Hon såg på mig med nedfälld skamsen blick. Händerna höll hon knäppta framför sig med hängande armar och axlarna var något framskjutna, ungefär som en buspojke i färd med att få en rejäl och rättvis utskällning av magistern. Kanske till och med lite rädd att få smaka riset och/eller skamvrån. Hon var just i gränslandet mellan barn och ung kvinna och skammen dubblades av det faktum att jag var man eller äldre kille, jag vet inte hur hon såg på mig, men det var tydligt att hon besvärades av mitt motsatta kön.
Jag förklarade att hon alls inget hade att skämmas för; känsligheten var hon långt ifrån ensam om. Jag berömde henne istället för hennes val av plats för hennes ”skamliga beteende”, gav en värmande klapp på axeln och lät henne förstå att det var långt ifrån alla som var så rådiga. Men inga ordens tröst kunde få kindernas färg att återvända, hon var likblek och skulle inte bli av med det engelska utseendet än på någon timme.
Hon hade vänt ut och in på magen alldeles intill en spygatt, så lämpligt, och däcket var redan regnvått och lättarbetat. Det tog mig två minuter att med vattenslangen städa undan medan jag konstaterade att hon var en flicka som inte tuggade maten särskilt väl. Medveten om vad som passar sig och inte, satt under press att äta fort, vara söt och skämmas för än det ena och än det andra.
Jag tyckte uppriktigt synd om henne. Både för hennes illamående och för att hon redan var präglad att bete sig på ett visst sätt.
I baravdelningen satt sedan en äldre man, märkt av ett hårt liv, och blandade egna drinkar av medhavd sprit. När vi avlägsnade flaskan, Captain Morgan naturligtvis, sade han kort: Det där var inte snällt. Måhända inte, men att det var det enda lösningen rådde det inget tvivel om. När vi bad honom följa med ställde han sig sakta upp varpå hans byxor föll till golvet. Han hade tydligen glömt knäppa dem vid senaste toalettbesöket. Han förstod nog inte riktig vad som hände. För snart vinglade han till och dråsade ner i fåtöljen igen med ett brak och medan han såg på sina nakna ben lämnade en kaskad hans mun som geggade ner tröja, underbyxor, byxor, skor, lår och golv. Medan slemmet rann ur munnen och hängde vid hakan sa han uppgivet: Det var inte heller snällt.
På toaletten utanför baren föll en medelålders dam ihop. Det var givetvis det hala golvets fel. Och den dåliga båten som gungade så envist. Hon skulle minsann stämma bolaget och försätta det i konkurs, vrålade hon som för att sätta sig i respekt bland besättningen. Hon kände minsann folk. Skulle jag gissa så hade hon skilt sig femton år för sent och levde med en ångest över all förlorad tid och gjorde sitt bästa för att ta igen vad som rätteligen var hennes: den förlorade ungdomens friheter. Och skulle jag gissa igen så försvinner nog de där tankarna på att dra rederiet till tings när hon kommer till sans och upptäcker sina nedbajsade trosor.
Därefter följde ytterligare fem incidenter med vansinnigt fulla människor som samtliga skyllde ifrån sig, antingen på den grova sjön eller på andra passagerare eller besättningsmedlemmar som varit otrevliga och förstört deras resa och som sen sett baren som enda möjliga tröst och lindring.
Kära patetiska idioter. Det är Ålands Hav, det här. Nog rör båten på sig och visserligen tillräckligt mycket för att orsaka sjösjuka, men det är inte precis Biscaya eller Kap Horn. Supa sig redlösa och skylla ifrån sig på en kuling eller en aktiv besättning, hur generande dåligt är det inte? Jag borde väl egentligen tycka synd om er också, men jag kan inte förmå mig.
Den enda som visade skam och ånger var den som inte hade någon som helst anledning till det. Jag hoppas att hon faktiskt förstod det, att hennes spya var den resans absoluta höjdpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar