Solen var på väg ner och jag hörde röster från flera olika håll men jag kunde inte urskilja om någon av dem var bekant. Det betydde egentligen heller inte någonting, men det gav kvällen en viss inramning. Jag stod vid relingen och såg ut över allt det här fjärran av vad jag ville ha medan jag tänkte på dagar som skulle komma, på min framtid. Fanns hon i den? Ville hon finnas där? Ville jag ha henne där?
Att jag formulerade de där frågorna berodde bara på en sak: jag ville ta makten över situationen.
Plötsligt kom den där handen över min, utan att jag hört hennes steg, och på en evighetslång sekund förintades frågorna till atomer och kvarkar och istället tampades jag med förståndet och lusten, mina två rostiga jättekugghjul som inte alls passar tillsammans.
Vi sa först inte ett ord och jag blev tvungen att sansa mig för att inte avslöja nervbomben i magen. Hjärtat bultade så hårt att jag tyckte mig kunna se pulsslagen som ringar på vattnet tjugo meter ner.
Flickan som håller sin hand över min är vacker som nyfallen snö. Hon har ett leende jag kunde sälja min själ för bara för att få se en enda gång till. Hon slår ut mina sinnen och slår undan fötterna på mig så jag går i backen med ett brak. Som ett gammalt torrt hus vars fundament sprängs i bitar och som bara blir till en dammhög på några sekunder, ligger jag där. Sen samlar hon upp mig och jag borstar av mig dammet medan hon förläget frågar med blicken om hennes hand får vara där den är.
Hur länge har du..?
Hoppats? Sen första dagen du kom ombord.
Men hur kunde du..?
Veta? Det gjorde jag inte, gjorde du?
Jag vet aldrig någonting. Men med dig är det.. annorlunda.
Är det bra?
Hon drog mig tätt intill och jag lät mig försvinna in i något jag inte kunde känna igen från någonting och för en stund kände jag något som påminde om svartnande rädsla. Jag förstod att jag ingen makt alls har och jag bestämde mig för att det var något bra.
Mina händer flätade hennes medan jag närmade mig hennes kind. Jag visste att den var len, men jag visste inte hennes värme. Varje rörelse och doft, varje ljud mejslades in i mig och jag visste att jag var med om mitt livs mest magiska stund. Jag visste att hon som jag var brännande nervös men lika säker på svaret när jag tyst och utan darr viskade det intill henne.
Ja, det är bra. Det är bättre än allt.
Den natten förlorade jag mig bort i en åtrå jag inte vågat uttala högt ens för mig själv och livet var aldrig någonsin så vackert igen.
7 kommentarer:
Lyckliga kvinna!
Underbart där.
Ang kommentar i min blogg:
Johan: Jag visste väl att du kunde din Lundell-katalog!...:)
Och tack!
Sanningen är den att jag (ibland)gjort en liten grej av att sätta låttitlar som rubriker (främst Thåström och Lundell) till mina dikter. De kan i vissa fall tangera något av det som texten handlar om (deras), men det har inte varit avsikten från början. Rubriken sätter jag alltid sist.
Den här dikten ovan handlar om en känsla jag upplevde i förrgår när lillen hade somnat och jag var inne och "nattade" honom. Det bara kom över mig i mörkret där inne, ansvaret, närheten, allt det där som man bär med sig som pappa.
Så den har ingenting med Lundells låt att göra, även om det i viss mån tangerar vad han vill förmedla (känslan). Men rubriken var klockren här. Tycker jag..
Och tack än en gång.
/Magnus
Ha det gott broder.
Det låter precis som det ska. Alla frågorna innan, försöken att formulera ord och förstå.
Någonting som är så självklart, så otroligt och alldeles, alldeles...underbart (behövs nog en Askunge för att göra de orden rättvisa, men ändå..)
Jag gläds med dig Johan. Verkligen.
Jag gläds också. Tänk så det kan bli :)
För att vara ett ögonblick omöjligt att förklara lyckas du fantastiskt bra. Varmt och innerligt och sant.
Så glad för dig Johan. Verkligen!
Tack, kära ni!
Skicka en kommentar