Wanderlust

Det är ingen hemlighet att jag hellre varit på en utebåt av modell bulk och farit kors och tvärs över de salta oceanerna, särskilt Stilla Havet drar i mig, men efter drygt halva tiden ombord erkänner jag mig delvis besegrad även här.

Verkligen inte av båt och absolut inte av trad, men av delar ur besättningen.

Det är helt enkelt riktigt roligt att skapa nya kontakter. Att lära känna människor från helt andra platser och med helt andra bakgrunder är fantastiskt. Och jag som normalt sett är, ska vi säga något protektionistisk och restriktiv i mitt kontaktknytande, tycks befinna mig i ett starkt flöde av nya relationer här.

Jag märker att folk går omvägar för att korsa min väg. Sånt är jag ovan vid men tycker det är roligt, oftast. Jag vet inte om det beror på att jag är ett relativt nytt ansikte ombord, eller om jag utövar någon slags magnetism på just ålänningar och de stockholmare som råkar jobba här. Oavsett orsak har det en välgörande effekt, det har jag inte kunnat undgå att upptäcka.

Samtidigt har det fått mig att förstå varför somliga är som de är. Och då tänker jag på de människor som i stort sett aldrig behöver anstränga sig för att vårda befintliga relationer utan tar kärleken de får för given och aldrig lyfter ett finger för att returnera den. Och till dem säger jag: Ni kan fara åt helvete! Jag hoppas ni dör ensamma.

Nej, det säger jag inte, men genast får jag lust att emigrera. Edinburgh står fortfarande högt i kurs men har, som kanske bekant är, fått konkurrens av Marseille. Sen har vi ju den där drömmen om en liten gård där det odlas vin och oliver i ett böljande italienskt landskap med närhet till havet. Där ska finnas en gammal traktor som går igång först när man bankat lite med en skiftnyckel på den och jag vill ha en fin pigg hund där som får gå fri hur mycket den vill. Kanske har vi en stenugn i uthuset där det bakas bröd någon dag varje vecka som sedan bryts med vänner och vin och det ska vara långt till närmaste asfalterade väg. Korsika måhända.

Men hur det går med den biten återstår att se. Jag har betydligt mer Nordatlant än Medelhav i mig. Vilket gör att det ändå lutar åt Skottland och väl där hamnar jag helt säkert till slut bland ullbollarna på Islays gröna vidder och jagar efter Satan själv i Bowmores kyrka innan jag drunknar i en whiskytunna i Lagavulin. Vilket inte låter helt oangenämt, om än lite slösaktigt, på den karga ön.

Har ni förresten sett de ljungbeklädda Högländerna? Slottet i Stirling? Inloppet till Inverness? Har ni skådat Mortlach där det ligger insprängt i Speysides grönska? Har ni stått med Oban i ryggen och haft Hebriderna för ögonen vid horisonten? Ta er dit annars. Det är magiska platser i ett magiskt land och det finns fina människor som går omvägar där också.

Men starkast av alla hav är till slut alltid Skagerrak. Och det är där mitt livs slutgiltiga koordinater finns, trots alla och allt. Åtminstone tills jag sett och seglat Stilla Havet. Kanske slutar jag då under en vajande palmkrona på Samoa istället. För vem kan egentligen säga någonting alls om framtiden förutom drömmarna om den vi bär på?