej, kom och köp. Och mer vapen. Pilbågar, armborst, knivar. Allt i ett utbud som var generande stort.

Ett tiotal såna här "fack" stod för valmöjligheterna mellan olika rifles.

Jag hade några dollar som brände i fickorna och som fick jobba för sig nu, men några vapen tänkte jag inte köpa. Jag var på jakt efter ett par skor men fann istället en tröja som var ren äkta kärlek med en gång. Och i min storlek också, hurra. Eller inte. För XL här är inte XL hemma. Jag bara försvann i tröjan och fick klart för mig att även Large var för stort. Men mindre hade de inte, så det fick bli ett andrahandsval istället. Störigt.

Sen kurrade magen..

Dock åt vi inte där, det var mest att jag gillade färgerna, stuket och namnet på syltan, utan vi åt på ett ställe som hette något i stil med Big Mouth Burgers. Talande namn. Sinnessjukt gott dock, verkligen. Topp 3, om inte den bästa burgaren, någonsin.

Matros Teo botaniserar bland menyerna..

Sen var det inte så mycket mer att göra än att invänta skepparen och den andra matrosen som åkt med, för att bege oss till båten igen. Faktiskt nöjd med inköp och att ha mött trevliga om än lite påflugna amerikaner, enkla att konversera.

Det lär tydligen vara så att Maryland är den stat med högst BNP per capita. Vilket inte speglade sig i någonstans i stadsmiljöerna jag såg. Nedgånget och slitet med vägar så usla att taxins ena dörr hade skakat loss och satt mer eller mindre kvar tack vare silvertejp. Man undrar lite över styrelseskicket och vad som prioriteras av politiker såväl som vanliga människor. Mat och vapen, är mitt intryck efter detta strandhugg.

Vi lade ut igår klockan sex på kvällen och det var vädermässig magi. Varmt, vindstilla och en vänlig sol. Två timmar senare var jag i hytten och bara sjönk ner i kojen och jag hade en stunds läsning av lycka framför mig. Det var ett av de finare ögonblicken denna törn.

Baltimore, adjö.

För stunden ligger vi i Norfolk, Virginia, och lastar det sista för denna kväll och detta stopp. Ganska maffig infart i morse, förbi USA's Atlantflotta. Hangarfartyg och grejer. Det är tre timmar till avgång och jag har tagit igen lite sömn. Det är för sent att gå i land och jag känner att jag inte har energi till det heller. Det får vara okej så.

Latmasken..

..som tjuvåkte hela vägen mellan New York och Delaware City.

New York

Ja, okej. Man har sett filmerna och hört sångerna och man trodde man var förberedd. Det var man INTE. Att förklara stan går helt enkelt inte. Man måste se den. Därför känns det näst intill meningslöst att ens försöka, men jag ska göra det ändå, med ett par bilder och några ord om det jag hann med på fem sex timmar. Vilket också är rätt korkat, för två av de saker som nästan bedövar ens sinnen är ljuden och dofterna. Och sånt kan inte helt förklaras utan att ens egna sinnen är där.

Ursäkta rätt konstig och ojämn kvalitet på bilderna, jag tog så gott som alla i farten, på stående och gående fot. Det blev som det blev därav (jag ville vara där, närvarande, snarare än att dokumentera) men ungefär såhär var och såg det delvis ut.

Jag blev hämtad av sjömanskyrkan i Newark Port och blev skjutsad till deras kyrka(sjömanscentrum. Därifrån fick jag ta en "egen taxi" till tågstationen. Föraren, från Ecuador, dricksade sig själv med åtta dollar, lämnade sitt visitkort och sa åt mig att ringa när jag kom tillbaka. Eh, nej.

Där lyckades jag köpa fel biljett och där står man på perrongen och gör sitt bästa för att inte se bortkommen ut, vilket jag lyckades ganska bra med eftersom två människor kom fram till mig för att be om hjälp. Köpte mig till slut en tunnelbanebiljett och hoppade på nästa som kom. Slutdestination - World Trade Center. Platsen heter tydligen fortfarande så. Vilket kanske inte är så konstigt ändå, eftersom "Freedom Tower" snart står färdigt. Och när man klev av där efter 20 minuter och åkte rulltrapporna upp och kom ut i ljuset, så var världen helt galen.

Toppen på Freedom Tower. Hur häftig som helst, men hade jag fått bestämma hade jag hellre sett The Twin Towers stå där.

