Öl

Men helvetes helvete din jävla spaghettifjant, är du ordblind? Ser du beställningen här, gör du det? Ser du vad det står där eller är du dum på riktigt? Se för fan till att få hit rubbet NU, annars kölhalar jag dig! Capisch?!

Vi har inte haft något riktigt midsommarfirande ännu, och det dels eftersom Kustbevakningen i Tunis snodde vår midsommarmat senast och dels så har vi en så kallad Supercargo ombord. En slags kontrollant påmönstrad för att studera (snoka över axeln) hur rutiner ombord fungerar o.s.v. Och eftersom this is a non-alcoholic vessel har firandet alltså fått stå tillbaka, i hopp om att han ska mönstra av så snart som möjligt. Men han visar inga som helst tecken på detta, utan urskuldar sig med att han inte har något att säga till om. Allt styrs av charterbolaget.

Han är av förklarliga skäl inte särskilt uppskattad ombord, och när väl kapten fått nog och bestämmer sig för att ”nu ger vi fan i araben och har kalas i alla fall”, så fick den stackars skeppshandlaren här i Genua smaka svavelos när han hade glömt att få med sig ölen i senaste beställningen. Har man bespetsat sig måste nån klä skott, liksom.

Skeppshandlaren fick brått och ilade iväg. Han löste uppgiften som om livet stod på spel och nu är det fyllt till bredden där inne i båtens hjärta och kapten är glad igen. För egen del tar jag det helt lugnt, men kvällen kan bli intressant. Behovet att lätta på trycket är väldigt påtagligt ombord.

Supercargon Mohammad kom jag förresten i samspråk med häromdagen på bryggan under en vakt, och det visade sig att han själv varit till sjöss i sin ungdoms decennier och minsann varit i Sverige många gånger, och ofta till Ydewoualchla. Ganska roligt ändå med tanke på att det finns rätt många hamnstäder runtom i världen, att han nämner just my home town.

Halvtid

Idag är det fyra veckor sen jag mönstrade på, ganska exakt på timmen. Och vi ligger åter i Genua och lossar trailers med bl.a. träningsoveraller, öl och elektronik. Fyra veckor, en normal industrisemester. Eller är fem veckor avtalsenliga numera?

Nå, tiden har gått hur fort som helst och jag trivs bra. Båten är okej för sin ålder (byggd -78) och delar ur besättningen är alldeles strålande bra. Ett par av de skickligaste och trevligaste sjömännen jag träffat finns ombord, vilket till viss del uppväger det faktum att vi kör RoRo. Jag tycker inte om kättingar, avgaser och buller. Jag har också svårt för hysteriska stuvare och korrumperade tjänstemän, även om där finns en viss gnutta charm i det.

Nu är det alltså fyra veckor kvar under Medelhavssolen, eller juli ut om jag vill, och i slutet av denna vecka kommer vi anlöpa ett nytt land och en ny hamn. Det ser jag fram emot, även om jag hört att hamnarbetarna där är gjorda av socker.

Avgjort

Vi vet nu vem som har det i sig. Vem som med trätjära i ådrorna och beck i hjärnbarken får Kapten Hadocks kind att likna len jungfruhy. Som drömmer om kuling och skummande vågor, möte i monsunen och Red Light District i Amsterdam. Vi talar tatuerade underarmar och träben. Doft av svett och inpyrd tobaksrök. Här finns ingen whiskybutelj stor nog att släcka törsten!

Fyra av fem (väl kämpat Åsa) hade hela sex rätt; mycket jämnare kan det inte bli. Men det var bara en som drog till med en gissning på avståndet till fyren och således fick mest rätt på den frågan och hela quizet.

Vinnare: Minna!

Nu har dock Minna meddelat mig att hon alls ingen lust har att åka till Rom eftersom hon nyligen köpt en kurs i spanska som hon tar allvarligt på. Priset blir istället en rejäl Dalaröv, som hon suktat efter så länge.

Rätt rad:

1: 1
2: 1
3: 2
4: 2*
5: X
6: 1
7: 1 och X**
8: 2
9: 1
10: 2
11: 2,08 x √ (117 + 25) = 33 NM

Bonusfrågan: I Kalmarsund är salthalten densamma som människokroppens. Det innebär att möjligheten till lyckad återupplivning utan bestående skador efter en drunkningsolycka är större där, jämfört med områden som har sötare/saltare vatten.

*Boven i sjösjukedramat är balanssinnet. Ju bättre/känsligare balanssinne desto större risk för sjösjuka. Vatten påverkar inget alls, apotekets hjälpmedel har enligt tester enbart en placeboeffekt medan alkohol nedsätter balanssinnets känslighet effektivt, som nog bekant är. Det där med hejdlösa mängder kan väl dock kanske diskuteras..

**Dum dålig fråga som skulle strukits! Bermudatriangeln är givetvis den triangeln som gemene man tänker på, medan Irländska sjön är vad dagens sjömän tänker på, när man nämner Dödens triangel. Bermudatriangeln har varit det gåtfulla omskrivna område (som nu har fått sin förklaring) där skepp, last och manskap bara försvinner spårlöst. Irländska sjön är ett tungjobbat område där många olyckor sker. Området är både dödligt tråkigt och dödligt farligt, främst för att trötthet och petrokemiska produkter inte är en bra kombination. Båda är alltså rätt.

Tack ni som antog utmaningen. Det var roligt!

Dagens citat

Är du kvinna är du luft. Har du tur spottar de bara på dig.

Sagt av ärrad sjöofficer ombord, angående kvinnors möjlighet att samarbeta med stuverier & myndigheter i afrikanska muslimska hamnar, som förklaring varför det enbart är män som mönstras på denna traden.

Nog är kulturkrockar intressanta, men ibland blir de bara vedervärdiga.

Sjömansquiz

Jag har konstruerat ett quiz här. Alla gillar quiz. Förstapris är kanske en resa till Rom (som du får betala själv) med mig. Jag tänkte en långweekend i mitten/slutet på september när temperaturen är lagom och turisterna försvunnit. Glass (jag bjuder) vid spanska trappan, strosande kring Forum Romanum (gratis), lokalt vin (du bjuder) i en ljum italiensk kvällssol osv. Kunde väl vara trevligt, ja?

Jag tolkar inte uteblivet deltagande som att jag är snål eller så, utan mer som att ni inte är så förtjusta i att resa, och istället föredrar tv-kvällar och hopp i lövhögar på baksidan huset (det ena behöver visserligen inte utesluta det andra).

Det är tio kryssfrågor, en "tänkatillfråga" och slutligen en bonusfråga som skiljer agnarna från vetet. Svårighetsgraden är stigande men ändå ganska enkel, okej?

Så, landkrabba eller inte, here goes:

1. Vilken grundprincip gäller normalt vid möte till sjöss?

1: Högerregeln
X: Vänsterregeln
2: Störst går först

2. Vad kallas skeppskiosken där man bl.a. kan köpa sprit, tobak och godis?

1: Slabben
X: Lagret
2: Kistan

3. Trappa, fönster och golv. Vad benämns dessa tre saker med till sjöss?

1: Löpare, schackel och birk
X: Glidare, glugg och kvark
2: Lejdare, ventil och durk

4. Vilken är den effektivaste kuren mot sjösjuka?

1: Vatten i måttliga mängder
X: Apotekets sjösjukepiller i exakt mängd
2: Brännvin i hejdlösa mängder

5. Vilka är de korrekta benämningarna på tre av vakterna ombord?

1: Hundvakt, Kattvakt och Högvakt
X: Dagvakt, Hundvakt, Plattvakt
2: Barnvakt, Nattvakt, Långvakt

6. Vad kallar man ett upptäckt misstag, exempelvis en felslagen knop, som man inte riktigt kan förklara på något sätt?

1: Jungmans hemlighet
X: Död mans hand
2: Gastens hämnd

7. Dödens triangel är ett känt begrepp inom sjöfarten. Var finns den?

1: Sargassohavet
X: Irländska sjön
2: Vita havet

8. Vad använder man en sextant till?

1: Kalibrerar gyrokompassen
X: Pejlar djup och bottenbeskaffenhet vid bl.a. ankarplatser
2: Mäter solhöjden för att kunna positionera sig

9. Vilken/a lag/ar förknippar man med taljor och block?

1: Mekanikens gyllene lag
X: Thermodynamikens huvudsatser
2: Newtons rörelselagar

10. Vad gör man när man ”trimmar” båten?

1: Ger båten viss slagsida för att optimera stabiliteten mot sidosjö och sidvind
X: Man optimerar motorernas effekt, beroende på hur djupt lastad båten är
2: Skapar skillnad i djupgående m.h.a. ballast mellan för och akter

11. Bryggan på den här båten är 25 meter över vattenytan och fyren i Genua är 117 meter hög. På vilket avstånd, mätt i nautiska mil, kan jag tidigast se fyrljuset på min väg mot hamnen?

Bonusfråga: Var i svenska farvatten är det lämpligast att drunkna, och varför?

Så, det var det. Vi håller väl öppet en vecka kanske? Ett sista villkor: Har man jobbat till sjöss eller på Televerket är man automatiskt diskvalificerad.

Not: Svaret på bonusfrågan är inte ”Nära land” eller ”vid den ekonomiska gränsen”. Det är en geografiskt specifik plats som exempelvis Falsterbokanalen eller Nordkoster som eftersöks, samt orsaken till varför man bör drunkna just där. Om man nu nödvändigtvis får för sig att drunkna.

Ashore once more

Jag skulle upp i fyren idag. Som inte får vara med på bild eftersom den var stängd. Gick ner på stan och satte mig i en park istället. Träffade en ännu surare kille.

Tar du en bild till smäller det!

Annars en fin dag med få moln på den Liguriska himlen. Blivit konverserad av några italianos som vanligt. Alla tycks dom bli jätteförvånade när jag ber dom prata engelska. Antingen är dom helt ovana vid foreigners här, eller så kan jag passera för en italienare själv.

Även om jag inte förstår ett ord av vad dom säger, så tycker jag mig ändå märka en öppenhet när dom kommer fram. Som att det alls inte är något konstigt att prata med främlingar här. Tonfallet är vänligt och självklart och nästan alla ler lite förläget men glatt och gestikulerar urskuldande när dom förstår att man inte talar deras språk. Sånt gillar jag.

