Wanderlust

Det är ingen hemlighet att jag hellre varit på en utebåt av modell bulk och farit kors och tvärs över de salta oceanerna, särskilt Stilla Havet drar i mig, men efter drygt halva tiden ombord erkänner jag mig delvis besegrad även här.

Verkligen inte av båt och absolut inte av trad, men av delar ur besättningen.

Det är helt enkelt riktigt roligt att skapa nya kontakter. Att lära känna människor från helt andra platser och med helt andra bakgrunder är fantastiskt. Och jag som normalt sett är, ska vi säga något protektionistisk och restriktiv i mitt kontaktknytande, tycks befinna mig i ett starkt flöde av nya relationer här.

Jag märker att folk går omvägar för att korsa min väg. Sånt är jag ovan vid men tycker det är roligt, oftast. Jag vet inte om det beror på att jag är ett relativt nytt ansikte ombord, eller om jag utövar någon slags magnetism på just ålänningar och de stockholmare som råkar jobba här. Oavsett orsak har det en välgörande effekt, det har jag inte kunnat undgå att upptäcka.

Samtidigt har det fått mig att förstå varför somliga är som de är. Och då tänker jag på de människor som i stort sett aldrig behöver anstränga sig för att vårda befintliga relationer utan tar kärleken de får för given och aldrig lyfter ett finger för att returnera den. Och till dem säger jag: Ni kan fara åt helvete! Jag hoppas ni dör ensamma.

Nej, det säger jag inte, men genast får jag lust att emigrera. Edinburgh står fortfarande högt i kurs men har, som kanske bekant är, fått konkurrens av Marseille. Sen har vi ju den där drömmen om en liten gård där det odlas vin och oliver i ett böljande italienskt landskap med närhet till havet. Där ska finnas en gammal traktor som går igång först när man bankat lite med en skiftnyckel på den och jag vill ha en fin pigg hund där som får gå fri hur mycket den vill. Kanske har vi en stenugn i uthuset där det bakas bröd någon dag varje vecka som sedan bryts med vänner och vin och det ska vara långt till närmaste asfalterade väg. Korsika måhända.

Men hur det går med den biten återstår att se. Jag har betydligt mer Nordatlant än Medelhav i mig. Vilket gör att det ändå lutar åt Skottland och väl där hamnar jag helt säkert till slut bland ullbollarna på Islays gröna vidder och jagar efter Satan själv i Bowmores kyrka innan jag drunknar i en whiskytunna i Lagavulin. Vilket inte låter helt oangenämt, om än lite slösaktigt, på den karga ön.

Har ni förresten sett de ljungbeklädda Högländerna? Slottet i Stirling? Inloppet till Inverness? Har ni skådat Mortlach där det ligger insprängt i Speysides grönska? Har ni stått med Oban i ryggen och haft Hebriderna för ögonen vid horisonten? Ta er dit annars. Det är magiska platser i ett magiskt land och det finns fina människor som går omvägar där också.

Men starkast av alla hav är till slut alltid Skagerrak. Och det är där mitt livs slutgiltiga koordinater finns, trots alla och allt. Åtminstone tills jag sett och seglat Stilla Havet. Kanske slutar jag då under en vajande palmkrona på Samoa istället. För vem kan egentligen säga någonting alls om framtiden förutom drömmarna om den vi bär på?

Oceans 1

Solen var på väg ner och jag hörde röster från flera olika håll men jag kunde inte urskilja om någon av dem var bekant. Det betydde egentligen heller inte någonting, men det gav kvällen en viss inramning. Jag stod vid relingen och såg ut över allt det här fjärran av vad jag ville ha medan jag tänkte på dagar som skulle komma, på min framtid. Fanns hon i den? Ville hon finnas där? Ville jag ha henne där?

Att jag formulerade de där frågorna berodde bara på en sak: jag ville ta makten över situationen.

Plötsligt kom den där handen över min, utan att jag hört hennes steg, och på en evighetslång sekund förintades frågorna till atomer och kvarkar och istället tampades jag med förståndet och lusten, mina två rostiga jättekugghjul som inte alls passar tillsammans.

Vi sa först inte ett ord och jag blev tvungen att sansa mig för att inte avslöja nervbomben i magen. Hjärtat bultade så hårt att jag tyckte mig kunna se pulsslagen som ringar på vattnet tjugo meter ner.

Flickan som håller sin hand över min är vacker som nyfallen snö. Hon har ett leende jag kunde sälja min själ för bara för att få se en enda gång till. Hon slår ut mina sinnen och slår undan fötterna på mig så jag går i backen med ett brak. Som ett gammalt torrt hus vars fundament sprängs i bitar och som bara blir till en dammhög på några sekunder, ligger jag där. Sen samlar hon upp mig och jag borstar av mig dammet medan hon förläget frågar med blicken om hennes hand får vara där den är.