Jag som kommer från Atlanten med oändliga vidder hade plötsligt väggar överallt. Väggar som aldrig tog slut, överallt. Och inte minst då det här nya jättetornets. Känslan av instängdhet var rätt påtaglig, det får jag tillstå.

Det var liksom, PANG - från lugnet till sjöss, rätt in i människosläktets hårdast slående pulsåder. Den omställningen?

Allt det som filmerna visat var där, på ett ögonblick. Runtom, överallt. Liksom oändligt åt alla håll (utom möjligen nedåt, men där går ju tunnelbanorna överallt också). Och det som inte går att få fram på film är dofterna. Återigen, dofterna.

Och självklart räddningsfordonen - polisbilarna, ambulanserna och brandbilarna. De snyggaste som finns!

I Liverpool luktade det överkokt billig pasta, i New York donuts. Och avgaser förstås. Och körsbärsblom Och mer donuts. En del pizza, nudlar, biff, sås, kryddor också. Mat mat mat. Det var som att atmosfären dignade av god och dålig matsmak. Från precis alla hörn i hela världen. För det är också ett bestående intryck. Hur man omöjligt kan säga att den tillhör någon speciell kultur eller ett speciellt folk. Jag gick genom kvarter med bara latinamerikaner. Andra med indier. Koreaner. Afrikaner. Och såna där alla blandades högt och lågt.

Kompassen i min iphone hjälpte mig att hitta Broadway ganska snart. Kan inte säga att jag blev särskilt imponerad. Flashigt namn på en gata vilken som helst, tyckte jag. Så jag kryssade mig fram och runt nästa hörn en oändlig gata av skyskrapor. Runt nästa också, och nästa. Det tog aldrig slut och om jag har känt mig liten ute på Atlanten, så kände jag mig om möjligt än mer obetydlig nu. Hur är det möjligt att bygga en sån här stad? Att bo där? Hur klarar man av att aldrig se öppna fält eller en sol som sänker sig i havet? Hur kan man trivas med 16 miljoner grannar, eller hur nu många det är?

Jag kan inte påstå att jag var nära panik, men lusten att komma upp och se annat än husväggar växte sig starkare och starkare. Målet blev att nå Empire State Building ganska fort. Och det är ju ganska paradoxalt, med tanke att jag inte är överförtjust i höjder. Jag minns inte vistelsen uppe i Eiffeltornet som särskilt behaglig. Men jag hade förutsatt mig att inte besöka Manhattan utan ett besök i vad som kallas världens mest berömda byggnad.

Visste att den låg utmed 5:th Avenue. Finn och följ den bara, så löser det sig. Vilket jag gjorde. Vad jag inte visste var att Broadway korsar alla avenyer liksom snett. Och just där dessa gator möter varandra ligger en fin liten park, i vilken det satt människor som spelade schack vid såna där bord som bara är schackbord med tillhörande bänkar, och där köpte jag mig en kaffe och blev utmanad av två olika män som behövde någon att mäta sin logiska förmåga med, men jag slog mig ned en stund en bit bort för mig själv. Just där låg också det där strykjärnshuset. Det hade jag heller ingen aning om. Bonus!

En människa kommer fram och frågar om vägen till Prince Street. Ok, jag får finna mig i att se ut som en New Yorker, tydligen. För snart kommer det en till och jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite häftigt. På min t-shirt står det "Ship Supply - Gothenburg, Sweden". Kanske tycker människor att man är en människa med koll om man varit i Sverige, som varande amerikan.

Går vidare, Empire State. Och den kåken blir högre och högre för varje steg och när man står alldeles vid sidan, så får man böja rejält på nacken och jag vet inte riktigt hur mycket vidvinkel som krävs för att få med hela på det avståndet. Mina 16 mm räckte i alla fall inte till.

Men så stilig hon var invändigt. Marmor och rena ytor. Människor i uniformer och ordning och reda. Kändes bra. Besöket tog ganska exakt en timme, av vilken jag spenderade en fjärdedel uppe på toppen. Resten gick åt till köer. Till biljettkassan, till fotografen, till hissen, till nästa hiss. Sen köer till hissen för att komma ner. Köer för att komma ut. Osv. Men det var så värt det. Jag kommer aldrig se något mer slående än det, i ”vy-väg”, så att säga. I alla fall inte man made. Kanske om jag ställer mig på något högt berg och ser Indien, Nepal och Kina samtidigt.