I skrivande stund går vi utanför Korsikas ostkust, än en gång med kurs mot Tunis. Jag vill till Rom.

Damm, beck & rock

När vi kommer till Tunis från Barcelona är det lång dags arbete som väntar. Vi tar lots 06.00 och ligger alongside en trekvart senare. Sen är det full fart i dammet och kaoset som råder. Skulle jag ingående beskriva arbetssituationen och människornas mentalitet vore man snart betraktad som rasist. Ändå har jag börjat tycka om den här platsen, om än lite motvilligt; kulturkrockar fascinerar!

Under förra stoppet här hann jag se två soluppgångar innan passet var slut. Denna gång gick det lite smidigare och vi la ut strax efter 02.00 nu inatt. På med den menlösa lotsen, lägg av trossarna, glid sakta ut genom kanal och ränna. När sedan lotsen är avsparkad och skepparen gått och lagt sig vrider vi upp skutan på rakt nordlig kurs mot Genua. Hon kränger till en aning medan maskinerna belastas för fullt; alla sjuttontusen hästkrafter dånar bakom bygget och det rister i hela härket när vi närmar oss marschfart.

När man lägger ut på Hundvakten är det rock n roll som gäller. Nu, när natten är svart som beck ska det kännas i kroppen. Och det gör det. Allt som syns nu är skeppsljusen på redden, ljusen från Karthago på bergssidorna väster om oss och vi äger och älskar havet under de oräkneliga stjärnorna. Nu är det här som allra bäst; känslan av odödlighet och makt mitt i ens ynkliga litenhet i det kosmiskt oändliga är suverän, omistlig och nästan vulgär.

Men man måste ha rock! Helst lite hårdare och helst med känsla av roadtripp och doft av diesel. Jag växlar mellan några olika och inatt öppnade vi med Volbeat - Sad Man’s Tongue följt av D.A.D. - Sleeping my day away. Första låtarna är viktiga (de sätter ribban liksom) och vi fick en extatisk kickstart med tatueringar, muskler och svett. Yeah!

Jag kör inte hela natten eller ens hela återstoden av vakten, utan kommer dra mig tillbaka lite fuskigt redan när hon slår sju glas. Jag hade inte alls behövt vara med på bryggan vid avgången, men det är en stor känsla det här att ratta båten när vi lämnar en kust mitt i natten. Jag vill, får och kan. Dum vore jag om jag inte förvaltar det väl.

Imorgon när vi vaknar har vi midsommar ombord. Jag är skönt trött men mår utmärkt och ser fram emot en avslappnad dag med lite lugnt firande imorgon.

Midsommarsafari

Gick i vanlig ordning Första vakten idag. På med kaffe, mecka in radarn, kolla pitchen. Jaha, vi kör fortfarande mjukt med bara en maskin. Tolv komma två knop i knappt märkbar medström.

It’s fine with me. Cause I don’t count speed, I count months, som second mate sa.

Måns kommer upp någon minut sen, lagom till jag riggat stereon och fixat en bra playlist. Vi inleder vakten med Jimmy Cliff – Bright sunshiny day. Och det är vad vi har.

Det är en helt fantastisk dag med 27 lagom grader i ett totalt vindstilla luftpaket som svämmar över av solsken. Havet ligger absolut spegelblankt och färgen.. man får lägga band på sig för att inte dyka rätt ner i sjön från bryggvingen. Loggen visar att temperaturen ligger på 24 grader i det superkristallklara vattnet. Kan vi inte stanna båten lite, bara en liten stund? Ja, eller så fyller vi bara upp baljan på akterdäck sen efter vakten, säger Måns skrattande men myndigt.

En halvtimme in på vakten kommer kocken upp på morgonkaffe och det blir lite snicksnack som vanligt, mest utan innehåll. Så av en slump tittar vi ut på styrbordssidan och får se något alldeles skithäftigt. En gigantisk stjärtfena reser sig ur vattnet och glider sakta ner under ytan igen. Bara en liten stund senare kommer det förväntade utblåset som en fontän och den där ryggen.. glittrande mörkblå och alldeles enorm. Ja, en val stor som en buss. Hur häftigt som helst att se. Tidigare har jag bara sett en felnavigerad liten femmetersval i Byfjorden i Uddevalla, men det här var något helt annat. Det var Majestätiskt. Bättre ord hittar jag inte.

Jag hade hoppats att få se fler valar, att det skulle vara en mindre flock. Det visade sig dock att det var en ensamseglare. Men mitt spanande med kikaren var ändå inte fruktlöst. Ungefär 1 M några grader snett framför bogen kunde jag urskilja en ryggfena som rörde sig märkligt långsamt och planlöst vid ytan. En delfin? Tumlare? Kanske en stor haj? När vi kom närmre kunde jag tydligt se att det var en delfin, även om jag inte säkert kan säga att det var en Flasknos. Tydligen så beter dom sig på det där viset när dom vilar eller halvsover. Knepiga trötta rörelsemönster vid ytan, nästan som om dom vore fulla. Roligt att se.

