Jag kom av okänd anledning in på en sida igår som fick mig att haja till. En ganska märklig stund eftersom jag alltid kategoriskt avfärdat varenda religion som nys, oavsett tolkning.
Sidan handlade alltså om en religionstolkning, på ett sånt sätt att jag själv skulle kunna godta den. Om det inte vore för att jag är empiriker och säker på att jag efter döden finns lika mycket som jag fanns före livet. Jag hade gärna haft tro, men jag kan inte tro. Jag är helt enkelt en sån som torrt lutar mig mot vetenskap och fysikaliska lagar. Därmed inte sagt att jag inte har förstånd nog att förstå värdet av kristendomen för vår samhälleliga utveckling, sett ur ett tusenårigt perspektiv.
Men vore jag troende så skulle jag definitivt sälla mig till The Quakers (kanske snarare till själva bekännelsen), eller Vännernas samfund som de väljer att benämna själva rörelsen. En pacifistisk, icke-hierarkisk rörelse som tydligen belönats med Nobels Fredspris för omfattande altruistiskt arbete.
Jag snokade sedan upp vad Wiki hade att säga, och jag saxar:
Kväkarnas teologi är enkel och avskalad. De tänker sig att det finns något av Gud inom varje människa som likt ett inre ljus kan vägleda en. De erkänner att man kan finna Gud i andra religioner och är därför kritiska till evangeliserande mission. Rörelsen betonar att var och en själv måste finna sin väg till Gud, att Gud finns inom varje människa, och att den personliga upplevelsen av Gud är den enda vägledning en människa kan ha. Kväkarna betraktar inte Bibeln som Guds ofelbara ord utan uppmanar medlemmarna att söka sanningen själva. De fattar beslut i enighet och kvinnorna har alltid haft en jämställd position
Precis så. Den personliga upplevelsen av Gud är den enda vägledning man kan ha, skrivs det. Vad annat krävs? Varför ska man ha tempel, präster, sakrament? Varför behövs kardinaler, änglar, profeter? De frågorna har jag undrat mycket över när det kommit till kristendomen. Det enda som borde räknas är din egen relation till Gud, inte vad du sonar i bikten eller ångrar under nattvarden. Gud den allsmäktige borde oavsett ritualer kunna se huruvida en människas hjärta och samvete är rena eller ej, om hon är ärlig i sina avsikter och sin tro. Gud behöver väl ingen guldbeklädd man med kräkla för att klara av det?
Ulf Lundell beskriver det mycket fint och träffande i sången Gå upp på klippan från plattan Evangeline -88. Även om jag knappast tror att han hade Quakers i åtanke när sången skrevs, utan snarare sin egen relation till Guden som ej låter sig förklaras. Filosofin är dock densamma och jag har ända sedan jag hörde den sången för första gången undrat varför protestanter, katoliker, ortodoxa ska krångla till det så för sig. Förklaringen är väl enkel, skulle jag tro.
Att inte hela det kristna samfundet är Quakers måste stavas Girighet och Makt.
6 kommentarer:
Jag undrar varför det i så fall måste finnas ett samfund eller rörelse för detta? Om det inte finns någon vinning bakom? Jag har inte läst om the Quakers, men det du beskriver låter onekligen mer humant än vad andra religiösa rörelser gör. Men jag blir alltid skeptisk så fort något låter för bra..
Min egen uppfattning är att det finns en inre kraft som man inte riktigt kan förklara. Om någon vill kalla den för gud så är det ok för mig. Frågan för mig ligger i varför den finns? Är det en ren överlevnadsinstinkt som är anledningen till att vi även har förmågan att känna "överflödiga känslor" som stark lycka, harmoni, styrka, njutning (endast de goda sidorna exemplifierade). Jag förstår att kemi är en del av det hela, men varför, är det en bieffekt? Är det så krasst att man kan läsa sin inre kraft med hormonnivån i blodet? Eller är det kanske så att vi vet att utan döden är inte livet värt att leva. Att det finns en inre viljekraft som tvingar oss att passa på liksom :)
Det kanske är något åt det utilatiristiska hållet? Att altruistiskt maximera lyckan för så många som möjligt?
Jag visste inte heller någonting om dom tills helt nyss då. Kanske ligger det en hund begraven, kanske inte. Jag är oftast initialt kritisk också, men om bekännarna (utan organisatoriskt monetära intressen) förhåller sig som beskrivet till Guden så finns väl egentligen inte så mycket att invända.
Visst kan man kalla vad man vill för Gud, väl? En inre kraft, världsalltet, biosfären, överlevnadsinstinkt, vad som helst som är förutsättningar för vår fortsatta överlevnad. Men för egen del ser jag inte riktigt anledningen till varför man skulle göra det. Är det vårt medvetande som skiljer oss från djuren? Omfattas inte djur av religion? Försåg inte evolutionen oss med medvetandet? Möjligen gör man det för att man inte finner några hållbara svar på annat håll (vetenskap), eller? Samtidigt är det så klart bekvämt att slippa ansträngningen och istället lägga alla gåtor och olösta frågor i ett stort mysterium som inte behöver förklaras. Gud är Gud och åt det är det ingenting vi kan göra. Det bara är.