Om man lutar sig lite ut..

och höjer blicken en aning..

..eller vässar den och spanar in WTC och Frihetsgudinnan.

Känslan där uppe var bra, faktiskt väldigt bra. Det var en sån tydlig stund igen, att jag bara betalade några dollar för tunnelbanan och en taxi för att komma dit, och så klart för biljetten upp. Men resten? Man får nypa sig i armen för att förstå hur bortskämd och previlegierad man är, tack vare denna utbildning.

Just innan hissen fick jag ett sms från G. Tänker inte avslöja något mer om ordväxlingen som följde, mer än att en fråga handlade om jag varit i Central Park än. Nej, det hade jag ju inte. Och när jag stod där uppe, så kände jag hur fötterna ömmade och hur långt jag fortfarande hade att gå för att nå dit, när jag tittade norrut. Plus att tiden började bli knapp. Jag bestämde mig mer eller mindre för att skippa det, men när jag väl kommit ner igen, så gjorde jag en snabb överläggning med mig själv. Ok, jag får väl ta en extra taxi till båten då, om sjömanskyrkan hinner stänga och därmed inte kan skjutsa mig tillbaks. Jag kanske aldrig återvänder hit, ju. Men, jag får lov att fuska och ta tunnelbanan dit, tyckte jag.

För.. det var lite långt till det gröna där i norr, visst?

Knallade ner igen och det är inte solklart vilken linje man ska välja, eller ens åt vilket håll man ska åka. Fann ändå den som var allra mest rätt, för stationen efter visade sig vara Times Square. Kunde ju inte åka förbi där utan att gå upp? Nej, det får bli taxi sen. För man kan inte ha varit i New York utan att ha satt fötterna på den platsen, det stod klart för mig i samma sekund jag klev upp ur tunnelbanan. Herregud, tänk att komma upp i det där på kvällen, när alla miljoner (nåja, lite överdrivet) neonskyltar får fritt spelrum. Det vore näst intill knäckande, som att vara med i en framtidsfilm om en planet i ett annat solsystem. Det var överväldigande som det var nu, i dagsljus.

Åt ena hållet..

Åt andra hållet..

Det är utan tvekan den mest häpnadsväckande plats jag varit på, alla kategorier. Och jag tänker inte ens försöka sätta ord på det. Det går bara inte. Jag bara stod och gapade och kände att, det här är för mycket. Ljuden, ljusen och dofterna bara slog emot mig dubbelt så hårt som tidigare och jag undrade vad människor från den här stan säger när de besöker Stureplan i Stockholm, som ska föreställa det mest hektiska och heta vi kan frambringa i vårt land. Nämen, så sött?

Att få perspektiv.

Och jag log lite när jag tänkte på det hippa innefolket i vår huvudstad. Vad i hela världen har de att känna sig märkvärdiga över?

Ytterligare en kommer fram och ber om hjälp att hitta till nåt ställe jag aldrig hört talas om och jag går därifrån och undrar vad jag egentligen är med om. Fram till Empire State var jag smått besviken på stan, men ju mer tiden gick och ju mer jag såg, desto bättre förstod jag hur lätt det är att fascineras av New York. Stan tar aldrig slut. Den sover aldrig. Den är galen, underbar, skitjobbig och fantastisk. Allt är mer, allt är större. Allt.

Så nådde jag efter ett tags promenerande på 7:th Avenue fram till Central Park och det ska sägas att det var en stor befrielse. En kuperad vacker plats med dammar, stora grässlätter, konstnärer, droskor, hundar, stora öppna ytor och så klart; dofter. Det var underbart att gå in där och vända sig om och se efter ett tag och se de där overkliga skyskraporna stå höga bortom de försommargröna och i många fall blommande träden. Där tänkte jag på G igen och blev full av tacksamhet för hennes fråga som fick mig hit, och jag fylldes så klart av en stark önskan om att hon gick bredvid mig. Den hade jag haft genom hela stan, men särskilt här.

Mitt enda mål, förtom att bara strosa runt i parken, var att se John Lennons plats. Tyvärr är skyltningen näst intill obefintlig och parken för stor för att jag skulle kunna gå runt och leta. Det kan ju vara vettigt nästa gång - att ta med sig en egen karta (och läsa på, rent allmänt), för det gällde hela stan. Att finna en tunnelbanestation handlade enbart om tur. Och kanske lite gott minne, när man väl studerat nätet.