Ett par timmar förflyter och vi har lite kontakt med maskin fram och åter. Vi ökar, drar ner, provstartar den felande motorn, fram och tillbaka och farten är ca 5 knop där en stund. Från 25 meters höjd känns det som om man står mer eller mindre still. Och just då kommer ännu en sköldpadda farandes helt nära. Lugna långsamma rörelser med fötterna/fenorna/paddlarna? Jag vet inte vad man kallar en havssköldpaddas armar och ben, men fint som tusan var det.

Världens största zoo innehåller denna dag även fjärilar och duvor. Vi tycks ha invaderats av fjärilar i oräkneligt antal. Duvorna är fyra. Dom knallar omkring på däck, sover bakom en trailer, tar en flygtur runt båten, sätter sig vid poolen och äter kex. Lyxduvor på kryssning, ungefär.

Och idag är vi alltså till sjöss medan midsommarfirandet pågår som bäst där hemma. För vår del blir det dock varken sill eller nubbe idag. Vi är nämligen så fräcka och speciella att vi går efter den astronomiskt riktiga midsommaraftonen. Traditionsenlig mat och dryck står alltså på bordet på söndag istället.

Så läser jag väderprognosen för hemma: 13 grader, skurar och sydväst 6 m/s. Det är nästan så att jag känner medlidande och får dåligt samvete för hur vansinnigt bra jag har det här. Man kan väl bara hoppas att skitvädret åtminstone för det goda med sig att trafikhelgen inte blir nattsvart utan låter sig nöjas med att bli lite lagom ljusgrå.

Hur som helst och även om firandet kanske inte alls pågår som bäst, utan bara så bra det går:

Trevlig midsommar på er!

Förgät oss ej

Inte konstigare än en annons i tidningen, eller så.

Quaker

Jag kom av okänd anledning in på en sida igår som fick mig att haja till. En ganska märklig stund eftersom jag alltid kategoriskt avfärdat varenda religion som nys, oavsett tolkning.

Sidan handlade alltså om en religionstolkning, på ett sånt sätt att jag själv skulle kunna godta den. Om det inte vore för att jag är empiriker och säker på att jag efter döden finns lika mycket som jag fanns före livet. Jag hade gärna haft tro, men jag kan inte tro. Jag är helt enkelt en sån som torrt lutar mig mot vetenskap och fysikaliska lagar. Därmed inte sagt att jag inte har förstånd nog att förstå värdet av kristendomen för vår samhälleliga utveckling, sett ur ett tusenårigt perspektiv.

Men vore jag troende så skulle jag definitivt sälla mig till The Quakers (kanske snarare till själva bekännelsen), eller Vännernas samfund som de väljer att benämna själva rörelsen. En pacifistisk, icke-hierarkisk rörelse som tydligen belönats med Nobels Fredspris för omfattande altruistiskt arbete.

Jag snokade sedan upp vad Wiki hade att säga, och jag saxar:

Kväkarnas teologi är enkel och avskalad. De tänker sig att det finns något av Gud inom varje människa som likt ett inre ljus kan vägleda en. De erkänner att man kan finna Gud i andra religioner och är därför kritiska till evangeliserande mission. Rörelsen betonar att var och en själv måste finna sin väg till Gud, att Gud finns inom varje människa, och att den personliga upplevelsen av Gud är den enda vägledning en människa kan ha. Kväkarna betraktar inte Bibeln som Guds ofelbara ord utan uppmanar medlemmarna att söka sanningen själva. De fattar beslut i enighet och kvinnorna har alltid haft en jämställd position

Precis så. Den personliga upplevelsen av Gud är den enda vägledning man kan ha, skrivs det. Vad annat krävs? Varför ska man ha tempel, präster, sakrament? Varför behövs kardinaler, änglar, profeter? De frågorna har jag undrat mycket över när det kommit till kristendomen. Det enda som borde räknas är din egen relation till Gud, inte vad du sonar i bikten eller ångrar under nattvarden. Gud den allsmäktige borde oavsett ritualer kunna se huruvida en människas hjärta och samvete är rena eller ej, om hon är ärlig i sina avsikter och sin tro. Gud behöver väl ingen guldbeklädd man med kräkla för att klara av det?

Ulf Lundell beskriver det mycket fint och träffande i sången Gå upp på klippan från plattan Evangeline -88. Även om jag knappast tror att han hade Quakers i åtanke när sången skrevs, utan snarare sin egen relation till Guden som ej låter sig förklaras. Filosofin är dock densamma och jag har ända sedan jag hörde den sången för första gången undrat varför protestanter, katoliker, ortodoxa ska krångla till det så för sig. Förklaringen är väl enkel, skulle jag tro.

Att inte hela det kristna samfundet är Quakers måste stavas Girighet och Makt.

Vattniga kontraster

Apropå resebroschyrsvatten. I inlägget om Skalman fick jag det kanske att låta som det där med grumligt och oklart vatten alltid är likställt med livfullhet. Den principen gäller inte hamnbassänger.