Hur länge har du..?
Hoppats? Sen första dagen du kom ombord.
Men hur kunde du..?
Veta? Det gjorde jag inte, gjorde du?
Jag vet aldrig någonting. Men med dig är det.. annorlunda.
Är det bra?

Hon drog mig tätt intill och jag lät mig försvinna in i något jag inte kunde känna igen från någonting och för en stund kände jag något som påminde om svartnande rädsla. Jag förstod att jag ingen makt alls har och jag bestämde mig för att det var något bra.

Mina händer flätade hennes medan jag närmade mig hennes kind. Jag visste att den var len, men jag visste inte hennes värme. Varje rörelse och doft, varje ljud mejslades in i mig och jag visste att jag var med om mitt livs mest magiska stund. Jag visste att hon som jag var brännande nervös men lika säker på svaret när jag tyst och utan darr viskade det intill henne.

Ja, det är bra. Det är bättre än allt.

Den natten förlorade jag mig bort i en åtrå jag inte vågat uttala högt ens för mig själv och livet var aldrig någonsin så vackert igen.

Ett land försvinner

Jag såg på nyheterna att Maldiverna snart inte längre finns. Att ögruppen är borta under vår livstid är det ingen som längre tvivlar på. Troligen går det fortare än man tidigare befarat, även med de mest aggressiva prognoserna.

Det kan ju vara något att tänka på nästa gång man äter den där hamburgaren man egentligen inte behöver eller chokladkakan som bara inte går att motstå.

För varje onödighet vi konsumerar läggs ytterligare ett sandkorn under vattenytan och snart står ett helt folk bokstavligen utan land och frågan är vart de ska ta vägen. Hem till oss kanske?

Vi kan ju bjuda på lite McDonalds & Marabou och förklara läget.

Helg på Östersjön

Hon såg på mig med nedfälld skamsen blick. Händerna höll hon knäppta framför sig med hängande armar och axlarna var något framskjutna, ungefär som en buspojke i färd med att få en rejäl och rättvis utskällning av magistern. Kanske till och med lite rädd att få smaka riset och/eller skamvrån. Hon var just i gränslandet mellan barn och ung kvinna och skammen dubblades av det faktum att jag var man eller äldre kille, jag vet inte hur hon såg på mig, men det var tydligt att hon besvärades av mitt motsatta kön.

Jag förklarade att hon alls inget hade att skämmas för; känsligheten var hon långt ifrån ensam om. Jag berömde henne istället för hennes val av plats för hennes ”skamliga beteende”, gav en värmande klapp på axeln och lät henne förstå att det var långt ifrån alla som var så rådiga. Men inga ordens tröst kunde få kindernas färg att återvända, hon var likblek och skulle inte bli av med det engelska utseendet än på någon timme.

Hon hade vänt ut och in på magen alldeles intill en spygatt, så lämpligt, och däcket var redan regnvått och lättarbetat. Det tog mig två minuter att med vattenslangen städa undan medan jag konstaterade att hon var en flicka som inte tuggade maten särskilt väl. Medveten om vad som passar sig och inte, satt under press att äta fort, vara söt och skämmas för än det ena och än det andra.

Jag tyckte uppriktigt synd om henne. Både för hennes illamående och för att hon redan var präglad att bete sig på ett visst sätt.

I baravdelningen satt sedan en äldre man, märkt av ett hårt liv, och blandade egna drinkar av medhavd sprit. När vi avlägsnade flaskan, Captain Morgan naturligtvis, sade han kort: Det där var inte snällt. Måhända inte, men att det var det enda lösningen rådde det inget tvivel om. När vi bad honom följa med ställde han sig sakta upp varpå hans byxor föll till golvet. Han hade tydligen glömt knäppa dem vid senaste toalettbesöket. Han förstod nog inte riktig vad som hände. För snart vinglade han till och dråsade ner i fåtöljen igen med ett brak och medan han såg på sina nakna ben lämnade en kaskad hans mun som geggade ner tröja, underbyxor, byxor, skor, lår och golv. Medan slemmet rann ur munnen och hängde vid hakan sa han uppgivet: Det var inte heller snällt.

På toaletten utanför baren föll en medelålders dam ihop. Det var givetvis det hala golvets fel. Och den dåliga båten som gungade så envist. Hon skulle minsann stämma bolaget och försätta det i konkurs, vrålade hon som för att sätta sig i respekt bland besättningen. Hon kände minsann folk. Skulle jag gissa så hade hon skilt sig femton år för sent och levde med en ångest över all förlorad tid och gjorde sitt bästa för att ta igen vad som rätteligen var hennes: den förlorade ungdomens friheter. Och skulle jag gissa igen så försvinner nog de där tankarna på att dra rederiet till tings när hon kommer till sans och upptäcker sina nedbajsade trosor.