Jag åkte hem till slut. Och det gick bra. Jag stod vid Ground Zero igen och försökte ta in vad jag såg, innan jag gick ner under jorden. Vad jag just varit med om. Häftigt är ett ord som inte täcker in en tiondel av någonting. Sen klev jag av, efter att en sista gång i tunnelbanan blivit frågad om vägen av en främling på Newarks station, tog en taxi, nu med en kuban, från stan..

..som höll en lägre profil än NY, och åkte till sjömanskyrkan som sedan körde mig den sista biten till gaten. Där blev jag väldigt lättvindigt insläppt och fick vackert stå och vänta på skjutsen som hamnen ombesörjer från gate till båt. Och där fullbordades kvällen eftersom skjutsen visade sig vara en sån där gammal gul skolbuss som jag lekte med som liten, och som man sett i filmer och som jag nu fick åka med själv. Helt ensam med en mycket trevlig gammal man. Bara det var som att uppleva en dröm, för bussen var av det gamla slaget och säkert har de första små människorna som åkte med den hunnit bli pensionärer vid det här laget, ty den skramlade och skumpade och frustade och lät och hade det där fyrkantiga äkta stuket och jag bara njöt i varje ögonblick.

Finaste bästa bussen!

Sen av vid kranarna, sick-sacka lite förbi några lastbilar och kontainrar medan bussen brummade iväg, och jag smet iväg mot landgången och kilade upp för den. Väldigt glad, väldigt nöjd, otroligt trött.

Jag landade i kojen nån gång vid halv nio och skrev till G. När jag slog ihop datorn somnade jag fort och jag sov skönt och det är väl egentligen först nu, lite drygt ett dygn senare, som intrycken börjat sjunka in ordentligt. Hon sa det ju till mig; jag kan inte fatta att du faktiskt gått omkring där. Nej, det kan knappt jag heller.

En dag kanske vi gör det tillsammans. Då ska jag ta henne till Times Square och Central Park. Resten får hon bestämma, men vad det nu skulle bli så kan det inte annat bli än succé. För stan är oändlig och som en enda stor fantasi och jag är nog kär jag också. Gott så.

Sen la vi ut tidigt om morgonen nästa dag mot Baltimore och jag kunde inte riktigt ta till mig att jag varit inne i den där jätten, bara några timmar tidigare.

New York, vi säger väl På återseende?

Manhattan..

..för ett par timmar sen. Ska försöka ta mig till det där äpplet nu. Vi ligger i Newarks hamn, en bit bort med tunnelbana. Men det ska nog gå bra. Svårt att inte vara peppad :)

Halifax

Ny stad, nytt land. Vad är att vänta? Man vet inte riktigt och det är egentligen en ganska skön sak. Lite bortskämd kan man känna sig, ty man får betalt för att komma dit och man strosar mest planlöst omkring och snubblar över det som kommer i ens väg. Men! Det är inte heller någon semester – det krävs en insats ombord för att få vara med om allt. Ibland är det som en vindpust, ibland som en större kamp.

Denna törn har varit annorlunda än samtliga jag gjort innan. Dels har tidsomställningarna varit mer påfrestande (vi brassar för sista gången ikväll) och dels har hemlängtan varit som aldrig förr.

Vi knallade i land, jag och en av matroserna. Befriande enkelt att ta sig till gaten och väl där satt det vänliga människor som önskade oss en trevlig stund i deras land. Vi hade varken tid eller energi att ta oss hela vägen in till stan, utan nöjde oss med en promenad upp till ett köpcenter på okej gångavstånd från båten. Sådana är kanske som bekant inte mina favoritplatser på jorden, men de innehåller sådant som är rätt skönt att se – nya ansikten. Båten är visserligen stor, men det är samma folk hela tiden, varje dag. Därför väldigt skönt att bara få se vem som helst annan.

En bonus, om än lite makaber, visade sig en kyrkogård vara. Nämligen den som alla funna offer från Titanic begravdes på. De hade fått en egen liten avdelning (de allra flesta försvann tydligen ned med skeppet och endast 209 bärgades och lades i jord) med till allra största stel likadana stenar. Där låg någon blomma vid ett par av dem, men annars mycket sterilt. Kanske inte väldigt konstigt med sparsamheten vad gäller blommor, då det är exakt 100 år sen sånär som på två dagar, som hon gick på isberget.