Tog den här bilden för en liten stund sen från vår pir i La Goulette, Tunis. Jag livebloggar, skulle man kunna säga. Än så länge är värmen ingenting mot Lagos, men solen börjar hetta på rätt duktigt nu. Ett par moln att gömma sig bakom hade inte fått mig att gråta. Och på andra sidan vågbrytaren ser vattnet mer och mer lockande ut.

Skalman

En het dag, strax över 30° och nästan vindstilla. Frivakten spenderade jag delvis på backen för att få lite sol i tyst avskildhet. Jag roade mig med att hänga över relingen i en timme för att förhoppningsvis få se delfiner eller något annat tjusigt.

Medelhavet har som bekant en annan färg än vattnen hemmavid. Resebroschyrerna gillar att exponera den turkosa färgen ordentligt, det har nog undgått få nordbor. Men här ute är inte vattnet turkost, utan mer djupljusblå och alldeles väldigt klart. Klarare vatten har jag bara sett utanför Afrikas västkust.

Vattnets klarhet hänger samman med hur ont om liv det är i havet. Ju färre organismer desto klarare vatten. Man skulle kunna likställa oceanerna med oändliga öknar, knastertorrt döda - fast våta. Därför var det inte med så stort hopp jag ställde mig och delfinspanade idag.

Istället bjöd timmen på 2 mjölkkartonger, 1 plastfotboll, 1 fiskegarn, några tångruskor och 1 innebandyboll. Men till slut såg jag något en bit framför bogen som på håll påminde om en mörk tallrik. Helt nyfiken på vad det var blängde jag på tallriken tills den kom så nära att den inte längre var en tallrik, utan en livs levande havssköldpadda som kom simmandes i godan ro. En syn jag aldrig sett förr i det fria.

Tänk vad fint. Mitt ute på den här öknen som bara bjudit på lite skräp och tång, så kommer det en paddlande sköldpadda. Givetvis hade jag ingen kamera till hands, men lika bra var nog det eftersom jag då hade missat själva upplevelsen. Och vilken tur att vi passerade den med 8-10 meter till godo; det hade varit för sorgligt att köra ihjäl det enda djur som visat sig på evigheter. Sen att den stackars kraken sprattlande hamnade på rygg av fartygsvågen, det var bara befriande att se.

Jag undrar vad hon gjorde här ute. Vad som är 16 timmar till land för oss måste vara 16 dagar för henne. Jagade hon mat? Killar? Tuffa odds på de sakerna här i krokarna, det får man säga. Jag har ju hört att havssköldpaddorna bara lägger sina ägg på Zakynthos, men dit är det verkligen månaders paddling. Dessutom sam hon åt fel håll, kraken. Men kanske är det med paddorna och Zakynthos som det är med ålarna och Sargasso, vad vet jag.

Oavsett ärende så var det en verklig höjdare att se och det gjorde en redan ljus dag alldeles skinande fin.

Rainbow Warrior

Av världens totala koldioxidutsläpp står sjöfarten för ca 1%. Med tanke på de enorma kvantiteter gods som transporteras över världshaven får det anses som en siffra långt mer än acceptabel. Ur ett klimatförändringsperspektiv kan alltså inte sjöfarten betraktas som någon större bov i det allt varmare dramat. Det finns dock stunder då man funderar på nödvändigheten med vissa transporter.

Exempel: Vi fraktar, från Spanien, Fransktillverkade träningsoveraller till Tunisien. I Tunisien påsys logotypen på plaggen, varpå vi fraktar dem åter till Spanien för omlastning till Frankrike. En sträcka fram och åter på ca 3 dygn. Och den här båten konsumerar 45 m³ brännolja per dygn.

Så ligger vi här i ett behagligt Barcelona och lastar för fullt och under tiden glider en välkänd skuta fram utanför vår pir. På något vis kände jag mig både skamsen och glad när jag såg henne, The Rainbow Warrior. Skamsen över att jobba för den här skitiga (men förhållandevis rena) industrin - glad för att det finns människor som viger sina liv åt att kämpa för en friskare jord.

Jag hade hoppats få se henne sätta segel, men synen var vacker som den var. Den gröna färgen, regnbågen och den vita duvan. Fina symboler på ett beundransvärt vackert fartyg som verkligen skiljer sig från mängden.

Det finns mängder av organisationer man önskar man kunde ge sitt stöd. Men om det är en enda man bör investera i, så är det en som arbetar för bättre och renare miljö. För vad gör vi om vi inte längre har en beboelig miljö? Vi går naturligtvis under, varenda en av oss.

När vi lägger ut ikväll och det mörkgula svavelstrecket efter skorstenarna syns från mils avstånd, så kan det vara nyttigt att fundera på hur mycket koldioxid och svavel som kan tillskrivas mitt/ditt senaste par Adidasbyxor.

Sjöfarten har märkliga regler. Vi får konsumera hur mycket brännolja och diesel vi behagar för att leverera de där byxorna, men vi får inte slänga ett bananskal överbord. Vad man anser om det ombord på den gröna båten behöver man inte fundera länge på.

Högtryck

Öppet hav, klarblå himmel, här och var ett fartyg på håll, lagom värme, lugn sjö. Frivakt med hopp & lek mellan 12-16. Törnens bästa dag, tvivelsutan.

