Avmönstring

Det är en evighet sedan jag flög över Alperna i ett litet räddhågset propellerplan, fullt med affärsmän, men det är som igår jag stod lite vilsen och tafatt på fördäck, bland människor som kände både varandra och båten väl. Ändå var det samma dag.

Sedan dess har jag haft en sommar utan dess like på flera sätt – alla positiva.

Jag inbillar mig inte att jag är en erfaren och särskilt duktig sjöman ännu, men jämfört med mig själv den dagen för två månader sen är jag nu dag och då natt. Det här har, trots båttypen, varit en enorm lärdom och erfarenhet.

Men nu är det dags att knyta ihop sjömanssäcken för den här gången. Jag flyger hem idag.

Udda sjöfarare

Det här är vår tama syrsa Richard. Han hänger mest nere i byssan och äter sallad om dagarna. Ibland, särskilt om kvällarna, brukar han spela för oss med sina vingar och skapar på så vis en ökenlik tropisk stämning ombord.

Richard, med engelskt uttal, är den enda långvariga gästen ombord. Vi har haft duvor, sländor, fjärilar och hästar – alla har de förr eller senare övergett skeppet. Alla utom Richard.

Strax lämnar även jag skeppet, men Richard, han seglar troget vidare.

In i kaklet

Det märks att jag gått in i åttonde veckan ombord. Humöret svajar en del. Emellanåt lättirriterad, blasé, bekväm. Jag sneglar på almanackan lite för ofta, vilket får dagarna att krypa fram. Lusten att ta sig igenom resterande utbildningsmoment dalar betänkligt. Lediga stunder spenderas mest i hytten.

Nyss kände jag mig kraftfull och vetgirig. Nu är jag trött. Det som håller ångan uppe är kamratskapen ombord och känslan av att vara önskad bland både befäl och manskap.

Marek, vår polske elektriker, åkte hem igår. Mycket tråkigt. Han var en väldigt snäll, ödmjuk och duktig kille. Bortsett filippinarna är jag den som varit ombord längst nu.

Jag klippte mig förresten häromdagen. Jag lät alltså inte klippa mig, utan jag klippte mig. Blev bra, kan själv.

Om några timmar tar jag plattvakten på bryggan med rättning av sjökort och imorgon bitti dagvakten med angöringen av Tunis.

Det börjar bli dags att bita ihop.

..esse dalendam

Så mötte jag till slut Roms främsta fiende - drottning Didos och fältherren Hannibals stad. Vad hände här före den legendariska saltningen av landskapet? Hur tjockt flöt blodet? Hur gott brann det i kvarteren när pelarkolumner och valv rämnade?

Nedanför resterna av det grandiosa badhuset gick jag barfota ett slag utmed vattenbrynet och såg upp över allting, föreställde mig hur det kunde sett ut. Uppe vid Romarbyn var de stenlagda gatorna fortfarande raka och mosaiken på sina ställen ännu förstummande fin. Den gamla teatern var återuppbyggd men spår av den mångtusenåriga föregångaren syntes tydligt och med samma utsikt som fenicier, romare och bysanter hade långt före mig slår det mig oerhört starkt:

Här måste funnits en unikt högkulturell och på alla vis blomstrande praktfull och rik stad, fullt kapabel att konkurrera med självaste Rom om herraväldet i och runt Medelhavet. En enastående plats att föra sitt liv på.

Sen kom araberna och stan blev aldrig vad den varit igen.

Jag sätter mig i en taxi och åker tillbaka till skeppet igen, förundrad över vad jag sett. Världen snurrar vidare medan vi sällan frågar oss om varje år av utveckling verkligen för oss framåt. Jag är inte så säker på det. Jag tror livet var ärligare och vackrare på Didos och Hannibals tid, då när det tog en vecka att segla från Troja till Mykene. Åtminstone vill jag tro det och jag har sällan känt mig så långt hemifrån som när jag vandrade Karthagos sandstensgator.

På väg till banken

Hoffa & Hamid?

Klantens belöning

Om man är duktig och försover sig till vakten kan man få en belöning. Som att inventera livbåtarna och göra översyn på brandsläckarna ombord. Alla 146 stycken.

Skrivet på min egna svarta tavla tusen gånger: Jag ska aldrig aldrig aldrig ställa färre än två klockor!

Skilda världar

Jag lämnar kojen strax efter halv åtta. Rumlar upp i mässen och äter frukost. Kocken har gjort en av sina fenomenala omeletter igen och jag gör en knäckemacka och fixar egenpressad juice av ett par lokalt plockade apelsiner. Jag avslutar med en kopp nymalt kaffe och slukar en dryg liter vatten efter det.

Prick klockan åtta står jag på backen med två skurborstar, en högtryckstvätt och en dunk Industrirent. Där framme är det vindstilla och solen har redan tvingat kvicksilvret över 30 plus. Jag har sällskap av båtens lite loje men alltid leende O.S (Ordinary Seaman) som är påpälsad med stövlar, arbetsoverall och underställ. Tempot är inte högt i hettan och vi skurar och fejar där framme i lugn och ro medan timmarna passerar. Jag frågar om han fryser. Han frågar varför jag inte vill vara vit. Jag frågar om han är rädd för solen. Nej, säger han, but if I remove my clothes I will turn black. Sen går vi loss på ankarspelen och vi pratar inte mer om hudfärg, sol och olika ideal. How old is your girlfriend, frågar han istället. I don’t have a girlfriend, säger jag. Why not, undrar han. Why should I, replikerar jag.

Sen berättar han att han mönstrar av om sex veckor och ska vara hemma i två månader innan det är dags för nästa sexmånaderskontrakt på en ny båt, någon annanstans i världen. Hopefully I will meet my girlfriend on my vacation, säger han längtande, tusen mil hemifrån.

När vi är klara och går för lunch ser jag honom gå för att hänga tillbaks redskapen där vi tog dem, och jag tänker att jag mycket väl vet orsaken till varför I should have a girlfriend, men jag kan inte förstå varför vår O.S borde det. Hans uppgivna och tomma blick när han torkar svetten ur pannan vid verkstaden skvallrade tydligt om samma obönhörliga insikt.

Ett sting av hemlängtan

Sex veckor ombord, det börjar kännas i kropp och själ. Jobb varje dag gör att jag känner mig hånad av uttryck som ”kul att jobba i helgen, verkligen”. Det känns också som att jag behöver gå Smögenbryggan åtminstone 1 gång, från saluhallarna ut till Vallevik, innan hösten är hos oss. Jag skulle vilja sitta där och höra folks klippfester och då och då ljudet av ett kvällsbad.

Jag vill inte göra något i ett rasande tempo. Istället vill jag bara få några dagar i de miljöer jag saknar mest. Åka den lilla färjan över till Malmön, ta en glass vid marinan och sätta fötterna i havet ute på Draget. Helt själv eller i sällskap med en vän. Jag vill svänga förbi farfar och kolla läget, kanske diskutera lite på sjöfararspråk medan jag gör kaffe åt oss. Jag vill knacka på hos Hanna och se hur hon har det i sitt vackra hus med sin fina familj. Kanske stannar jag en natt om det finns rum, kanske åker jag vidare redan efter en stund.

Dagarna som gått, senast med överliggare i Marseille, var behövliga. Man får komma av båten ett slag, se andra ansikten och ges möjlighet att handla något. Att få en dos civilisation. Båt och besättning får vila några extra timmar och man samlar ny energi för den kommande veckan. Men stadigt går orken neråt, stadigt dräneras man på kraft och lust. Än så länge har jag gott om båda två, men när man får ett sting av hemlängtan på en båt man trivs hundraprocentigt på, då vet man att man snart varit ute länge nog.

Marseille, liksom Barcelona och Genua, gjorde ett gott intryck på mig. Nog är det en ruffig stad, men känslan av riviera var stark och bra. Jag kommer ha med mig fina minnen från den staden. Jag hoppas bara att jag får möjlighet att gå i land en stund i Tunis på fredag också. Sen är den här törnen komplett och jag kan på allvar börja räkna dagarna till hemfärd. Då är det jag som snart går på bryggan och njuter svensk sommar några lata lediga dagar.

Svarttanken

När jag fann det här förrådet fann jag båtens hjärta. Idag fanns jag båtens njure.

Ombord finns mängder av tankar. Ballast, bränsle, färskvatten, heeling, trim m.fl. och jag har koll på de viktigaste. Under en ledig stund idag fick för mig att klättra upp i ena skorstenen, varpå jag fann den jag saknat mest; Svarttanken.

I den här tanken samlas allt avloppsvatten ombord. Allt från handfat, dusch och toalett går hit. Och det är väl inget speciellt med det, tänker ni. Septitankar finns ju på alla anständiga båtar.