Därifrån gick vi utmed små vägar som kantades av sorgligt ledsamma och nedgångna hus. Man undrade lite varifrån den gängse bilden av Kanada som ett välmående och rikt land kommer ifrån. Sannerligen inte utkanten av Halifax, ty där var somligt så deprimerande att man hade velat ha betalt för att bo där. Om ens då. Två småttingar som ändå visade sig vara i någorlunda vettig ordning? Till salu, of course.

Vi kollade lite i butikerna där sen. Handlade något litet. Gick in i fler affärer. Inget som riktigt fäste eller som vi ville ha med oss hem. Ett par timmar med fast mark under fötterna varpå vi sedan vände tillbaks till hamnen.

Och när vi la ut därifrån framåt femtiden på kvällen, så mötte vi en av systerbåtarna på samma trad, på vilken en (fd?) klasskamrat till mig håller till. Det är ingen som står mig precis jättenära, men ändå en udda grej – att mötas på andra sidan jorden, nästan så att man kunde vinka till varandra.

Utfarten var lugn till en början, men blev aningen pressande när skepparen bad mig att handstyra efter lotsens order. Helt okej, om det inte vore för att det var första gången. Man vet inte riktigt hur båten reagerar på rodergivning – det tar ett tag att lära känna henne, allra helst under låga varvtal. Men det gick rätt bra ändå. Hon gjorde för det mesta som jag ville.

Sen försvann land ganska fort bakom oss under plattvakten och den där mobiltäckningen man väntat på i en vecka likaså.

Denna dag började 04 för min del. Dålig sömn (med en avbruten bra dröm och en avbruten hemsk) innan och övningar under frivakten som följde. Till antalet fyra. Man jublar inte i det läget..

Jag har en känsla i mig som påminner om den dagen innan anlöpet igår, men den är lite lugnare idag. Jag ser fantastiskt mycket fram emot att angöra New York i natt (anlöpet sker turligt nog på min vakt), men jag längtar också svårt efter den stund då vi lägger ut från Baltimore, ty det betyder att vi är på hemväg. Då är inte avståndet mellan oss längre ökande – då minskar både tid och rum tills vår dag och hur fint är inte det?

Sable Island

Vi går med 17 knop och har 165 sjömil kvar till Halifax. Vi är rakt norr om Sable Island och Atlanten är passerad. Jag har gått och spanat efter land hela dagen, något naivt, med tanke på avståndet. Att få täckning på mobilen är en sån där civilisationsgrej för vår tid - man hoppas hela tiden. Att angöra Nova Scotia är ett annat sätt att beskriva vad som händer.

Det tog en vecka över diket och det är okej. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag kommer vattenvägen till New York om bara några dagar. Sen smiter vi neråt Baltimore och en hamn till innan vi vänder hemåt.

Det är dimma utanför hyttfönstret ikväll. Dimma och regn. Vågorna har hållit sig under fem meter under hela resan och dom tycks inte ändra på det den sista biten heller, utan snarare tvärtom. Båten går helt lugnt framåt, hon vibrerar alldeles lagom och jag har mina tankar i en annan tid.

Det är en underlig känsla av att vara på väg bort, längre för varje sekund. Idag blev det smärtsamt påtagligt under förmiddagen när jag innan drabbats av utebliven sömn, ett riktigt skitjobb och en mobiltäckning som aldrig infann sig. Jag var som tio år igen med en tioårings hemlängtan och saknad efter fast mark och vana miljöer. Jag fick stanna upp en stund för att känna in vad allt det där var för något, helt ovan vid just hemlängtan. Nog är båten 292 meter lång och som ett monster av stål, men det är svårt att inte känna sig liten på Atlanten, åtminstone ibland. Och det gjorde jag förut. Som en tioåring ute i en eka utan flytväst.

Jag berättar om det här för henne och hon säger fina ord. Man blir blödig och tacksam för att just hon vill finnas i mitt liv. Där finns en längtan som plågar mig men som jag inte vill vara utan. Går man och räknar dagarna kommer den akuta längtan som nästan påminner om panik över en obönhörligen. Tre veckor tills vi ses? Jag kommer hinna dö så många gånger innan jag sätter fötterna i Göteborg igen. Jag kommer dö, här och nu, helt säkert.

Men man gör ju inte det. Man fortsätter andas och hjärtat slår och man gör det man gör och på något vis blir dagarna till kvällar och snart får vi vara tillsammans utan att något världshav gör mig liten och håller oss isär.