Ändå har jag väldigt svårt att förstå satsen ”jag tror inte på Gud men jag tror på något”. Vad är detta något? Man kan väl inte tro på något utan att ha en klar uppfattning om vad det är man tror på? Det blir lite som anonymiteten som råder vid politiska val: man vill slippa förklara sig och undvika risken att bli förlöjligad. Det kan väl förvisso vara så att man inte finner stöd i vare sig vetenskap eller någon redan beskriven religion, och därför inte anser sig ha funnit det personligt rätta att tro på. Men då har man ju återigen inte fyllt det där tomrummet där man vill mena/hoppas att svaret finns. Alltså tror man på ett vakuum när man ”tror på något”?
Äh, folk får väl tro på vad dom vill för att söka tröst. Men ”något”?
Ja fast med "något" så erkänner man ju ändå att man inte kan förklara vad det är, istället för att låsa in det i ett stort mysterium som du skriver och kalla det för gud. Jag skulle gärna vilja vända på steken och säga; Är inte det också skygglappar att gömma sig bakom, att säga att allting är bara det vi ser? Låter tryggt, men det lär oss inte att förstå, det lär oss att ta väldigt lång tid på oss för att komma fram till saker som vi redan klarat oss i miljoner år utan att veta.
Svaret är inte klubbat förrän det är vetenskapligt bevisat enligt västvärldens tradition och det är väl det som kanske färgar även mitt svar. Vår vokubulär har inte jämförelsevis så mycket ord för abstrakta mål, vi kan som längst sträcka oss till att använda ordet själ.
Djur är i allra högsta grad deltagande i religion, men enligt kristendomen så får de ingen större uppmärksamhet i livet efter detta. Men inom andra religioner har de lika stort deltagande, se bara på hinduismen. Vad som absolut inte fått någon plats är andra levande organismer som bakterier, virus och växter?
Men för sin egen del lever väl djuren under sin egen uppfattning och religion, anpassat efter deras eget liv och förmåga (precis som olika människor). Som elefanterna som vet när det är dags att bege sig till "kyrkogården" (eller är det kanske en myt?). Djuren hägrar fara på ett annat sätt än vi, kanske för att de inte kan ödsla sin kapacitet på att räkna fram logiken i problemen?
Ja, jag är ingen vetenskaplig motståndare som du vet, jag löser ganska mycket logiska problem men har svårt att se att vi ska kunna beskriva hela vår upplevelsevärld med vetenskap. Det känns också lite trångsynt på något sätt?
Men det är bara tankar, eller vacuum.. tro mig, hade jag "vetat" något hade jag gärna delat med mig :)
Men då måste man ju fråga sig vad man ska ha nån kunskap till alls. Vi klarade oss i miljoner år utan religion också, även om religion(er) förde utvecklingen rasande fort framåt. En utveckling som till slut tvingade fram ett sekulärt samhälle. Kyrkan gräver alltså sin egen grav.
Det är klart, man blir ju präglad av sin omgivning. Den västerländska traditionen ger inte så stort utrymme för gåtor och mysterium numera, och det kan man ju tycka är lite trist kanske. Såvida man inte är sjöfarare och rätt nöjd med att veta att man inte kommer trilla av den platta jordytans kant. Petrus ställföreträdare på jorden lät, på grund av sin tro (övertygelse) avrätta människor som yrade om en rund jord.
Jag menar att allt som ännu inte är förklarat går att förklara, precis som man till slut lyckades förklara och överbevisa kyrkan om jordens form och planetens position i solsystemet. Jag trivs bättre med västvärldens klubba som riktlinje och vägvisare än en djungeldoktors medicintrumma.
Att diskutera djur och religion är intressant. Problematiken påminner om den som vegetarianer ställs inför. Okej, du äter inte kött. Fint så. Men hur många djur fick sätta livet till när din golfbana anlades? När du var ute på din senaste fridfulla skogspromenad? För att dina skor skulle kunna produceras? För att få upp oljan som driver din bil? Jaha, olja. Fossilt bränsle. Döda djur i tanken, hur känns det? Alltså, vem bestämmer vilka djur som är värdefullare än andra om allt liv ska respekteras? När det kommer till religion kan man undra om de djur som omfattas av en (eller flera) är medvetna om detta, eller om deras förstånd och medvetande inte räcker till. Och på den linjen kan man ju fråga sig om VI omfattas av en religion vi inte har förstånd att förstå?
Somligt är näst intill omöjligt att förstå. Jag blir frustrerad och nästan sur när jag inte kan ta in begrepp som evig tid, rymdens oändlighet och vårt totala eviga upphörande efter döden. Och jag fattar att många väljer att söka tröst över såna och andra frågor och låta dessa förklaras av en Gud, ett Nirvana eller reinkarnation. Och så länge man för egen del känner större trygghet och lycka i den tron så är det upp till var och en att ägna sig åt det, även om det i många fall blir smått parodiskt.
