Omaha

Jag lyssnar mig igenom Omaha, Lundells senaste. Gjort så i dagarna tre. Som vanligt tycker jag ingenting sticker ut vid dom första fyra sju lyssningarna. En ljudsmet. Sen drar dom iväg, dom gyllne sångerna åt sitt håll och dom onödiga åt sitt. Den här plattan skulle släppts på LP och innehållit 9 max 10 sånger.

Jag vill inte peka på någon än, kanske med undantag av Spike. Man vill ha en hund direkt, en som Spike, när man hör den. Ett lyckorus, en hälsning. En sån hund som sätter på dom fina damernas pudlar på Gärdet varpå mycken upprördhet uppstår. Kåt med en levnadsglädje som smittar. En bagatell, men en underbar bagatell. Och javisst, Butiken går inte man inte oberörd förbi. Likaså Under natten regn och På ett vallmofält. Behagliga, enkla, försonande. Hur har jag klarat mig utan dom? 

När dom sätter sig hos mig är det som vanligt; varför skrev inte jag det där?! Tja, det är ganska enkelt. Man måste nog heta Lundell och ha trettio plattor och lika många år bakom sig på scenen för att kunna göra det han gör på ett trovärdigt sätt.

Det är en välproducerad platta, lugn och harmonisk med en snygg ljudbild. Här finna inga experiment likt Vinterland, men den skivan gör man bara en gång. Annars är det här en senarelagd systerskiva.

Visst har några av textraderna på Omaha (och själva titelspåret tar nog sin tid) hörts förr, men här och var biter det till. Och när det gör det så känns det. Då är det inte konstruerat och tillrättalagt för att avsiktligt tilltala eller förbrylla, som så ofta när dom många i hans fotspår formulerar sig, utan då är det på riktigt. Brännande och vasst. Storstilat och sant.

Det är skönt med en ny platta, en hel platta. Vi lyssnar för lite på hela plattor. Nu snor vi en låt här, en där, och vi matar oss med hits tills ingenting längre förvånar eller berör. Det är dom fem första sekunderna som gäller. Gillar vi inte direkt vad vi hör kastar vi bort det. Och det är ofta dom verkliga pärlorna vi ratar. Nej, mer lyssnade på fullängdare som får snurra färdigt, menar jag. Mer upptäckande av dom subtila sångerna, dom som vilar och väntar i bakgrunden av hitsen. Kanske kommer dom sista fem sex sångerna till mig till slut då också, även på Omaha.

Dagens låt på hjärnan? Tjejen i kassan på skolans café såg på mig som vore jag efterbliven när jag efter lunchen tog emot kaffeväxeln och i dur svarade: Du får mycket mer hos Vivo!

Måste skaffa nya lurar till mp3’n.

[Den bästa intervjun på den här sidan 1995; här]

Dom bästa går först

För att ordna foton till sjömansboken och sedan till visumet gick jag för inte så längesen till stans bästa fotograf. En trevlig rumlare jag var tjenatjena med när vi möttes på gator, torg, bardiskar.

Nu är han död sedan tre dagar. Ett original, bara några år eller fem äldre än jag, borta. En skicklig fotograf och en varm person, rätt ut ur tiden. Det känns underligt. Han var så pigg och glad när vi sågs, lika trevlig som alltid. Nu är stan lite ödsligare, lite fattigare. Och hur två människor som förlorar en son mår har jag sett på nära håll för inte så längesen. Jag tänker på dom som nu har en obevekligt tom och svartvit framtid framför sig.

Även om jag själv inte känner någon sorg är det som att luften går ur en. Av orättvisan och dödens obegriplighet. Varför är det så? Varför tycks det som att dom bästa alltid går först? Jag får aldrig rätsida på den förbannade döden som rycker folk ifrån oss.

Det är så logiskt

alla fattar utom du.

Paris i maj

Hon kom hit för kärleks skull, min försvunna vän. Tre månader i en vindslägenhet i ett kallt och mörkt Norden. Sen mötte jag henne på stan och hon kunde språket flytande. Vi blev nära vänner under hennes år här, men kärleken tog som vanligt slut och hon återvände till varifrån hon kom. Nu, många år senare och det varit tyst sen planet lyfte och jag trodde hon var borta för gott, bor hon i Paris och hennes lilla elektroniska brev idag är som skrivet av vem som helst som delar mitt modersmål.

Fantastiskt.

Och livet känns med ens lite rikare, lite lyckligare. Inte för den där språkliga detaljen, utan för att jag vet att min vän har det bra och mår väl. För återhörandet. Givetvis föds idéer om återseende.