Jag går en runda ut till mässen. Jag häller upp lite kaffe, tittar på en karta, tänker. Hur kan jag någonsin förklara allt detta? Hur kan jag förklara den här driften att segla över haven för att få vara så mycket mig själv jag kan vara? Vad är det i det som gör att jag måste ut?

När jag tog beslutet att börja läsa till sjökapten var det några saker som kändes tydligare än andra, och som fick mig att ta steget. Dels trivdes jag inte nämnvärt med min dåvarande yrkessituation, dels kunde jag inte längre blunda för min önskan att pojkaktigt få köra världens största båtar och dels fanns där ingen som kunde protestera mot den typen av liv det innebär för den som väntar hemma. Skulle jag möta Henne så skulle villkoren vara klara från början – jag kommer vara borta mycket. Men! Jag kommer också vara hemma mycket.

Nu har jag mött Henne. Och jag håller på att lära mig en sak. Det är inte bara hon som är ensam hemma – det är inte helt enkelt att vara den som åker heller. Allt är väldigt nytt nytt nytt men det är något bra och jag kan hennes mobilnummer utantill och tror hon kan mitt också. Dagarna blir ljusare här ute och då vi talat om mötet när jag kommer hem igen kan jag omöjligt låta bli att skina upp i ett stort leende som inte går att misstolka. Och där är det som att vi lägger orden i mun på varandra. För jag tror man måste ha bilder av möten och verklighet som matchar varandras om man ska klara av det här livet och göra det precis så fint som man nästan börjat inbilla sig bara fanns i filmerna man ser och i böckerna man läser. Vi har det.

Härifrån kan jag ringa hem. Jag kan maila och jag kan skriva små saker som känns viktiga. Jag har ett avstånd hem som inte går att övervinna genom en fingerknäppning, men när fina ord om längtan och kärlek och framtid når mig hit ut, när hon som är fem timmar före mig säger sin dags sista ord till mig, så vad har jag egentligen att känna mig liten inför? Vi kommer klara den här resan utan några ärr över våra hjärtan.

Imorgon bitti kommer vi till kaj och det är gott så.

N52°28' W024°45'

Som världen ser ut från hyttfönstret ikväll.

Öppet hav

Det blåste upp rätt rejält igår efter vi lämnat Liverpool. Tillräckligt mycket för att lotsen inte skulle komma av båten, utan fick följa med norröver en bit, varpå vi fick göra en avstickare in till Glasgow och göra oss av med honom där. Fyra timmars omväg, vad kan det kosta?

Kvällen var fin. Ca 20-22 sekundmeter, dvs halv storm, och näst intill mättad sjö. Stormfåglar i stort antal följde oss och liksom bara seglade omkring i lufthavet med stor elegans, utan vingslag, just över vågbergen som började torna upp sig, och man kunde ju känna viss avundsjuka över det där. En fin syn.

Jag hade hoppats få syn på Isle Of Islay på vår utresa, men förseningen med lotsen gjorde att det inte blev något av den saken. Det var inte desto mindre fint, när vinden plötsligt mojnade och havet lade sig nära still, att se solen gå ned över Irland och Isle Of Man på andra sidan fick jordigt fina färger.

Vi har lämnat Irland och Europa bakom oss och det känns ikväll som att vi är på väg, på riktigt. Fram till nu har det varit som att segla på hemmaplan. Nu väntar en vecka av ständig horisont.

Liverpool

En bekant till mig som seglat större delen av sitt liv sa; ”det bästa med att vara till sjöss är att gå i land.” Jag vet inte om jag håller med om det, men strandhuggen är definitivt värdefulla och på något vis är det ju det som är ”att se världen”. Väl ute till havs ser ju allting likadant ut, alltid, sånär som på färgen på vattnet.

Igår hade jag ett av de bästa stoppen någonsin. Jag såg inte så mycket av själva stan, men jag undrar om det finns ett bättre sätt att ”se en stad” än genom att möta dess människor.

Jag gick från båten och hamnen, hela vägen in till centrum, vilket tog två och en halv timme. Det kan ju tyckas som slöseri med tid, men det var mest skönt att få röra lite på sig igen. Och lite nedslående att se hur sliten stan var i sina utkanter. Flagnande hus, skitiga fabriker, trasiga fönster, igenvuxna gårdar. Kapten berättade för mig att stans befolkning sjunkit med nära hälften, bara på några decennier. Det förklarade ju saken och det tycks stämma – ställvis var det som att livet höll på att rinna ur den gamla varvsstaden.

