Bootle

Det är konstiga dagar ombord. Misstaget man lätt gör när man ser land efter en långresa, är att känna att det är i stort sett som hemma. Det är fortfarande några långa dagar och en och annan natt kvar till Skandiahamnen i Göteborg. Jag är en flitig och frekvent gäst i båtens dvd-kartotek.

Vi ligger i Liverpools hamn som egentligen tillhör den industriellt tunga stadsdelen eller förorten Bootle. Oklart vad det egentligen är. Det är den fulaste och smutsigaste hamnen utmed resan. Mycket bulk ligger och dammar på kajerna. I synnerhet kol.

Under förra stoppet var jag alldeles överförtjust i allting jag såg ändå, i stort. Kvällen på The Cavern är och förblir ett livslångt minne. Det enda som fick mig att drömma om avmönstringen då var Hon. Det här livet var så tjusigt och snart skulle Atlanten korsas och allt det där. Drömmarna om hemkomsten skulle växa sig starkare och jag skulle ha saker med mig hem. Såväl minnen som gåvor.

Nu är läget ett helt annat. Man är mätt och trött och begår misstag. Man slarvar med måltider. Man slarvar med sömn. Arbetet blir en transportsträcka och här finns ingenting man inte sett förut. Jag tror inte någonting av misskötseln är direkta val, utan jag försöker se det som en konsekvens av att man är utarbetad och frustrerad. Idag inträffade också en för mig unik sak som jag omöjligt kan nämna, men som lagt sig som en hinna över allting.

Otroligt konstig upplevelse.

Men. Minnena finns där så klart, liksom gåvorna. De första väldigt fina, så gott som allesammans, de senare också fina men anspråkslösa. Och nog saknar man. Men här finns också livsfilosofiska spörsmål jag dissekerat i omgångar, utan att egentligen komma fram till någonting. Fem veckor är inte särskilt lång tid att vara ute, men det är definitivt tillräckligt för att man i en skör period ska ifrågasätta i princip allting. Det slutar oftast med att man inte orkar tänka en tanke, än mindre berätta om dem för någon. Man vill bara få vila ut på det ställe man längtat till så mycket genom varje dag. Utan ord, bara närhet.

Kanske får jag en nytändning när jag denna sista vecka byter schema och ska arbeta tillsammans med en av dem jag kommer allra bäst överens med ombord. Jag hoppas det, ty gnistrar det inte till i kroppen kan jag inte känna att jag gjort vare sig mig själv eller båt riktig rättvisa. Allt sånt här är dock som med det mesta annat – man blir lätt försjunken och överdramatisk. Men det är så verkligheten ser ut idag, och vad annat kan jag göra än att försöka tackla den så gott jag kan?