Så jag tycker om att besöka platser där någon kan ta mig med ut på stan. Man grips av en slags metropolitansk känsla som är väldigt.. lyxig? På besök utan att vara turist, ungefär. Och Paris. Tjugo år sen sist. Hur underbar hade inte staden varit i sällskap av henne nu? Ett Café, gatularm, Citroën, baskrar, ett obegripligt men vackert flödande språk och ett torn av järn rätt upp i himlen. Det vore som trolldom.

Jag skulle varit i Budapest idag, men plötsligt känns dom sparade slantarna bra att ha, kanske framåt vårkanten. Tror jag måste fråga henne om saken när brevet går i retur om ett par dagar.

Paris i maj alltså. Två kära återseenden. Magi.

Någonstans i Enskede

Förstå besvikelsen när allt jag ville ha var en gammal hederlig standard på bakruset.

Höst länge nog

Tog den här bilden vid mysiga men hutlöst dyra Café Snäckan några dagar in i oktober när jag just köpt nya kameran och det är fortfarande en av dom bästa.

När man går förbi en uteservering som också övergetts av sommarens sista servitris och stolar och bord är våta och nedlövade är det nästan omöjligt att inte slås av kontrasten. Bara några veckor innan sprang där barn och folk åt glass och drack kaffe och det var hett så hett. Nu är där öde och livlöst.

Lustigt att jag en vecka senare såg filmen Den man älskar som visade sig vara inspelad här i krokarna och just det där bordet och dom där stolarna som bar upp ett par fikande väninnor fanns med under en kort minut. Vad är oddsen att få se sommaren och allt det där igen på film, från just den platsen?

När jag ser en stund till önskar jag mig istället för att ha sommaren åter en vinter värd namnet. Snötyngda granar och tvåsiffriga minusgrader. Den här frosten av idag kan väl rymma ett par rejält feta snöfall och förvandla det bruna kladdiga till vitt och fluffigt tycker jag. Översnöade stolar och bord lagom till advent hade varit fint. Det har varit höst länge nog nu.

Svenneballehora

Du mannen har du klockan? undrade han påstridigt lutad över min lunchtallrik. Nej det har jag inte, men det sitter en på väggen där bakom dig och den visar tjugo i tolv, svarade jag. En timme jävla till måste vara här, kontrade han varpå han luffar iväg.

Jag äter upp, kliver ut ur lokalen och kikar mot tavlan. Fem minuter till tåget, bra. Då ser jag att den otrevliga killen med det ännu otrevligare utseendet och dom vilda ögonen tagit sikte på mig igen och två sekunder senare tilltalar han mig. Jävla svenneballehora! säger han ljudligt när han passerar mig.

Först blir jag paff. Sedan förbryllad och ännu en stund senare lite smått förbannad. En skitsak och inget att hänga upp sig på egentligen, men hur skulle jag bemött honom för att undvika det där tillmälet? Ville han ha min klocka? Jag stretar för att inte såga integrationspolitiken, utan vill istället se honom som en skev individ. Var han "bara" drogad? Men någonstans i bakhuvudet finns en liten ogin polis med en vi-och-dom-batong som blir störd av den här och liknande incidenter.

I efterhand var det ju ett förtjusande tillfälle att utöka vokabuläret, och ärligt talat, jag bryr mig inte ett dugg om vad folk som inte känner mig kallar mig. Det stör mig bara att den där polisen bor i mig. Det kunde ju lika gärna varit min bror eller din syster.

Brända Tomten

Stockholm i söndags. När/om jag flyttar tillbaka blir det hit. Ja.

Min vän - Spelmannen

Vi startade ett band ihop en gång, jag och Dan. Sen ryckte jag in i lumpen, Dan flyttade till Stockholm och jag har inte sett honom sen dess. Inte förrän idag då han stirrade på mig från en anslagstavla.

Vi nötte Lundell, Vreeswijk och Imperiet på den tiden. Bente och 1987. Jag på trummor och Dan på sång och gitarr. Sen kom en basist, en pianist och hela bandet växte oss ur händerna och blev till slut åtta man starkt. Det lilla råa hade dött. Nu skvallrar affischen om han att ägnar sig åt smalare saker och det är underbart tycker jag. Längre bort från trackslistan än så här tror jag inte man kan komma. Det är litet och rått igen.

Jag tror aldrig jag träffat en mer innerlig romantiker än Dan och det hade varit förbannat roligt att se honom uppträda, hur ultrakulturellt och smalt det än någonsin kunde bli. Eller kanske tvärtom; det vore häftigt just för att han vågar ta sin musik den vägen.

