New York

Ja, okej. Man har sett filmerna och hört sångerna och man trodde man var förberedd. Det var man INTE. Att förklara stan går helt enkelt inte. Man måste se den. Därför känns det näst intill meningslöst att ens försöka, men jag ska göra det ändå, med ett par bilder och några ord om det jag hann med på fem sex timmar. Vilket också är rätt korkat, för två av de saker som nästan bedövar ens sinnen är ljuden och dofterna. Och sånt kan inte helt förklaras utan att ens egna sinnen är där.

Ursäkta rätt konstig och ojämn kvalitet på bilderna, jag tog så gott som alla i farten, på stående och gående fot. Det blev som det blev därav (jag ville vara där, närvarande, snarare än att dokumentera) men ungefär såhär var och såg det delvis ut.

Jag blev hämtad av sjömanskyrkan i Newark Port och blev skjutsad till deras kyrka(sjömanscentrum. Därifrån fick jag ta en "egen taxi" till tågstationen. Föraren, från Ecuador, dricksade sig själv med åtta dollar, lämnade sitt visitkort och sa åt mig att ringa när jag kom tillbaka. Eh, nej.

Där lyckades jag köpa fel biljett och där står man på perrongen och gör sitt bästa för att inte se bortkommen ut, vilket jag lyckades ganska bra med eftersom två människor kom fram till mig för att be om hjälp. Köpte mig till slut en tunnelbanebiljett och hoppade på nästa som kom. Slutdestination - World Trade Center. Platsen heter tydligen fortfarande så. Vilket kanske inte är så konstigt ändå, eftersom "Freedom Tower" snart står färdigt. Och när man klev av där efter 20 minuter och åkte rulltrapporna upp och kom ut i ljuset, så var världen helt galen.

Toppen på Freedom Tower. Hur häftig som helst, men hade jag fått bestämma hade jag hellre sett The Twin Towers stå där.

Jag som kommer från Atlanten med oändliga vidder hade plötsligt väggar överallt. Väggar som aldrig tog slut, överallt. Och inte minst då det här nya jättetornets. Känslan av instängdhet var rätt påtaglig, det får jag tillstå.

Det var liksom, PANG - från lugnet till sjöss, rätt in i människosläktets hårdast slående pulsåder. Den omställningen?

Allt det som filmerna visat var där, på ett ögonblick. Runtom, överallt. Liksom oändligt åt alla håll (utom möjligen nedåt, men där går ju tunnelbanorna överallt också). Och det som inte går att få fram på film är dofterna. Återigen, dofterna.

Och självklart räddningsfordonen - polisbilarna, ambulanserna och brandbilarna. De snyggaste som finns!

I Liverpool luktade det överkokt billig pasta, i New York donuts. Och avgaser förstås. Och körsbärsblom Och mer donuts. En del pizza, nudlar, biff, sås, kryddor också. Mat mat mat. Det var som att atmosfären dignade av god och dålig matsmak. Från precis alla hörn i hela världen. För det är också ett bestående intryck. Hur man omöjligt kan säga att den tillhör någon speciell kultur eller ett speciellt folk. Jag gick genom kvarter med bara latinamerikaner. Andra med indier. Koreaner. Afrikaner. Och såna där alla blandades högt och lågt.

Kompassen i min iphone hjälpte mig att hitta Broadway ganska snart. Kan inte säga att jag blev särskilt imponerad. Flashigt namn på en gata vilken som helst, tyckte jag. Så jag kryssade mig fram och runt nästa hörn en oändlig gata av skyskrapor. Runt nästa också, och nästa. Det tog aldrig slut och om jag har känt mig liten ute på Atlanten, så kände jag mig om möjligt än mer obetydlig nu. Hur är det möjligt att bygga en sån här stad? Att bo där? Hur klarar man av att aldrig se öppna fält eller en sol som sänker sig i havet? Hur kan man trivas med 16 miljoner grannar, eller hur nu många det är?

Jag kan inte påstå att jag var nära panik, men lusten att komma upp och se annat än husväggar växte sig starkare och starkare. Målet blev att nå Empire State Building ganska fort. Och det är ju ganska paradoxalt, med tanke att jag inte är överförtjust i höjder. Jag minns inte vistelsen uppe i Eiffeltornet som särskilt behaglig. Men jag hade förutsatt mig att inte besöka Manhattan utan ett besök i vad som kallas världens mest berömda byggnad.

