Som jag ville - fast ändå inte

Min mest romantiska bild av livet till sjöss var nog den som innefattade en råsegelskonare med törnar så långa att brev som tog en månad på sig att nå dom där hemma kändes smidigt och snabbt. Jag vill ha guldiga sextanter och en skeppare med tubkikare, en skeppspapegoja på den stumme matrosens axel och en kock med träben. Där skulle finnas tjocka stearinljus invid sekondens sjökort och passare och fotogenlampor vid matrosernas kojar som likt pendlar vänder fram och åter efter skeppets knirrande krängningar. Stormar skulle ridas ut och stiltje väntas ut. Och allra helst skulle man ha någon att längta efter, någon som tålmodigt väntade på kajen när brev till rederiet talade om att skeppet väntades komma in någon dag i nästa vecka.

När jag klev in på min första föreläsning i höstas hade jag förhoppningar om att få komma till fjärran platser, att få se världen utan att veta vilken hamnen efter nästa skulle vara. Jag romantiserade, om än med en något mer industrialiserad bild, om att hämta kakao i Ghana, stål i Brasilien och olja i Saudi-Arabien. Jag såg också klara bilder av anlöp i medelhavska hamnar. Neapel, Tanger, Gibraltar, Tel Aviv. Det där dammiga bullret och slamret i hamnarna man såg på gamla filmer som liten. Dit ville jag. Till palmerna, bilarna, dom tatuerade sjömännen, det magiska vattnet. Till känslan som bara finns i städer som Cannes, Palma och Malaga.

Nu efter ett år av nya kunskaper och större insikt i hur dagens sjöfart ser ut, så måste mina drömmar och romantiska bilder se sig besegrade. Dom finns helt enkelt inte kvar och tiden är en helt annan. I skrivande stund seglar jag visserligen i Medelhavet och havet har rätt färg, men båten är stor och rostig. Den är ett monster av stål och den går som på lina mellan fyra städer och tidtabellen är pressad hårdare än Clinton någonsin var under Lewinsky.

När vi anlöpte Barcelona igår morse låg staden täckt som i ett gult dunkelt avgasmoln som sträckte sig ut över redden. Inne i hamnen hördes inga skeppsklockor slå. Där fanns inga kranar som gnisslade, inga gestikulerande människor på kajen som köpslog, inga rundade fina skepp från mitten av förra seklet. Där fanns istället tiotusentals fyrkantiga kontainrar, fula båtar konstruerade för ekonomisk maximal vinst, cisterner i mängder och oljespill i vattnet. Och kontainerkranarna, dom stod som på rad i givakt, väntandes på nästa jättebåt att lossa och lasta i ett furiöst tempo.

Nu går vi mot Tunis för att lossa batterier, träningsoveraller, bensin, ägg och allt möjligt och omöjligt. Det är en salig blandning och det skulle varit något som påminde om den där andra drömmen jag fortfarande hade i höstas. Om det inte vore för att allt är nogsamt emballerat i kontainrar. Vi kör stållådor och lastbilssläp, och någon last syns egentligen aldrig till.

Ute på däck knackar matroserna rost. Dom målar. Smörjer en lotslejdare. Ser över tågvirke. Nere i kyrkan häver sig motormännen fram och åter och chiefen övervakar reparationerna på en av dom två huvudmotorerna. Vi har inga segel, ingen hampa, inga block & taljor; vi har motorer stora som små stadsbussar. Och på bryggan står en 2:e styrman och håller två radarbilder och en hel del andra fuskredskap under kontroll. Han står med händerna i fickorna och vankar av och an däruppe. Att köra båt har blivit ett övervakningsarbete, inget hantverk.

Imorse delade jag vakten med överstyrman Måns (som är en snäll Måns). Under fyra timmar följer autopiloten sydostlig kurs om 121° och det mest dramatiska som hände var att vi mötte ett annat fartyg som passerade oss på 6 NM’s avstånd.

Vi gjorde kaffe, satte oss i soffan, pratade om skitvädret hemma. 15 grader i Göteborg, 12 i Stockholm enligt vädertjänsten. Kanske skulle vi fylla poolen i eftermiddag? Vi pratade om araber och deras arbetsmetodik, om stuvarnas hysteriska tjatter och temperament, om att vi tyvärr inte får gå iland i Tunis. Dom tillåter endast skepparen att gå iland, vilket jag tycker är synd eftersom jag gärna hade strosat omkring i Karthagos ruiner en dag.

Måns gick iväg en timme för att kopiera papper och jag ”körde” båten själv under tiden. Han kom upp och svor lite över arabernas byråkrati och den strejkande kopiatorn och försvann en stund igen. Jag körde vidare.

Och visst har en dröm ändå gått i uppfyllelse. Jag sitter mitt ute på öppna havet, mellan Barcelona och Tunis, och jag lever skeppslivet. På väg mot Afrika står solen nästan i zenit och jag är redan otäckt brun. Och jag kan sitta i min hytt och skicka mail, posta texter, skicka sms eller ringa om jag är tillräckligt nära land. Jag kan läsa nyheter hemifrån och jag kan läsa mina favoritbloggar. Allting som strider mot mina tidigare bilder av sjölivet, men som jag på något underligt sätt inte vill vara utan. Kunde man inte kombinera femtiotalets lunk och sköna linjer med modern teknologi?

Att varken 1700-talet eller 50-talet någonsin kommer åter är bara att acceptera. Jag har det trots allt alldeles fantastiskt bra här ute, och jag har fått se fler spännande platser under bara ett år än vad många gör under ett helt liv. Nog är sjöfarten en helt annan än vad jag drömde om, det inser jag. Men just det där med att ha någon väntandes på kajen där hemma, det vore väl ändå inte alldeles omöjligt, trots att 2010 snart står för dörren?