Där syntes rivningskåkar, öde busshållsplatser, omkringstrykande katter. På en parkeringsplats bredvid ett slitet café sparkade några ungar boll, några hundra meter bort låg en igenbommad sulfatfabrik, på andra sidan vägen ett övergivet lager i brunt tegel från den tiden då man skeppade te från orienten till England.

Där har folk slitit och förbannat sina liv, kan jag tro. Men där har de också ordnat sin inkomst. Givit mening till sina liv. Sett till att barnen inte behövt gå hungriga.
Nu? Jag vet inte var dessa människor är nu. De kändes väldigt fjärran, både i tid och rum.
Själva centrum visade sig annorlunda. Föremål för upprustning och uppfräschning. Gammalt välskött blandat med nytt och glänsande. Planlöst gick jag omkring och mötte dubbeldäckare, poliser i par, människor i gränder. Där fanns någon slags byggnad, arkitektoniskt som en blandning mellan en parlamentarisk byggnad och en kyrka, med Englands vita flagga med det röda korset vajande uppe på en kupolliknande takkonstruktion.

Vad skulle jag se? Vad ville jag finna? Anfield Road vore förstås häftigt. Liksom Penny Lane och Abbey Road. Men kanske mest av allt; The Cavern. Hur häftigt vore det inte att bara andas luften där inne? Gick jag och funderade lite på, för mig själv. Av en slump såg jag en renodlad Beatlesaffär en bit på gatan jag gått in på, på ett hörn. Stannar, tittar, känner. Nej, går inte in där. För mycket folk.

Rakt fram på gatan såg det väldigt affärsmässigt och stadsmässigt korrekt och propert ut. Lite för ointressant, tycker jag. Så jag går av på den tvärgata vid vilken affären låg och efter 20 meter så tittar jag upp och vad lyser där i klara röda bokstäver?

Och mitt emot står Lennon staty, lite nonchalant lutad mot en husvägg. Det är så att man blir knäsvag. Och jag går in där och det är lite svindlande och trapporna tycks leda flera våningar ned i något mörkt okänt. Men väl inne så är det glada människor i lagom mängd under alldeles fantastiska tegelvalv som möter mig. Där går jag bara omkring och jag sätter mig till slut vid ett bord, lite avskilt men nära scenen. DEN scenen. Den som är för musiken vad Kaba är för islam.

Helt surrealistiskt.

Så småningom kliver en kille upp på scenen, väldigt mycket Rubber Soul över den frisyren, och väldigt mycket Lennon över rösten om man sluter ögonen. Det är förstås väldigt långt från det som en gång var, men det är ändå en helt överväldigande upplevelse och man är nära till tårar när han drar Eight Days A Week, som är en av de absoluta favoriterna. Och jag blir alldeles fånig och helt påverkad av de där tralliga raderna, för jag tänker på någon där hemma och önskar att det var jag som sjöng för henne. Eller att hon kunde vara där, just då, med mig. Vilket hon också var, på sätt och vis.

Och kvällen fortsätter och människor kommer fram. Jaha, sjöman? Ohh.. vart ska ni? Vill du byta liv med mig? Får jag bjuda på en öl? Varför pratar du så bra engelska? Vad säger frugan när du är ute och ser världen?

Det blev nästan påfrestande efter ett tag, men det är ju sådär jag tycker om när det är. Då möter man människor. Då pratar man med staden. Och jag älskar sånt.

Just den här kvällen hade min bekant rätt och det var väldigt fint att se att staden faktiskt lever än, på riktigt. Jag tog sen en taxi till hamnen och klev på lagom till att ta en sen kvällsmacka och lite prat med just henne, innan sömn. Det var en fin kväll och jag kommer aldrig glömma den. Att, när jag för första gången någonsin kliver in på en äkta pub i England, så är det på The Cavern - The Most Famous Club In The World.

Ska det vara så ska det vara!

Lizard Point

Vi la ju ut betydligt tidigare än beräknat från Antwerpen igår. Jag bytte därför kvällsvakt och hoppade på 8-12 istället för att få köra genom Dover Strait. Bra grej. Engelska kanalen är ju det av världens vatten som vi övningskört mest i av alla, i skolans simulatorer. Tyvärr är det ju inte så himla mycket trafik om kvällarna. Men oavsett så är det kul att köra skarpt där man bara lallat omkring på låtsas innan. Jo, jag har gått här innan också, men det händer ju inte varje kväll.

