Nordsjön

Såg direkt att något hade hänt med vädret när jag vaknade och gick ut i mässen i morse. Antwerpen igår var som oktober och egentligen har hela resan varit ganska tråkig, väderleksmässigt. Det har så klart skiftat, både med latituder och kontinenter, men trots 32 grader i Baltimore har jag inte erfarit någon direkt meteorologisk vårkänsla. Fick den känslan idag, ungefär som att befinna mig i farfars gamla snipa i början av juni. Som en barnslig försommardag, så är känslan och ljuset i morse var precis som då.

Nordsjön ligger spegelblank idag, såg jag att en kompis uppdaterade sin facebooksida med förut. Verkligen inte, tänker jag. Vågorna är ändå runt en halvmeter till en meter. Utan krusningar förvisso, men dock. Så går jag upp på bryggan och ser ut över allt blå och tänker ungefär precis det han skrev. Det är ett bistert hav, detta. Men idag ligger hon platt, vår kära Nordsjö. Så började jag tänka på Harry Brandelius och sen var dagen igång.

Båsen går runt haltandes, rökandes och sjungandes. Han ser ut som en en sliten variant av Karelins lillebror, ungefär. Tatuerad förstås. Matroserna stretar på. De filippinska gör ingen skillnad på idag och igår - för dem fortsätter resan i två tre fyra fem eller sex månader, medan de svenska kliver av imorgon. Det visslas glada toner och ingen knorrar egentligen mer än obligatorisk över dagens skitjobb. Som är; att städa båten.

Inte bygget, utan lastlådan. RoRo-däcken. Det är ingen liten hink med varmt vatten och en mjuk trasa i, utan det är att släpa, lyfta, slita, dra, bära, flytta, hämta, hata kättingar fyra timmar i sträck. Därefter sopa och plocka upp allt skräp vi samlat på oss under fem veckor. Det är svettigt, smutsigt, bullrigt och allmänt äckligt. Men ändå - man är glad.

Så blir det lunch och jag som denna veckan har lunch en halvtimme senare än de som går dagman, jag smiter upp till bryggan och min nyfunne vän där uppe som jag jobbat med om kvällarna sen vi nådde Europa. Jag får tillbaks mina böcker med stämplar och namnteckningar och jag tycker jag får lite oförtjänt goda omdömen. Men sån är man ju - man värderar sig aldrig för högt. Jante, liksom.

Nu hyttstädar jag lite lugnt. Jag har på lite musik. Jag sammanfattar resan i huvudet. Alla frågetecken som dök upp i huvudet efter vi lämnade Halifax, de finns nog kvar - om än att de flesta är uträtade.

Jag hade kunnat ta en bild, förstås. Men det är bara blått blått blått och solen hänger där uppe. Ni får nöja er med det. Och nu ska jag gå ut på däck och ta in allt detta, för jag tror det dröjer till nästa gång.

Idag är en bra dag.