(jag måste dela upp kommentaren, 4096 tecken är tydligen max)
Min konfirmationspräst sa nånting en gång som fick mig att haja till när jag förhöll mig kritiskt till religion överlag: ”Ja, men att tro handlar inte om att veta, det handlar just om att tro.” Och det förklarar och ursäktar (bekvämt nog) religioner i väldigt hög grad, men jag har väldigt svårt att förstå hur man kan fortsätta tro att 1+1=3 när det bevisligen är 2, bara för att jag väljer att ”tro” på 3:an för att det känns bra. Ungefär som med påven och den platta jorden. Prästen hade för övrigt svårare att förklara hur Gud skulle lösa problemet med min otrogne (alltså icke-troende) morfar och min gudfruktiga mormor. Morfar skulle skickas rakt ner i Helvetet medan mormor har biljett till himlen. Vilken Gud särar på två lyckligt älskande människor som levt hela sina liv ihop? Sen gillade inte prästen när jag påpekade att han själv skulle ha svårt att komma in i himlen med tanke hans materiella status. Jesus själv hade ju klartgjort väldigt tydligt att en kamel har lättare att komma igenom ett nålsöga än vad en rik har att få fri passage till Paradiset. Sen gasade han ilskt hem i sin fina bil, prästen.
Jag är nog ganska trångsynt i så fall. Visst accepterar jag och förstår folks önskan om tröst och stöd i en värld som vår, men jag tror jag skulle ha svårt att leva nära någon som tror på spöken, andar, själavandring, Gud, reinkarnation eller något annat. Ja, ”något” också för den delen. Men. Det är inte utan att jag känner en viss avund gentemot de som är trygga i sin tro. Och nog skulle jag själv hemskt gärna ha en Gud att vila mot i med- och motgång. Men vem som helst som går ut i världen och ser hur det ser ut märker ju att någon Gud inte kan existera.
Eller var Auschwitz en prövning? Omskärelse av flickor i Uganda? Polisens barnjakt med skarpa vapen i Rio De Janeiro? Aids? Rwanda? Burkan i Afghanistan? Tsunamin? 40 000 barn som dör av svält varje dag? George Bush?
Herrens vägar äro outgrundliga, säger de. Och så är det bra med det.
Ja, det får man väl lova att säga att de är, hans vägar. Borde inte ännu en ark byggts för längesen? Man blir ju nyfiken på de hemska synder dom fick Gud att göra båtbyggare av Noah, men undlåter sig att göra något åt saken nu?
Har Gud gett upp?
jisses ..den längsta kommentaren jag någonsin sett!
Jag tror att de flesta tacksamt hade nöjt sig med vetenskapen om den gav alla svar. För det är väl som du lite är inne på också orsaken till att man tror på en gud, att man söker svar, en illusion om trygghet.
Att kalla saker prövningar känns mer som ett sätt att på individnivå psykiskt hantera svåra situationer, inte ett sätt att försöka förklara sådana fruktansvärda öden som du nämner. Det ingår på något sätt ett biologiskt motstånd i systemet mot att bli för många, det tycker jag verkar rimligt som förklaring till farsoter och annat som drabbar oss som yttre hot. Försvarslösa handlingar utförda av människor tycker jag är en annan sak och mycket mer obegripligt att förstå sig på. Även om makt och förtryck utförs i guds namn, så är det väl ganska uppenbart att det egentligen har ganska lite med religion att göra?
Kanske är det så att vi faktiskt står i ett vacuum, det kanske är en väldigt bra beskrivning av vårt förvirrade tillstånd i denna tid. Religionen blir mer och mer urvattnad, folk sväljer inte längre skapelseberättelsen men känner en trygghet i att tro på något. Det skapar nog stor förvirrning för visst var det enklare och tryggare att "veta" hur det låg till, på samma sätt som de fäder i Uganda som tillåter omskärelse för sina döttrar. Det är deras verklighet.
Eftersom jag inte tänker mig någon gud, så kan jag inte heller se att han gett upp. All den ondska, godhet, nyfikenhet, lust, all den lycka, eufori och skräck vi kan ha inom oss. Det är vi, men Vad är källan och orsaken till detta? Det undrar jag. Varför lever vi inte bara i djungeln, fortfarande obesvärade av omvärldsproblem, världskrig och livscykelanalyser? Vad är vår drivkraft, vad är syftet? En rågad överlevnadsinstinkt som nått oväntade höjder?.. som gör att vi både vill döda våra världsmedborgare och samtidigt rädda dem? ..vilket förmodligen kommer att ta knäcken på oss allihop en dag?
Många frågor.. förmodligen helt obesvarbara .. ungefär som ditt quiz! ;)
Skicka en kommentar