Sable Island

Vi går med 17 knop och har 165 sjömil kvar till Halifax. Vi är rakt norr om Sable Island och Atlanten är passerad. Jag har gått och spanat efter land hela dagen, något naivt, med tanke på avståndet. Att få täckning på mobilen är en sån där civilisationsgrej för vår tid - man hoppas hela tiden. Att angöra Nova Scotia är ett annat sätt att beskriva vad som händer.

Det tog en vecka över diket och det är okej. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag kommer vattenvägen till New York om bara några dagar. Sen smiter vi neråt Baltimore och en hamn till innan vi vänder hemåt.

Det är dimma utanför hyttfönstret ikväll. Dimma och regn. Vågorna har hållit sig under fem meter under hela resan och dom tycks inte ändra på det den sista biten heller, utan snarare tvärtom. Båten går helt lugnt framåt, hon vibrerar alldeles lagom och jag har mina tankar i en annan tid.

Det är en underlig känsla av att vara på väg bort, längre för varje sekund. Idag blev det smärtsamt påtagligt under förmiddagen när jag innan drabbats av utebliven sömn, ett riktigt skitjobb och en mobiltäckning som aldrig infann sig. Jag var som tio år igen med en tioårings hemlängtan och saknad efter fast mark och vana miljöer. Jag fick stanna upp en stund för att känna in vad allt det där var för något, helt ovan vid just hemlängtan. Nog är båten 292 meter lång och som ett monster av stål, men det är svårt att inte känna sig liten på Atlanten, åtminstone ibland. Och det gjorde jag förut. Som en tioåring ute i en eka utan flytväst.

Jag berättar om det här för henne och hon säger fina ord. Man blir blödig och tacksam för att just hon vill finnas i mitt liv. Där finns en längtan som plågar mig men som jag inte vill vara utan. Går man och räknar dagarna kommer den akuta längtan som nästan påminner om panik över en obönhörligen. Tre veckor tills vi ses? Jag kommer hinna dö så många gånger innan jag sätter fötterna i Göteborg igen. Jag kommer dö, här och nu, helt säkert.

Men man gör ju inte det. Man fortsätter andas och hjärtat slår och man gör det man gör och på något vis blir dagarna till kvällar och snart får vi vara tillsammans utan att något världshav gör mig liten och håller oss isär.

Jag går en runda ut till mässen. Jag häller upp lite kaffe, tittar på en karta, tänker. Hur kan jag någonsin förklara allt detta? Hur kan jag förklara den här driften att segla över haven för att få vara så mycket mig själv jag kan vara? Vad är det i det som gör att jag måste ut?

När jag tog beslutet att börja läsa till sjökapten var det några saker som kändes tydligare än andra, och som fick mig att ta steget. Dels trivdes jag inte nämnvärt med min dåvarande yrkessituation, dels kunde jag inte längre blunda för min önskan att pojkaktigt få köra världens största båtar och dels fanns där ingen som kunde protestera mot den typen av liv det innebär för den som väntar hemma. Skulle jag möta Henne så skulle villkoren vara klara från början – jag kommer vara borta mycket. Men! Jag kommer också vara hemma mycket.

Nu har jag mött Henne. Och jag håller på att lära mig en sak. Det är inte bara hon som är ensam hemma – det är inte helt enkelt att vara den som åker heller. Allt är väldigt nytt nytt nytt men det är något bra och jag kan hennes mobilnummer utantill och tror hon kan mitt också. Dagarna blir ljusare här ute och då vi talat om mötet när jag kommer hem igen kan jag omöjligt låta bli att skina upp i ett stort leende som inte går att misstolka. Och där är det som att vi lägger orden i mun på varandra. För jag tror man måste ha bilder av möten och verklighet som matchar varandras om man ska klara av det här livet och göra det precis så fint som man nästan börjat inbilla sig bara fanns i filmerna man ser och i böckerna man läser. Vi har det.

Härifrån kan jag ringa hem. Jag kan maila och jag kan skriva små saker som känns viktiga. Jag har ett avstånd hem som inte går att övervinna genom en fingerknäppning, men när fina ord om längtan och kärlek och framtid når mig hit ut, när hon som är fem timmar före mig säger sin dags sista ord till mig, så vad har jag egentligen att känna mig liten inför? Vi kommer klara den här resan utan några ärr över våra hjärtan.

Imorgon bitti kommer vi till kaj och det är gott så.