Tog den här bilden vid mysiga men hutlöst dyra Café Snäckan några dagar in i oktober när jag just köpt nya kameran och det är fortfarande en av dom bästa.
När man går förbi en uteservering som också övergetts av sommarens sista servitris och stolar och bord är våta och nedlövade är det nästan omöjligt att inte slås av kontrasten. Bara några veckor innan sprang där barn och folk åt glass och drack kaffe och det var hett så hett. Nu är där öde och livlöst.
Lustigt att jag en vecka senare såg filmen Den man älskar som visade sig vara inspelad här i krokarna och just det där bordet och dom där stolarna som bar upp ett par fikande väninnor fanns med under en kort minut. Vad är oddsen att få se sommaren och allt det där igen på film, från just den platsen?
När jag ser en stund till önskar jag mig istället för att ha sommaren åter en vinter värd namnet. Snötyngda granar och tvåsiffriga minusgrader. Den här frosten av idag kan väl rymma ett par rejält feta snöfall och förvandla det bruna kladdiga till vitt och fluffigt tycker jag. Översnöade stolar och bord lagom till advent hade varit fint. Det har varit höst länge nog nu.
9 kommentarer:
17 minusgrader här just nu, och när jag nu jobbat liv i mina frusna fingrar igen efter en bitande stjärnklar tur med hästen - så kan jag inte påstå att jag är avundsjuk på dej just nu. Det är precis som du säger, det har varit höst länge nog nu.
En underbar upplevelse väl? Det låter ju onekligen som att hösten är svunnen hos dig.
Bistrast av allt är att man aldrig riktigt kan veta om vintern behagar komma på ett vettigt sätt här, eller om det bruna våta disiga har tänkt sträcka sig in i mars. Jag kommer inte ihåg den senaste vita julen..
Senaste vita julen jag vill minnas inkluderade jobb till 21:00, snöstorm och jag gråtandes för att jag tyckte synd om mig själv då jag var tvungen att skotta infarten det första jag gjorde när jag kom hem så att jag kunde ta mig in med bilen för att kunna ta mig ut morgonen efter.. Men du kanske hade kunnat ställa upp som "skotte"? =)
Haha, fyndigt du. Fyndigt. Men visst hade jag kunnat det om det bjudits på en högländare eller två efteråt.
Du måste väl haft hundra vita jular att minnas? Eller ja, kanske inte hundra då, men rätt många? :D
Hundra jular, mm.. trakasserier vill jag kalla det men min ölkylda hjärna orkar inte riktigt ta tag i det där :)
Ja jular har jag haft många, alla fyllda med snö. En jul satt jag och mina syskon och väntade på pappa som agerade tomte till halva byn. Vi såg honom dra förbi flera gånger och till sist, vid 9 dök han upp.. Mamma pratade inte med honom på flera dagar. Eller den gången han tolkade bakom en traktor på spark för att snabbare hinna runt :) Jag vet, det är honom jag släktar på..
Och du, om du skyndar så finns det en slatt kvar av högländaren.
Mhm, du gillar minusgrader du.
Bilden är fantastisk. Och den känns..."kvistig" trots att inte ett enda (levande) träd finns med. Gör sej bra i svartvitt också.
Elina: Där fick han för att han skulle göra goda gärningar. Men han fick väl ändå lite värmande glögg när han kom hem, stackarn?
Traktortolkning på en spark låter onekligen lite.. riskabelt?
Nina: Ja det gör jag. Eller, jag tycker om när årstiderna är distinkta. Kvistig var ett bra ord, det tar jag till mig. Tack för vänliga ord.
Ja men borde inte en god gärning inkludera familjen? Traktortolkning är bara en av alla farliga saker min far tyckte hörde till vardagen, han har några ärr och lika många läkta frakturen som vittnar om dårskapena :)
Men ärr och läkta frakturer tyder på innehållsrikt liv. Dårskap is fun :)
Skicka en kommentar