Jag minns vintern. Storm ute på Nordsjön. Snön yrde och sjön gick rejält grov. Navigo gungade och kämpade sig igenom vad som tycktes som övermäktiga vågberg. London lamslogs och vi stretade vidare mot norr, upp mot större latituder. Jobbet skulle göras.
IJmuidens redd. Vi låg där i nästan en vecka. Jag gick ankarvakt och vi var dryga dussinet skepp som tillsammans lyste upp natthimlen. Jag minns månuppgången som det mest sprakande hänförande jag sett. Över Amsterdam gick hon upp, alldeles full och dovt brinnande.
Sen slavfortet på Gorée. Aporna i Togo. Isola Del Toro. Oristano och Arbatax. Dunkerque. Lejonbukten och Liguriska sjön. Korsikas bedövande vackra bergskammar. Kap Verde vid horisonten. Galna Rades. Hysteriska La Goulette. Förföriska Barcelona. Stridiska Falkirk.
Jag kom till en annan värld mitt upp i allting. Baltiysk låg som ett öppet sår. Flottbasen kändes överbliven och vilse medan herrelösa hundar strök omkring vid strandkanten. Jag minns den tomma vodkaflaskan på kajen. Det fallfärdiga skjulet. Snön som föll långsammare där än någon annanstans.
När jag ser tillbaka på året som gått inser jag vilken fantastisk tid det varit. Jag har fått se kolossala platser och funnit några som välkomnat mig mer än andra. Marseille, Dakar, Edinburgh. Jag har funnit andra på ett eller annat sätt oförglömliga favoriter. Genua, Karthago, Lagos. Men paradoxalt nog gjordes det största intrycket av en plats jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Kaliningrad. Anlöpet brändes in i mitt medvetande. Som en gigantisk nagel i ögat. Av förfall, misär. Av ett ofattbart missbruk och total exploatering i sin mest våldförande form. Som en påminnelse om vår egen bortskämdhet.
Under den törnen lärde jag mig mer om livet än som blivande skeppare. Det var, utan att vare sig försaka eller förstärka något annat, de månader som avgjorde hur återstoden av mitt liv kommer gestalta sig. Det tog tid att nå dit, men från min väg ska jag inte vika en tum. Den känslan, att göra rätt, vill jag aldrig släppa och kommer så ej heller att göra. Vare sig till sjöss eller på land. Och livet, det har precis bara börjat.
3 kommentarer:
Antwerpen!
Precis, det har verkligen bara börjat och du har ingen aning om vad som blir nästa att möta. Det mest fantastiska är att platserna du sett är ett resultat av att inte ha kunnat välja, även om själva yrkesvalet varit ett aktivt val. Du får se ställen och hitta favoritplatser som du kanske aldrig hade upptäckt på något annat sätt. Det måste vara charmen med yrket och resandet. Och kanske det som verkar förlåtande mot de många repriser som blir ibland mellan samma hamnar och land.
Exakt. Det är de udda avkrokarna man aldrig skulle komma på tanken att besöka annars som är de verkliga magneterna. Och numera (med en extremt effektiviserad sjöfart) är varenda strandhugg en riktig bonus.
Känslan och ovetskapen om nästa destination bidrar också starkt till att göra en törn mer eller mindre magnifik. Hence: Man behöver inte vara astrofysiker för att räkna ut hur nuvarande vända upplevs, även om världsomseglingar inte är självändamålet.
Skicka en kommentar