Visste att den låg utmed 5:th Avenue. Finn och följ den bara, så löser det sig. Vilket jag gjorde. Vad jag inte visste var att Broadway korsar alla avenyer liksom snett. Och just där dessa gator möter varandra ligger en fin liten park, i vilken det satt människor som spelade schack vid såna där bord som bara är schackbord med tillhörande bänkar, och där köpte jag mig en kaffe och blev utmanad av två olika män som behövde någon att mäta sin logiska förmåga med, men jag slog mig ned en stund en bit bort för mig själv. Just där låg också det där strykjärnshuset. Det hade jag heller ingen aning om. Bonus!

En människa kommer fram och frågar om vägen till Prince Street. Ok, jag får finna mig i att se ut som en New Yorker, tydligen. För snart kommer det en till och jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite häftigt. På min t-shirt står det "Ship Supply - Gothenburg, Sweden". Kanske tycker människor att man är en människa med koll om man varit i Sverige, som varande amerikan.

Går vidare, Empire State. Och den kåken blir högre och högre för varje steg och när man står alldeles vid sidan, så får man böja rejält på nacken och jag vet inte riktigt hur mycket vidvinkel som krävs för att få med hela på det avståndet. Mina 16 mm räckte i alla fall inte till.

Men så stilig hon var invändigt. Marmor och rena ytor. Människor i uniformer och ordning och reda. Kändes bra. Besöket tog ganska exakt en timme, av vilken jag spenderade en fjärdedel uppe på toppen. Resten gick åt till köer. Till biljettkassan, till fotografen, till hissen, till nästa hiss. Sen köer till hissen för att komma ner. Köer för att komma ut. Osv. Men det var så värt det. Jag kommer aldrig se något mer slående än det, i ”vy-väg”, så att säga. I alla fall inte man made. Kanske om jag ställer mig på något högt berg och ser Indien, Nepal och Kina samtidigt.

Om man lutar sig lite ut..

och höjer blicken en aning..

..eller vässar den och spanar in WTC och Frihetsgudinnan.

Känslan där uppe var bra, faktiskt väldigt bra. Det var en sån tydlig stund igen, att jag bara betalade några dollar för tunnelbanan och en taxi för att komma dit, och så klart för biljetten upp. Men resten? Man får nypa sig i armen för att förstå hur bortskämd och previlegierad man är, tack vare denna utbildning.

Just innan hissen fick jag ett sms från G. Tänker inte avslöja något mer om ordväxlingen som följde, mer än att en fråga handlade om jag varit i Central Park än. Nej, det hade jag ju inte. Och när jag stod där uppe, så kände jag hur fötterna ömmade och hur långt jag fortfarande hade att gå för att nå dit, när jag tittade norrut. Plus att tiden började bli knapp. Jag bestämde mig mer eller mindre för att skippa det, men när jag väl kommit ner igen, så gjorde jag en snabb överläggning med mig själv. Ok, jag får väl ta en extra taxi till båten då, om sjömanskyrkan hinner stänga och därmed inte kan skjutsa mig tillbaks. Jag kanske aldrig återvänder hit, ju. Men, jag får lov att fuska och ta tunnelbanan dit, tyckte jag.

För.. det var lite långt till det gröna där i norr, visst?

Knallade ner igen och det är inte solklart vilken linje man ska välja, eller ens åt vilket håll man ska åka. Fann ändå den som var allra mest rätt, för stationen efter visade sig vara Times Square. Kunde ju inte åka förbi där utan att gå upp? Nej, det får bli taxi sen. För man kan inte ha varit i New York utan att ha satt fötterna på den platsen, det stod klart för mig i samma sekund jag klev upp ur tunnelbanan. Herregud, tänk att komma upp i det där på kvällen, när alla miljoner (nåja, lite överdrivet) neonskyltar får fritt spelrum. Det vore näst intill knäckande, som att vara med i en framtidsfilm om en planet i ett annat solsystem. Det var överväldigande som det var nu, i dagsljus.

Åt ena hållet..

Åt andra hållet..

Det är utan tvekan den mest häpnadsväckande plats jag varit på, alla kategorier. Och jag tänker inte ens försöka sätta ord på det. Det går bara inte. Jag bara stod och gapade och kände att, det här är för mycket. Ljuden, ljusen och dofterna bara slog emot mig dubbelt så hårt som tidigare och jag undrade vad människor från den här stan säger när de besöker Stureplan i Stockholm, som ska föreställa det mest hektiska och heta vi kan frambringa i vårt land. Nämen, så sött?