1054

Nu på kvällen har vinden avtagit till noll och sjön lagt sig oljigt spegelblank. Hade man fått bestämma så hade mullret från motorerna tagits bort så inga andra ljud än den lätta fartvinden och vattnets forsande mot skrovet hörts. Men jag har en lösning på det: Om en stund går jag längst fram på backen och ställer mig, hundrafemtio meter från sot och buller, just i solnedgången med inget annat än ändlöst hav och horisont framför mig.

Lite Titaniskt sådär, tror jag det blir. Sen är det väl bara att leta upp en lastbil och göra den immig från insidan..

Oristano to Arbatax

Någon som minns när jag torrkörde i höstas? Behöver jag säga att det är lite roligare med the real deal? Tittar man noga på GPS'n syns vår exakta position för 3 timmar sen, om man nu tycker det är roligt att pilla med Google Earth till exempel.

N 38°32,2’ E 010°13,8’
COG: 172°

Walkabout

Den ständigt kåte mannen

Apropå fördomar och generaliseringar:

Aldrig har jag känt mig förtryckt, orättvist behandlad eller trott mig bli sedd som mindre värd. Jag har sorgligt nog aldrig reflekterat särskilt mycket eller ofta över hur det verkligen skulle vara att leva under andra villkor än dom som ges just mig. Jag är "vit", jag är heterosexuell och jag är född man i ett av västvärldens rikaste och mest socialt utvecklade länder. Sålunda begåvad med dom bästa tänkbara förutsättningar och jag har aldrig behövt reflektera över orättvisor i vårt eget land som inte drabbar mig.

När feministerna har höjt stridsyxorna och ropat efter rättvisa jämställda löner har jag tänkt: men förhandla er till det då, visa ert värde! och så har det varit bra med det. Utan att alltså på allvar reflektera över hur det är att alltid starta med ett sämre utgångsläge.

Likaså när homosexuella knorrat om hur diskriminerande det exempelvis är med den omstridda rätten till könsneutrala äktenskap. Vad fan liksom, är det så noga att gifta sig? Kanske inte för mig. Kanske inte för att det för min del bara är att knalla in i kyrkan och byta ringar om jag så vill (om någon vill med mig, ska väl tilläggas). Men om jag inte kunnat? Om jag inte haft laglig rätt som fri medborgare att äkta vem jag vill, hur i helvete hade det känts då?

På senare tid har jag märkt hur jag kommit att bli generaliserad och själv satt i ett fack, enbart av det faktum att jag är född man. Det förutsätts att jag är en simpel kåt varelse som åtrår varje levande människa med kvinnliga attribut, och det stör mig ordentligt. Ungefär som fördomen att en homosexuell åtrår alla av sitt eget kön (en homosexuell är sexuell, medan en heterosexuell är normal, det vet ju alla). Nå, jämförelsen kanske inte är helt rättvis, men helt långsökt är inte parallellen.

Jag kan inte påstå att jag känner mig förtryckt eller sedd som mindre värd, men orättvist behandlad ja, och den känslan är inte särskilt trevlig. Vanligtvis har jag ställt mig utanför, betraktat från sidan och tänkt att jag står över det där. Jag behöver inte bemöta fördomarna utan istället valt att försöka visa hur jag tänker och fungerar genom ord och/eller handling. Men nu vet jag inte. Ska feministerna som dagligen kämpar för ett rättvisare och mer jämställt samhälle ha överseende med gubbväldet? Ska homosexuella ha överseende med Göran Hägglund? Ska jag ha det med fördomarna om den simpla ständigt kåte mannen?

Nog åtrår jag, nog känner jag lust. Nog kan jag så gott som tappa koncepterna av en kvinnas när- eller frånvaro. Men den inverkan har färre än fem personer haft på mig under tjugo års tid. Jag har känt hur maskineriet i hjärta och hjärna bara säckat ihop och kapitulerat. Jag har blivit krypig, dum, drömmande, nyfiken, sömnlös, galen, tanklös, ockuperad. Jag har känt en åtrå så vansinnig att jag trott mig drömma. Den effekten kan hon ha på mig, det är jag helt på det klara med. Lika mycket som jag vill att hon ska veta att det inte bara är att ställa sig naken framför mig för att försätta mig i det tillståndet.

Det är i sammanhanget kanske en löjligt liten fördom jag upplever mig bli utsatt för (som faktiskt fungerat som ögonöppnare), som att vem är jag att gnälla? Kom tillbaks när du blir betraktad som sinnessjuk för din läggning eller alltid får din lön lägre satt för ditt köns skull, kanske någon tänker. Det har jag i så fall förståelse för; kalibern på fördomarna är olika. Samtidigt finns det gott om män som gör sitt bästa för att vattna kvarnen gällande den här fördomen, till skillnad från exempelvis just ovan nämnda homosexuella och feminister som jag tror alla strävar åt ett gemensamt mål.

Och kanske borde jag därför bara hålla tyst. Kanske borde jag åter stå över det där. Men. Om alla står över det där, hur långt hade vi kommit då?