Låt mig förklara:

Tanken är uppbyggd med tre olika kamrar. I den första samlas all skit, bokstavligen. Där tillsätts vissa ämnen som löser upp och gör bajsmassan till en lös pudding. När den första kammaren är full sipprar det över i kammare nummer två där det förenas med det s.k. gråvattnet, alltså avloppsvatten från dusch och handfat m.m. Massan blir då ännu lite lösare, men nu har en betydande mängd smuts och fetter tillkommit. Dels från tvål och diskvatten och liknande, och dels från mänskligt slagg. När så kammare nummer två är full sipprar det över till kammare nummer tre. Här tillsätts de sista kemikalierna samtidigt som skitpapper och annat som inte är så lättlösligt mals sönder så att massan blir lagom lättflytande och lätthanterlig.

När kammare nummer tre är full pumpas det ut i havet. Ombord på just den här båten är vi 23 man. 23 personer som tillsammans genererar åtskilliga hundra liter svart- och gråvatten per dygn. Som pumpas rakt ut vare sig vi är i hamn, i närheten av en kust eller långt ute till sjöss.

Jag tänkte ni ville veta det ifall ni får för er att bada i närheten av en fartygsled.

Finn felet!

..to see if I still feel

Det bästa med att göra sig väldigt illa är att det oftast inte känns något. Det sämsta är inga andra sinnen duger att undersöka med heller. Känseln är redan utslagen, det svartnar för ögonen, hörseln funkar inte eftersom ljudet av ett eventuellt benbrott/avslitna senor dränks i arbetsbullret och det är svårt att lukta eller smaka på en skada. Man vet att något illa har hänt, men man vet inte vad..

Världen under några spända sekunder

Sen slet jag av mig handsken och kunde konstatera att inget allvarligt hade gått sönder inatt. Inget brutet, inget trasigt. Bara en rejäl kläm- och slitskada. Lite ytterligare belastning, eller senfärdigare reaktion, och en krosskada med återstående benmjöl hade varit den givna utgången, gissar jag. Ton av stål på den ena sidan, ton av stål på den andra och fingrar där emellan, så smidigt. Men för en gångs skull klarade jag mig utan några större blessyrer, något som är ovanligt för mig. Tur i oturen, skulle jag vilja säga.

Nu har jag ett pulserande långfinger som ser ut som en lila pingisboll med lite sårig flikig yta. Värre var inte klantens belöning den här gången. Men nog lever jag än.

Nattens lärdom: Jobba ej industriellt för nära personer som bara låter sig kommuniceras medelst teckenspråk.

Drogfri

För ett par veckor sen blev jag drogtestad. Märkligt nervös upplevelse. Som att bli stoppad av polisen, ungefär. Man vet att man är nykter och man vet att man inte kört för fort eller gjort sig skyldig till någon annan överseelse. Ändå blir man lite spak när man blir invinkad. Nåt hittar de väl säkert på att man gjort fel, tänker man.

Hade inte den där killen en cigg som såg lite väl hemmagjord ut sist, på den där festen? Hade jag verkligen koll på mitt glas hela tiden, där på den krogen? Kunde jag fått i mig något passivt eller ofrivilligt? Nu blev jag invinkad i sjukstugan ombord och nervositeten infann sig snart, precis som vid vägkanten.

Cigaretten var troligen helt vanlig, eller så får man inte sig tillräckliga mängder genom passiv rökning. Och jag är förmodligen helt ointressant att droga på krogen. Lite för tung att släpa på, skulle jag tro.

Ty inte ett spår av någon otillåten/olaglig substans fanns i min kropp. Jag är helt enkelt en redig drogfri laglydig kille som fick grönt ljus på alla fronter. Hade det förhållit sig på något annorlunda vis hade jag utan pardon satts på första bästa plan hem och redan varit i Sverige.

Inga fingrar i kakburken här inte!

Rymdskepp

Grand Princess, The Worlds Greatest cruiseship 1999, får M/S Eckerö -min nästa båt- att likna ett hemmabygge för Vättern. Den här pjäsen är så löjligt överdimensionerad att man bara stod och gapade när hon igår gled förbi oss i sin överdådiga surrealism.

Okej, så det finns alltså människor som drömmer om att trängas ihop med tretusen andra i såna här skapelser. Var finns den charmen?

Men det är klart, sagt nej till en middag där uppe i aktern hade man väl knappast gjort ändå. Och betänker man på hur gemene man uppför sig på finlandsfärjorna är det här kanske ett trevligare alternativ ändå.

Trevligt

Jag vill meddela att Barcelona är en trevlig stad. Trevlig var lunchen vi tog här för två veckor sen, trevlig var kvällen igår. Tapas och rött lokalt vin är trevligt. Playan var trevlig, folket likaså. De ljumma nattvindarna, ljusen från skeppen och palmerna vid boardwalken var trevliga. Extra trevligt är när kapten nära nog skäller ut en för att man tar fram sin egen plånbok. Är du dum eller? Båten betalar, fatta!