Att få perspektiv.

Och jag log lite när jag tänkte på det hippa innefolket i vår huvudstad. Vad i hela världen har de att känna sig märkvärdiga över?

Ytterligare en kommer fram och ber om hjälp att hitta till nåt ställe jag aldrig hört talas om och jag går därifrån och undrar vad jag egentligen är med om. Fram till Empire State var jag smått besviken på stan, men ju mer tiden gick och ju mer jag såg, desto bättre förstod jag hur lätt det är att fascineras av New York. Stan tar aldrig slut. Den sover aldrig. Den är galen, underbar, skitjobbig och fantastisk. Allt är mer, allt är större. Allt.

Så nådde jag efter ett tags promenerande på 7:th Avenue fram till Central Park och det ska sägas att det var en stor befrielse. En kuperad vacker plats med dammar, stora grässlätter, konstnärer, droskor, hundar, stora öppna ytor och så klart; dofter. Det var underbart att gå in där och vända sig om och se efter ett tag och se de där overkliga skyskraporna stå höga bortom de försommargröna och i många fall blommande träden. Där tänkte jag på G igen och blev full av tacksamhet för hennes fråga som fick mig hit, och jag fylldes så klart av en stark önskan om att hon gick bredvid mig. Den hade jag haft genom hela stan, men särskilt här.

Mitt enda mål, förtom att bara strosa runt i parken, var att se John Lennons plats. Tyvärr är skyltningen näst intill obefintlig och parken för stor för att jag skulle kunna gå runt och leta. Det kan ju vara vettigt nästa gång - att ta med sig en egen karta (och läsa på, rent allmänt), för det gällde hela stan. Att finna en tunnelbanestation handlade enbart om tur. Och kanske lite gott minne, när man väl studerat nätet.

Jag åkte hem till slut. Och det gick bra. Jag stod vid Ground Zero igen och försökte ta in vad jag såg, innan jag gick ner under jorden. Vad jag just varit med om. Häftigt är ett ord som inte täcker in en tiondel av någonting. Sen klev jag av, efter att en sista gång i tunnelbanan blivit frågad om vägen av en främling på Newarks station, tog en taxi, nu med en kuban, från stan..

..som höll en lägre profil än NY, och åkte till sjömanskyrkan som sedan körde mig den sista biten till gaten. Där blev jag väldigt lättvindigt insläppt och fick vackert stå och vänta på skjutsen som hamnen ombesörjer från gate till båt. Och där fullbordades kvällen eftersom skjutsen visade sig vara en sån där gammal gul skolbuss som jag lekte med som liten, och som man sett i filmer och som jag nu fick åka med själv. Helt ensam med en mycket trevlig gammal man. Bara det var som att uppleva en dröm, för bussen var av det gamla slaget och säkert har de första små människorna som åkte med den hunnit bli pensionärer vid det här laget, ty den skramlade och skumpade och frustade och lät och hade det där fyrkantiga äkta stuket och jag bara njöt i varje ögonblick.

Finaste bästa bussen!

Sen av vid kranarna, sick-sacka lite förbi några lastbilar och kontainrar medan bussen brummade iväg, och jag smet iväg mot landgången och kilade upp för den. Väldigt glad, väldigt nöjd, otroligt trött.

Jag landade i kojen nån gång vid halv nio och skrev till G. När jag slog ihop datorn somnade jag fort och jag sov skönt och det är väl egentligen först nu, lite drygt ett dygn senare, som intrycken börjat sjunka in ordentligt. Hon sa det ju till mig; jag kan inte fatta att du faktiskt gått omkring där. Nej, det kan knappt jag heller.

En dag kanske vi gör det tillsammans. Då ska jag ta henne till Times Square och Central Park. Resten får hon bestämma, men vad det nu skulle bli så kan det inte annat bli än succé. För stan är oändlig och som en enda stor fantasi och jag är nog kär jag också. Gott så.

Sen la vi ut tidigt om morgonen nästa dag mot Baltimore och jag kunde inte riktigt ta till mig att jag varit inne i den där jätten, bara några timmar tidigare.

New York, vi säger väl På återseende?