Annika Marklund

Runka till det om ni kan, avslutar Annika Marklund sitt senaste kåseri i Aftonbladet. Bilden hon beskriver är den naturliga kvinnan som har bristningar och celluliter och hår lite överallt. Som luktar, kladdar och fiser, som får diarré, fotvårtor och svampinfektioner.

För det första är jag sur över att ordet runka har blivit anammat som synonym för manlig onani. I samma kåseri benämner Annika kvinnlig onani istället rätt och slätt med onani. Varför inte göra detsamma med den manliga varianten? Jo, för att Annika därigenom tydligt markerar att det är männen som är the scapegoat när det gäller uppfattningen om ”den naturliga kvinnan” och hur hon egentligen ter sig och för sig.

För det andra ogillar jag starkt att bli generaliserad, ty det är vad jag blir. Jag tycker inte om att bli förvandlad till något simpelt förutsägbart köttstycke. Även om jag vet hur jag själv fungerar så tycker jag inte om när andra tror sig veta annorlunda och stoppar mig i en hög av dreglande apor.

För det tredje är det i det närmaste självklart att ingen man onanerar till fisar, fotvårtor eller celluliter. Lika självklart som att kvinnor inte onanerar till navelludd, rövsvett eller näshår. Rätta mig gärna om jag har fel.

Men. Annika skriver ändå bra om ett ämne som faktiskt behöver luftas. Hon pekar på något som är väldigt intressant, nämligen att det naturliga inte längre är det naturliga. En naturlig kvinna ska bara vara, men varje sunt tänkande människa inser att en kvinna som bara är till slut hamnar väldigt långt ifrån vad som anses naturligt. Och allt det här frambringar ideal till yngre generationer som hjärntvättas och jag kan inte låta bli att undra hur det naturliga idealet ser ut om sisådär femtio år. Dristar någon sig till en gissning?

Vidare kan man spekulera i huruvida den här idealbilden egentligen är farlig eller inte. Tja, när bulemi och anorexi når pre-tonår, då är det illa. Och inte har sjukdomarna nått dit för att vi idealiserar Zorn-kullor och Al Bundy.

En cynisk fundering är varför Aftonbladet (kåsören går härmed fri) väljer att publicera den här texten i ”Klick”. Ett magasin vars kärna är mode, skönhet och yta. För att komma runt det måste man hävda att mode istället är konst. Är det en pik till dom egna läsarna? Jag vet inte hur jag ska tolka publiceringen annars. En publicering som viktig, läsvärd och som får åtminstone mig att bli nyfiken på Våtmarker av Charlotte Rochas, boken som är själva anledningen till textens tillkommande.

För det fjärde och sista kan jag inte låta bli att undra hur mansbilden (eller för all del kvinnobilden) Annika Marklund onanerar till ser ut.

Som jag ville - fast ändå inte

Min mest romantiska bild av livet till sjöss var nog den som innefattade en råsegelskonare med törnar så långa att brev som tog en månad på sig att nå dom där hemma kändes smidigt och snabbt. Jag vill ha guldiga sextanter och en skeppare med tubkikare, en skeppspapegoja på den stumme matrosens axel och en kock med träben. Där skulle finnas tjocka stearinljus invid sekondens sjökort och passare och fotogenlampor vid matrosernas kojar som likt pendlar vänder fram och åter efter skeppets knirrande krängningar. Stormar skulle ridas ut och stiltje väntas ut. Och allra helst skulle man ha någon att längta efter, någon som tålmodigt väntade på kajen när brev till rederiet talade om att skeppet väntades komma in någon dag i nästa vecka.

När jag klev in på min första föreläsning i höstas hade jag förhoppningar om att få komma till fjärran platser, att få se världen utan att veta vilken hamnen efter nästa skulle vara. Jag romantiserade, om än med en något mer industrialiserad bild, om att hämta kakao i Ghana, stål i Brasilien och olja i Saudi-Arabien. Jag såg också klara bilder av anlöp i medelhavska hamnar. Neapel, Tanger, Gibraltar, Tel Aviv. Det där dammiga bullret och slamret i hamnarna man såg på gamla filmer som liten. Dit ville jag. Till palmerna, bilarna, dom tatuerade sjömännen, det magiska vattnet. Till känslan som bara finns i städer som Cannes, Palma och Malaga.

Nu efter ett år av nya kunskaper och större insikt i hur dagens sjöfart ser ut, så måste mina drömmar och romantiska bilder se sig besegrade. Dom finns helt enkelt inte kvar och tiden är en helt annan. I skrivande stund seglar jag visserligen i Medelhavet och havet har rätt färg, men båten är stor och rostig. Den är ett monster av stål och den går som på lina mellan fyra städer och tidtabellen är pressad hårdare än Clinton någonsin var under Lewinsky.

När vi anlöpte Barcelona igår morse låg staden täckt som i ett gult dunkelt avgasmoln som sträckte sig ut över redden. Inne i hamnen hördes inga skeppsklockor slå. Där fanns inga kranar som gnisslade, inga gestikulerande människor på kajen som köpslog, inga rundade fina skepp från mitten av förra seklet. Där fanns istället tiotusentals fyrkantiga kontainrar, fula båtar konstruerade för ekonomisk maximal vinst, cisterner i mängder och oljespill i vattnet. Och kontainerkranarna, dom stod som på rad i givakt, väntandes på nästa jättebåt att lossa och lasta i ett furiöst tempo.

