För att ordna foton till sjömansboken och sedan till visumet gick jag för inte så längesen till stans bästa fotograf. En trevlig rumlare jag var tjenatjena med när vi möttes på gator, torg, bardiskar.
Nu är han död sedan tre dagar. Ett original, bara några år eller fem äldre än jag, borta. En skicklig fotograf och en varm person, rätt ut ur tiden. Det känns underligt. Han var så pigg och glad när vi sågs, lika trevlig som alltid. Nu är stan lite ödsligare, lite fattigare. Och hur två människor som förlorar en son mår har jag sett på nära håll för inte så längesen. Jag tänker på dom som nu har en obevekligt tom och svartvit framtid framför sig.
Även om jag själv inte känner någon sorg är det som att luften går ur en. Av orättvisan och dödens obegriplighet. Varför är det så? Varför tycks det som att dom bästa alltid går först? Jag får aldrig rätsida på den förbannade döden som rycker folk ifrån oss.
10 kommentarer:
Den förbannade döden, ja. Så dök den upp IGEN.
Jag kämpar varje dag med den där ekvationen - den som jag aldrig får att gå ihop. Det har gått 3 månader nu, men samtidigt har ingenting hänt. Det är sant att de bästa försvinner först.
Att leva fort och dö ung är bara skit. Bara skit.
Ja dom gör det, alltför ofta. Obegripligt och grymt. Och tre månader kan kännas som tre dagar, det blir inte mer lättfattligt för att tiden går. Jag känner inte till din förlust, men jag beklagar den.
Det är skit, åtminstone för oss som blir kvar.
Tre dagar ja, känns inte som ett ögonblick mer. Och allting runtomkring fortsätter som om ingenting hänt. Beklagar sorgen en dag och går vidare nästa. Det fungerar ju inte så, även jag ibland skulle önska att det gjorde det. Eller ta en liten paus från allt det smärtsamma ibland. Ursäkta, jag orkar inte idag igen liksom.
Minns när pappa dog att jag stod i fönstret här hemma och såg en stadsbuss fara förbi. Som om ingenting hade hänt. Vafan liksom. Allting, livets fortgående var som ett stort hån mot hans person och vår sorg.
Jag respekterar dom som tyngs av dom där dagarna som påminner om vad som hänt, men för egen del är inte årsdagen (eller någon annan av "hans" dagar) av frånfället tyngre än någon annan. Vad spelar jordens position relativt solens för roll när det kommer till min saknad?
Ja jag kan liksom inte acceptera döden. Jag är en envis typ som aldrig ger upp men när det gäller döden kan jag inget göra och det irriterar mig. När någon som betyder något sådär dör känns det konstigt, tomt.
Ja absolut. Sorgen är likadan oavsett vilken dag det är, men det slog mig häromnatten när jag vaknade upp efter en sådan där dröm, att det gör precis lika ont nu som den där torsdagseftermiddagen när jag fick veta. Om inte värre, för nu har det som sjunkit in, det har blivit verklighet. Och den verkligheten har jag nog inte lärt mig leva med än.
Han fattas mig. O vad han fattas mig.
Det verkar inte vara så mycket annat än ett lotteri.. men vilka är vi att kunna avgöra vem som borde få stanna? Det hade inte bättre legat på ett mänskligt samvete att kunna välja något sånt? De där förlusterna ingår i livet, några mer svåracceptabla än andra.
Men de där bekanta ute i periferin, dem som man egentligen inte saknar så mycket förrän det är definitivt slut. Varför sörjer man dom? Är det inte en påminnelse om livets bräcklighet, när det händer med en för sig, verklig person? Eller är det så att alla människor man mött är som tegelstenar i sin egen konstruktion? Delar av sin världsbild, som blir rubbad av ett frånfälle och som man därför sörjer?
Laima: Samma för mig, den går inte att begripa. Och idag såg jag dödsannonsen. Som att.. men alltså, vad gör den där, vi pratade ju för bara några dagar sen..
Malin: Klart, det går i vågor, det gör det. Det tar ju tid att få in det definitiva. Jag tror det är viktigt att ta hand om det där relativt omgående. Jag vet somliga som lamslås först två år efter, och då kommer ångest och världens sämsta samvete som ett brev på posten samtidigt för att man inte sörjt och varit ledsen innan. Jag hoppas du klarar få någon slags rätsida på det som är acceptabel, trots allt.
Kine: Jag vet inte riktigt vad det kommer sig av. Minns att jag tyckte det var så fruktansvärt orättvist och ledsamt när Palme blev mördad, och han var man ju inte direkt bekant med. Likadant när jag förstod vad som hänt Lennon.
Antar att känslor av sorg och orättvisa förstärks genom den uppfattning man haft om personen. Det kanske inte är gångbart att jämföra med dom (mördade som dom blev), men nog verkar det som att man är kapabel till sorgearbete med avlägsna människor alltid.
Skulle också tro att man drabbas av någon slags existentiell kris när den struktur av människor man alltid varit van vid börjar falla samman. Trädet av släktingar har sett ut som det alltid gjort, men när man inser att det inte är för evigt, då är det lätt att tillvaron börjar vackla en aning. Åtminstone fungerar jag så, märker jag.
Jo döden måhända vara orättvis men den möter oss alla till slut på ett eller annat sätt hur vi än vrider och vänder på den frågan. Min tro är att man finns för att göra avtryck. Kanske den här människan gjort tillräckligt med avtryck och tiden var inne för att gå, jo det är ganska obegripligt eller inte, vem vet vi som finns runt nästa krön...
Jag förstår din tanke och jag antar att man kan finna en slags ro i att anta en sådan åskådning, men vilket plötsligt dött spädbarns föräldrar skulle hålla med? Vilken förälder över huvud taget skulle göra det..
Skicka en kommentar