Trevligt att "byta styrman" lite också. Tomas, som går just 8-12, är synnerligen trevlig. Vi kommer bra överens. Det gör jag med Avelino också. Kanske den artigaste och mest välvilliga filippinare jag stött på under dessa år.

Avelino - världens gladaste styrman!

Strax före lunch hade vi genomsökning av båten efter fripassagerare. Lagom skoj. Det är lite drygt att hoppa runt bland lasten och leta efter.. tja, vadå? Man vet ju inte riktigt. Det kan hoppa fram vad som helst. Folk är desperata efter att få ta sig dit de vill, och för oss.. vi kan aldrig riktigt förstå. När de blir upptäckta kan de ta sig för vad som helst. Som att ta gisslan, eller livet av sig själva, eller varför inte äta upp ett lysrör. Hellre skärsår i munnen, trasig strupe och splitter i magen (och därmed västerländsk vård) än transport raka vägen tillbaka till hemlandet. Vad de nu hittar på där. Det finns inget så lågt stående som människor som flyr sina länder, i just såna länder som det flyr människor ifrån. Hugga av händerna kanske? Slakta familjen? Våldta kusinerna? Eller bara skjutas rakt av.

Vid tolvtiden idag var det läge för ordinarie vakt. Och som den blev. Alldeles lysande. Bra båtkörning, intressanta situationer, radiokontakt (i överkant) med Falmouth coastguard och en massa fina tankar om något bra hemmavid. Jag log väl mer eller mindre konstant, fyra timmar i sträck.

Lizard Point - "Englands Smygehuk"

Fick sedan gå av vakten lite tidigare för att hjälpa till med förberedelserna inför det lilla kalaset som skulle hållas idag för kaptenen som fyllde år. Mycket trevligt. Det tål nog att sägas redan nu, en knapp vecka in på törnen, att det är den besättningsmässigt bästa båt jag varit på. Jag trivs otroligt bra.

Inatt, på hundvakten, når vi Holyhead TSS. Dvs området där vi hade vår uppkörning för en knapp månad sen, i den stora bryggsimulatorn. Det är ju så klart svart när vi kommer dit, men ändå lite roligt att få göra en skarp vakt där.

Imorgon går vi i land i Liverpool och ser vad den stan har att erbjuda. Hoppas åtminstone på att finna Beatlesmuseet. Det ser jag fram emot! :)

Schelde

Tänkte jag kunde visa lite hur världen ser ut, från Antwerpen ut till öppet vatten, utmed floden Schelde. Det är väldigt industriellt och väldigt låglänt, men ställvis lite fint. Omgivningarna gav dock inte det finaste ögonblicket, utan det gjorde två människor i en liten liten segelbåt som vi körde om på utvägen. De vinkade stort och ivrigt mot oss och jag höjde kaffekoppen tillbaks som hälsning. Skulle ju haft kameran där istället, kan jag tycka. Men kanske kändes ögonblicket lite finare, tack vare att jag inte hade den, utan en kaffekopp istället.

Ok, kanske skulle börjat med förra inläggets bild, då vi fortfarande låg till kaj. Men det får bli som det blir. Och jag har ingen aning om varför en del av texten är totalt inkonsekvent i sitt utseende. Är väl läsbart ändå, hoppas jag, för jag orkar inte ta reda på varför.

Så är tydligen Antwerpen tvåa efter Rotterdam och trafiken är tämligen intensiv. Man möter större båtar..

medan lotsen står belgiskt myndigt och övervakar

och samtidigt kör om en mindre båt.

Halvvägs ut till öppet vatten kör vi förbi Terneuzen

och dess mindre charmiga del.

En bulkare ligger och tankar vid sidan om farleden.

just innanför Vlissingen.

..som är den sista "utposten" på norra stranden innan vi styr ut i den grönbruna sörja som kallas Engelska kanalen. Hemskt vad dessa industrier skitar ned, tänker man. Men det är ju vi. Vi som fraktar och vi som köper. Då går man in och skäms lite och hoppas att solen ska gå ned.

Nu kör vi västerut och sedan norröver, in i Irländska sjön.

ETA Liverpool 20120403 0800 UTC.