Och med en budget på 1000 Euro för fem pers gick det ingen nöd. Jag önskar bara att jag kunnat planera det hela lite bättre. Då hade det varit jag som stod på Camp Nou igår och drömt mig bort med Magnificent och Moment Of Surrender.

Jag hoppas kunna komma hem lagom i tid för att se de irländska gossarna på Ullevi den 31:e juli istället. Det vore trevligt.

Ullevi? Camp Nou?

Fan också.

Överliggare

Käckt att stuveriet inte kände för att arbeta mer idag. Det innebär att större delen av besättningen ska göra den Katalonska huvudstaden ikväll.

Lustigt sammanträffande när man tidigare idag suttit och ojat sig något över de så märkvärdiga arbetstiderna, så blir man helt ledig (och lite rådvill) en kväll och natt.

Ni unnar mig det här, det gör ni väl? Även om ni skulle råka sitta i Orsa eller Katrineholm?

Working hours

Vem vet inte hur lätt det är att vrida dygnet fel och hur omöjligt svårt det är att vrida det rätt?

Fördelen med det här jobbet, om jag nu kan kalla det för jobb än, är att man helt enkelt inte har någon dygnsrytm. Åtminstone inte på den här traden. Man sover när man kan, jobbar när man ska, äter när kocken säger till. Somliga dagar börjar 02.00 och slutar 06.00 nästa dygn. Andra börjar 08.00 och slutar redan 12.00. Det blir hackat och galet men på något vis finner man sig i det.

Vilotidslagen säger att man varje dygn ska ha minst 6 timmars sammanhängande vila, men jag vet inte om den gäller när ett svenskflaggat skepp befinner sig i andra länder. Det är klart inte så att man jobbar 28 timmar i sträck, utan man finner nån timme här, en halvtimme där att blunda en stund. Men den där lagen tas inte tas så stor hänsyn till, om ens någon alls, bortsett laborerandet i arbetsjournalerna.

Fördelen med att arbeta så här är att man alltid somnar på två röda. Nackdelen är att man är helt väck när man vaknar. Men faktiskt så piggnar man till rätt fort. Mycket tack vare att det alltid är utomhusarbete (arrival/departure) med frisk luft på småtimmarna, och gissningsvis också för att sömnen är djup och effektiv.

Jag skulle tro att det inte är särskilt nyttigt i längden med oregelbunden sömn, men när man mår bra och känner sig alert större delen av den vakna tiden så kan det väl inte vara så värst skadligt ändå. Jag mår tvivelsutan bättre nu än under de perioder på land när dygnet har vägrat rätt till sig, natt- och kvällsmänniskan jag är till trots.

Som Sheryl Crow sa: If it makes you happy, it can't be that bad?

Grundkänning

Hur man vet att man varit nära att gå på.

Male bonding

Man kan tycka att det är lite onödigt att stressa in i en hamn, bara för att få reda på att inga lastoperationer kommer påbörjas förrän tidigast fyra timmar efter ankomst.

Hamnen är helt tyst, sånär som på fyra stuvare som sitter på oljefat alldeles intill vår akterramp och småpratar nattligt lugnt. Helt plötsligt blir två skogstokiga och flyger på varandra. Skjortor rivs itu, glasögon stampas sönder. Det viner snytingar i luften fram och tillbaka innan en lyckas få in en fullträff så den andre studsar i vattnet. Den torra mannen stormar iväg medan den våta fiskas upp av kustbevakningen som skyndat till platsen. Sen sitter de där lugnt igen och småpratar som om inget hänt.

Här råder annars en grekantikisk stämning med lätt homoerotiska inslag. När man tänker sig stuveriarbetare är det lätt att koppla ihop dessa med bilder av råbarkade flåbusar som kanske inte alltid, eller väldigt sällan, är på rätt sida lagen. När man istället ser dem gå hand i hand, pussandes, blir man tvungen att revidera den bilden. Eller kanske snarare uppfattningen om vad som anses vara vanlig male bonding i det här landet.

Det kan väl näppeligen vara så att islam ser med blida ögon på manlig kärlek som är mer än rent vänskaplig och som visas helt öppet? Jag är illa påläst om Tunisien och har ingen aning om sekulariseringsgraden i landet, men visst skulle det vara förvånande om det verkligen rörde sig om öppen accepterad homosexualitet.

Men kanske är det så det ligger till. Och är det så att kärlek börjar med bråk även i Tunisien, så kommer de där två slagskämparna att bli stormkära inom kort. Det var ett riktigt härligt slagsmål, om man nu får säga så.

Och med de funderingarna släcker jag lampan och sover till gryningen.