Annika Marklund

Runka till det om ni kan, avslutar Annika Marklund sitt senaste kåseri i Aftonbladet. Bilden hon beskriver är den naturliga kvinnan som har bristningar och celluliter och hår lite överallt. Som luktar, kladdar och fiser, som får diarré, fotvårtor och svampinfektioner.

För det första är jag sur över att ordet runka har blivit anammat som synonym för manlig onani. I samma kåseri benämner Annika kvinnlig onani istället rätt och slätt med onani. Varför inte göra detsamma med den manliga varianten? Jo, för att Annika därigenom tydligt markerar att det är männen som är the scapegoat när det gäller uppfattningen om ”den naturliga kvinnan” och hur hon egentligen ter sig och för sig.

För det andra ogillar jag starkt att bli generaliserad, ty det är vad jag blir. Jag tycker inte om att bli förvandlad till något simpelt förutsägbart köttstycke. Även om jag vet hur jag själv fungerar så tycker jag inte om när andra tror sig veta annorlunda och stoppar mig i en hög av dreglande apor.

För det tredje är det i det närmaste självklart att ingen man onanerar till fisar, fotvårtor eller celluliter. Lika självklart som att kvinnor inte onanerar till navelludd, rövsvett eller näshår. Rätta mig gärna om jag har fel.

Men. Annika skriver ändå bra om ett ämne som faktiskt behöver luftas. Hon pekar på något som är väldigt intressant, nämligen att det naturliga inte längre är det naturliga. En naturlig kvinna ska bara vara, men varje sunt tänkande människa inser att en kvinna som bara är till slut hamnar väldigt långt ifrån vad som anses naturligt. Och allt det här frambringar ideal till yngre generationer som hjärntvättas och jag kan inte låta bli att undra hur det naturliga idealet ser ut om sisådär femtio år. Dristar någon sig till en gissning?

Vidare kan man spekulera i huruvida den här idealbilden egentligen är farlig eller inte. Tja, när bulemi och anorexi når pre-tonår, då är det illa. Och inte har sjukdomarna nått dit för att vi idealiserar Zorn-kullor och Al Bundy.

En cynisk fundering är varför Aftonbladet (kåsören går härmed fri) väljer att publicera den här texten i ”Klick”. Ett magasin vars kärna är mode, skönhet och yta. För att komma runt det måste man hävda att mode istället är konst. Är det en pik till dom egna läsarna? Jag vet inte hur jag ska tolka publiceringen annars. En publicering som viktig, läsvärd och som får åtminstone mig att bli nyfiken på Våtmarker av Charlotte Rochas, boken som är själva anledningen till textens tillkommande.

För det fjärde och sista kan jag inte låta bli att undra hur mansbilden (eller för all del kvinnobilden) Annika Marklund onanerar till ser ut.