Den ständigt kåte mannen

Apropå fördomar och generaliseringar:

Aldrig har jag känt mig förtryckt, orättvist behandlad eller trott mig bli sedd som mindre värd. Jag har sorgligt nog aldrig reflekterat särskilt mycket eller ofta över hur det verkligen skulle vara att leva under andra villkor än dom som ges just mig. Jag är "vit", jag är heterosexuell och jag är född man i ett av västvärldens rikaste och mest socialt utvecklade länder. Sålunda begåvad med dom bästa tänkbara förutsättningar och jag har aldrig behövt reflektera över orättvisor i vårt eget land som inte drabbar mig.

När feministerna har höjt stridsyxorna och ropat efter rättvisa jämställda löner har jag tänkt: men förhandla er till det då, visa ert värde! och så har det varit bra med det. Utan att alltså på allvar reflektera över hur det är att alltid starta med ett sämre utgångsläge.

Likaså när homosexuella knorrat om hur diskriminerande det exempelvis är med den omstridda rätten till könsneutrala äktenskap. Vad fan liksom, är det så noga att gifta sig? Kanske inte för mig. Kanske inte för att det för min del bara är att knalla in i kyrkan och byta ringar om jag så vill (om någon vill med mig, ska väl tilläggas). Men om jag inte kunnat? Om jag inte haft laglig rätt som fri medborgare att äkta vem jag vill, hur i helvete hade det känts då?

På senare tid har jag märkt hur jag kommit att bli generaliserad och själv satt i ett fack, enbart av det faktum att jag är född man. Det förutsätts att jag är en simpel kåt varelse som åtrår varje levande människa med kvinnliga attribut, och det stör mig ordentligt. Ungefär som fördomen att en homosexuell åtrår alla av sitt eget kön (en homosexuell är sexuell, medan en heterosexuell är normal, det vet ju alla). Nå, jämförelsen kanske inte är helt rättvis, men helt långsökt är inte parallellen.

Jag kan inte påstå att jag känner mig förtryckt eller sedd som mindre värd, men orättvist behandlad ja, och den känslan är inte särskilt trevlig. Vanligtvis har jag ställt mig utanför, betraktat från sidan och tänkt att jag står över det där. Jag behöver inte bemöta fördomarna utan istället valt att försöka visa hur jag tänker och fungerar genom ord och/eller handling. Men nu vet jag inte. Ska feministerna som dagligen kämpar för ett rättvisare och mer jämställt samhälle ha överseende med gubbväldet? Ska homosexuella ha överseende med Göran Hägglund? Ska jag ha det med fördomarna om den simpla ständigt kåte mannen?

Nog åtrår jag, nog känner jag lust. Nog kan jag så gott som tappa koncepterna av en kvinnas när- eller frånvaro. Men den inverkan har färre än fem personer haft på mig under tjugo års tid. Jag har känt hur maskineriet i hjärta och hjärna bara säckat ihop och kapitulerat. Jag har blivit krypig, dum, drömmande, nyfiken, sömnlös, galen, tanklös, ockuperad. Jag har känt en åtrå så vansinnig att jag trott mig drömma. Den effekten kan hon ha på mig, det är jag helt på det klara med. Lika mycket som jag vill att hon ska veta att det inte bara är att ställa sig naken framför mig för att försätta mig i det tillståndet.

Det är i sammanhanget kanske en löjligt liten fördom jag upplever mig bli utsatt för (som faktiskt fungerat som ögonöppnare), som att vem är jag att gnälla? Kom tillbaks när du blir betraktad som sinnessjuk för din läggning eller alltid får din lön lägre satt för ditt köns skull, kanske någon tänker. Det har jag i så fall förståelse för; kalibern på fördomarna är olika. Samtidigt finns det gott om män som gör sitt bästa för att vattna kvarnen gällande den här fördomen, till skillnad från exempelvis just ovan nämnda homosexuella och feminister som jag tror alla strävar åt ett gemensamt mål.

Och kanske borde jag därför bara hålla tyst. Kanske borde jag åter stå över det där. Men. Om alla står över det där, hur långt hade vi kommit då?