Nu går vi mot Tunis för att lossa batterier, träningsoveraller, bensin, ägg och allt möjligt och omöjligt. Det är en salig blandning och det skulle varit något som påminde om den där andra drömmen jag fortfarande hade i höstas. Om det inte vore för att allt är nogsamt emballerat i kontainrar. Vi kör stållådor och lastbilssläp, och någon last syns egentligen aldrig till.

Ute på däck knackar matroserna rost. Dom målar. Smörjer en lotslejdare. Ser över tågvirke. Nere i kyrkan häver sig motormännen fram och åter och chiefen övervakar reparationerna på en av dom två huvudmotorerna. Vi har inga segel, ingen hampa, inga block & taljor; vi har motorer stora som små stadsbussar. Och på bryggan står en 2:e styrman och håller två radarbilder och en hel del andra fuskredskap under kontroll. Han står med händerna i fickorna och vankar av och an däruppe. Att köra båt har blivit ett övervakningsarbete, inget hantverk.

Imorse delade jag vakten med överstyrman Måns (som är en snäll Måns). Under fyra timmar följer autopiloten sydostlig kurs om 121° och det mest dramatiska som hände var att vi mötte ett annat fartyg som passerade oss på 6 NM’s avstånd.

Vi gjorde kaffe, satte oss i soffan, pratade om skitvädret hemma. 15 grader i Göteborg, 12 i Stockholm enligt vädertjänsten. Kanske skulle vi fylla poolen i eftermiddag? Vi pratade om araber och deras arbetsmetodik, om stuvarnas hysteriska tjatter och temperament, om att vi tyvärr inte får gå iland i Tunis. Dom tillåter endast skepparen att gå iland, vilket jag tycker är synd eftersom jag gärna hade strosat omkring i Karthagos ruiner en dag.

Måns gick iväg en timme för att kopiera papper och jag ”körde” båten själv under tiden. Han kom upp och svor lite över arabernas byråkrati och den strejkande kopiatorn och försvann en stund igen. Jag körde vidare.

Och visst har en dröm ändå gått i uppfyllelse. Jag sitter mitt ute på öppna havet, mellan Barcelona och Tunis, och jag lever skeppslivet. På väg mot Afrika står solen nästan i zenit och jag är redan otäckt brun. Och jag kan sitta i min hytt och skicka mail, posta texter, skicka sms eller ringa om jag är tillräckligt nära land. Jag kan läsa nyheter hemifrån och jag kan läsa mina favoritbloggar. Allting som strider mot mina tidigare bilder av sjölivet, men som jag på något underligt sätt inte vill vara utan. Kunde man inte kombinera femtiotalets lunk och sköna linjer med modern teknologi?

Att varken 1700-talet eller 50-talet någonsin kommer åter är bara att acceptera. Jag har det trots allt alldeles fantastiskt bra här ute, och jag har fått se fler spännande platser under bara ett år än vad många gör under ett helt liv. Nog är sjöfarten en helt annan än vad jag drömde om, det inser jag. Men just det där med att ha någon väntandes på kajen där hemma, det vore väl ändå inte alldeles omöjligt, trots att 2010 snart står för dörren?

Tyrrenska sjön

Vi befinner oss rakt öster om Sardiniens sydspets och har gått utmed öns ostsida under hela dagen. Här är mycket vackert och vi skiftar snart världsdel; ETA är 21.30 ikväll och destinationen är Rades, Tunisien.

Genua bjöd på regntunga skyar igår vid ankomst men jag fick en fin nedflygning över molnfria alper i ett litet propellerplan efter mellanlandningen i München. Nu är vädret betydligt behagligare än när vi lade ut igår kväll och vi stävar fram i ca 17 knop och sjön är ganska lugn. Jag håller på att bekanta mig båten som bäst, men det märks redan att det ställs lite högre kunskapskrav, bl.a. har en första vakt redan avklarats på bryggan med allt vad det innebär.

Det är en gammal dam det här på dryga 190 meter men som ändå är ganska fräsch, trots att vi alltså pratar RoRo. Hon är tydligen ett franskbygge avsett för militära ändamål ursprungligen. Det innebär bl.a. att spanten sitter tätare än nykära människor, vilket leder till att båten är stenhård och nästan aggressivt vibrerande. Tror aldrig jag varit på en båt som darrat så mycket som den här. Kan nog bli lite si och så med sömnen om man inte är rejält trött när man kryper till kojs.

Besättningen är ganska stor (23 man inklusive mig) och består till största delen av filippinare, vilket jag är glad för. Alltid glada, leende och hjälpsamma människor, dessa filippinare. Och mycket viktigt; kocken är bra!

Vi kommer arbeta med lastning och lossning från sen kväll till tidig morgon. Går allt som det ska med den lilla mängd last vi har beräknas vi lägga loss vid 04.00, då med nordvästlig kurs och destination Barcelona.

Det är gott att vara till sjöss igen.