Hon kom hit för kärleks skull, min försvunna vän. Tre månader i en vindslägenhet i ett kallt och mörkt Norden. Sen mötte jag henne på stan och hon kunde språket flytande. Vi blev nära vänner under hennes år här, men kärleken tog som vanligt slut och hon återvände till varifrån hon kom. Nu, många år senare och det varit tyst sen planet lyfte och jag trodde hon var borta för gott, bor hon i Paris och hennes lilla elektroniska brev idag är som skrivet av vem som helst som delar mitt modersmål.
Fantastiskt.
Och livet känns med ens lite rikare, lite lyckligare. Inte för den där språkliga detaljen, utan för att jag vet att min vän har det bra och mår väl. För återhörandet. Givetvis föds idéer om återseende.
Så jag tycker om att besöka platser där någon kan ta mig med ut på stan. Man grips av en slags metropolitansk känsla som är väldigt.. lyxig? På besök utan att vara turist, ungefär. Och Paris. Tjugo år sen sist. Hur underbar hade inte staden varit i sällskap av henne nu? Ett Café, gatularm, Citroën, baskrar, ett obegripligt men vackert flödande språk och ett torn av järn rätt upp i himlen. Det vore som trolldom.
Jag skulle varit i Budapest idag, men plötsligt känns dom sparade slantarna bra att ha, kanske framåt vårkanten. Tror jag måste fråga henne om saken när brevet går i retur om ett par dagar.
Paris i maj alltså. Två kära återseenden. Magi.
6 kommentarer:
Ah, det är så mina vänner måste känna det när jag världsvant guidar dem i stockholm :D
Men Paris? Det är väl inte ens något att fundera över väl? Du tror inte att du måste, du _ska_ fråga henne. Och fota massor!
Vive la france! A bon vin blanc! Och sånt. Jag är grym på franska.
Ja, sådana chanser måste man ju bara ta.. med privatguide och allt! Vår eller höst, gör nog sig bäst där :)
..Jag var själv uppe i järnskrotet för 22 år sedan, senare på kvällen när det hade mörknat och vi var på väg till ett lämpligt natthärbärge, åkte familjehusbilen som jag satt i, vilse i Boulogneskogen. Det nattliga klientelet där såg lika förvånade ut som vi.. hehe..
Paris är en underbar stad. Det är en speciell känsla som vilar över den. Magi?
Ha det gott mannen.
Minna: Klart, aldrig har jag känt mig så självklar i den stan som sist ;D
Jo, men det ska jag. Om hon nu vill. Förfrågan är skickad i alla fall. Jag kan också, oui!
Kine: Skulle tro att "våren i Paris" inte är någon myt? Och med privatguide som talar i det närmaste perfekt svenska, givetvis med den franska sköna brytningen, förstå den lyxen? :)
Jag var där också, men det var inte 20 utan 19 år sen. Fy fan vad högt det var. Men maffigt. Jag gillade triumfbågen (om vi nu ska ägna oss åt dom stora sakerna) bättre :)
Kan tänka mig att ni utgjorde en underlig syn, haha. Men det gick ju bra ändå till slut, väl?
Kuggis: Är du en van besökare av staden? Jag måste ju dit igen och tiden har väl aldrig varit bättre än nu, till våren?
å va härligt det låter! Paris är så underbart. Jag hade en liten romans som flyttade dit med, var där o hälsade på, under hösten.
Javisst, det skulle vara underbart. Kära återseenden, finns det så mycket bättre än såna?
Skicka en kommentar