På fredag står han på scenen på Bohusläns Teater, bevistar Folkteatern i Göteborg på lördag och på måndag syns han på Mosebacke. Det är typiskt nog så att jag är i Stockholm imorgon och i Uddevalla på måndag, vilket känns jävligt snöpligt. Men om någon får för sig att gå och lyssna, så hälsa gärna från mig. Fråga honom om han har tagit fram sitt pynt än.

Stångehuvud

Jag var vid Stångehuvud igår. Tror inte jag vet något ställe på jorden där graniten är rödare. Möjligtvis att den är det på Hållö eller vid Buskärs Käft, men jag undrar det. Stångehuvud ligger en bit från min plats, men jag tycker det är ganska skönt att gå omkring där. Sex sju grader, några molnstråk och 10 sekundmeter. Mössa, vantar, trippla tröjor, kamera. Solen skulle snart sänka sig och färga klipporna än rödare.

Man möter en motionär, ett gammalt par, ett ungt par. Dom många dialekterna från sommaren är inte längre där och båtarna ligger på land med kölarna i vädret, tätt ihopkurade i väntan på vintern. Det ligger lite strandgods i en stenig vik. Jag brukar samla på länder när jag kollar omkring på skräpet. Trossar, fiskegarn, ölbackar, mjölkkartonger, skor, livremmar, mineralvattenflaskor. Igår, bara Norge. Måste varit nyss dom städade.

Ett par patrullerande Jas-plan dundrar förbi högt ovanför i två snygga streck, ned mot Gullholmen och Härmanö innan dom viker av inåt land. Jag vet att flygvapnet alltid kör skarpt, men måste dom vara två? Trutarna låter sig inte bekommas av stålfåglarna; dom ligger still där uppe mot vinden och spanar outtröttligt efter nåt att stoppa i näbben.

När man kommer till det här naturreservatet finns en liten plats med ett monument, vigd åt Stångehuvuds räddare, Calla Curman. Utan hennes kamp hade den här platsen sett ut som Malmön. Söndersprängd, splittrad i miljoner skärvor, grå och kärv. Jag tänker att, det är ändå märkligt hur man präglas av det som alltid varit i ens liv. Malmön ska vara just det där, sårig och bister, det har ön alltid varit för mig. Precis som oljeranden och havstulpanerna vid vattenbrynet alltid varit där, trots att inget egentligen hör dit. Det är gott att Curmans kamp för dom här klipporna lönade sig, men jag är glad att hon inte räddade Malmön också.

Mittemot dom slumrande småbåtarna (som genant skvallrar om okunskap vad gäller dragning av vattenlinjerna) står det en hög med små fritidsbodar ihopträngda och bredvid dessa en släckt sektorfyr. Bodarna heter saker som Gatt, Elsa och Tärnan. En har ett norskt namn som jag har glömt, men spåren av norrmän är inte att ta miste på. Den lilla fyren är oansenlig och egentligen ganska ful och jag undrar varför Sjöfartsverket låter den stå kvar, medan man vill riva vackra 140-åriga Måseskär. Kyrkor och gamla kiosker måste bevaras som kultur- eller byggnadsarv säger staten, men tydligen inte fyrar som inte längre fyller någon nautisk funktion.

Det finns livbojar upphängda lite här och var och när skuggorna börjar bli långa kommer jag till en som det står en tom sko intill. Var är ägaren, undrar jag. Skon ser våt ut, är ägaren det också? Livbojen har uppenbarligen inte använts, så jag hoppas han var nykter, kunde simma och bara hade dåligt minne.

En stund strax efter, när ljuset sviker låter jag allt vara och tar mig till en höjd. Horisonten ligger där, oändlig och vacker. Jag har Stockevik i söder och Brandskärs flak och Dynabrott rakt i väster. Små lätta moln hänger kvar, trutarna likaså och i sydväst går snart solen ned som en brand i havet. Det är storslaget.

Jag tycker om Stångehuvud även om sommaren, det finns många fina släta hällar att lata sig mot och slänga sig i vattnet ifrån, men när jag rullade därifrån i skymningen så undrar jag om dagar som igår ändå inte är dom bästa. Jag hörde en stockholmare som en gång sa att luften var en helt annan än den hon var van vid redan när hon klev av tåget i Uddevalla. Det vet jag inget om, men jag vet att när man står på en västlig utpost och havsluften väller in över land, då känns det i lungorna. Det salta är det friska och det spelar ingen roll hur många gånger jag upplever det, känslan är alltid densamma. Man känner sig rensad, förnyad, lugn, uppfriskad och stark. Det gör jag än.