Därefter följde ytterligare fem incidenter med vansinnigt fulla människor som samtliga skyllde ifrån sig, antingen på den grova sjön eller på andra passagerare eller besättningsmedlemmar som varit otrevliga och förstört deras resa och som sen sett baren som enda möjliga tröst och lindring.

Kära patetiska idioter. Det är Ålands Hav, det här. Nog rör båten på sig och visserligen tillräckligt mycket för att orsaka sjösjuka, men det är inte precis Biscaya eller Kap Horn. Supa sig redlösa och skylla ifrån sig på en kuling eller en aktiv besättning, hur generande dåligt är det inte? Jag borde väl egentligen tycka synd om er också, men jag kan inte förmå mig.

Den enda som visade skam och ånger var den som inte hade någon som helst anledning till det. Jag hoppas att hon faktiskt förstod det, att hennes spya var den resans absoluta höjdpunkt.

365 dagar

Jag minns vintern. Storm ute på Nordsjön. Snön yrde och sjön gick rejält grov. Navigo gungade och kämpade sig igenom vad som tycktes som övermäktiga vågberg. London lamslogs och vi stretade vidare mot norr, upp mot större latituder. Jobbet skulle göras.

IJmuidens redd. Vi låg där i nästan en vecka. Jag gick ankarvakt och vi var dryga dussinet skepp som tillsammans lyste upp natthimlen. Jag minns månuppgången som det mest sprakande hänförande jag sett. Över Amsterdam gick hon upp, alldeles full och dovt brinnande.

Sen slavfortet på Gorée. Aporna i Togo. Isola Del Toro. Oristano och Arbatax. Dunkerque. Lejonbukten och Liguriska sjön. Korsikas bedövande vackra bergskammar. Kap Verde vid horisonten. Galna Rades. Hysteriska La Goulette. Förföriska Barcelona. Stridiska Falkirk.

Jag kom till en annan värld mitt upp i allting. Baltiysk låg som ett öppet sår. Flottbasen kändes överbliven och vilse medan herrelösa hundar strök omkring vid strandkanten. Jag minns den tomma vodkaflaskan på kajen. Det fallfärdiga skjulet. Snön som föll långsammare där än någon annanstans.

När jag ser tillbaka på året som gått inser jag vilken fantastisk tid det varit. Jag har fått se kolossala platser och funnit några som välkomnat mig mer än andra. Marseille, Dakar, Edinburgh. Jag har funnit andra på ett eller annat sätt oförglömliga favoriter. Genua, Karthago, Lagos. Men paradoxalt nog gjordes det största intrycket av en plats jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Kaliningrad. Anlöpet brändes in i mitt medvetande. Som en gigantisk nagel i ögat. Av förfall, misär. Av ett ofattbart missbruk och total exploatering i sin mest våldförande form. Som en påminnelse om vår egen bortskämdhet.

Under den törnen lärde jag mig mer om livet än som blivande skeppare. Det var, utan att vare sig försaka eller förstärka något annat, de månader som avgjorde hur återstoden av mitt liv kommer gestalta sig. Det tog tid att nå dit, men från min väg ska jag inte vika en tum. Den känslan, att göra rätt, vill jag aldrig släppa och kommer så ej heller att göra. Vare sig till sjöss eller på land. Och livet, det har precis bara börjat.

Ålands Hav

Det är inte längre mellan hamnarna än att land ständigt är i sikte. Vattnet är brunsvart utmed sidorna, förorenat av gula pollenstråk (eller nåt annat gegg) nära land, kav lugnt en timme från kaj. Solen går upp i havet och ner över land, vilket känns udda för den som är född/boende på den andra sidan.

Men här är också ställvis ganska fint. Det vilar en svalhet över landskapet som jag är obekant med. Skären är flacka, liksom tilltryckta, och när vattnet ligger oljeblankt lägrar sig ett stort lugn över kustremsan. Som att det bekanta uttrycket ..efter stormen tycks råda här varje kväll. Jag är nyfiken på att gå iland och se mig om, oavsett stormens frånvaro, och känna det där svala. Stillheten kan vara nog så förförisk och säkert finns det pärlor att upptäcka även här.

Men.

Sötvattenseglare är ett epitet som beskriver sjömän som oftare har användning av trossar & spel än av sextanter & passare. Jag är ingen sötvattenseglare och passar illa i dessa vatten. Mina tankar är någon helt annanstans.