Ett sting av hemlängtan

Sex veckor ombord, det börjar kännas i kropp och själ. Jobb varje dag gör att jag känner mig hånad av uttryck som ”kul att jobba i helgen, verkligen”. Det känns också som att jag behöver gå Smögenbryggan åtminstone 1 gång, från saluhallarna ut till Vallevik, innan hösten är hos oss. Jag skulle vilja sitta där och höra folks klippfester och då och då ljudet av ett kvällsbad.

Jag vill inte göra något i ett rasande tempo. Istället vill jag bara få några dagar i de miljöer jag saknar mest. Åka den lilla färjan över till Malmön, ta en glass vid marinan och sätta fötterna i havet ute på Draget. Helt själv eller i sällskap med en vän. Jag vill svänga förbi farfar och kolla läget, kanske diskutera lite på sjöfararspråk medan jag gör kaffe åt oss. Jag vill knacka på hos Hanna och se hur hon har det i sitt vackra hus med sin fina familj. Kanske stannar jag en natt om det finns rum, kanske åker jag vidare redan efter en stund.

Dagarna som gått, senast med överliggare i Marseille, var behövliga. Man får komma av båten ett slag, se andra ansikten och ges möjlighet att handla något. Att få en dos civilisation. Båt och besättning får vila några extra timmar och man samlar ny energi för den kommande veckan. Men stadigt går orken neråt, stadigt dräneras man på kraft och lust. Än så länge har jag gott om båda två, men när man får ett sting av hemlängtan på en båt man trivs hundraprocentigt på, då vet man att man snart varit ute länge nog.

Marseille, liksom Barcelona och Genua, gjorde ett gott intryck på mig. Nog är det en ruffig stad, men känslan av riviera var stark och bra. Jag kommer ha med mig fina minnen från den staden. Jag hoppas bara att jag får möjlighet att gå i land en stund i Tunis på fredag också. Sen är den här törnen komplett och jag kan på allvar börja räkna dagarna till hemfärd. Då är det jag som snart går på bryggan och njuter svensk sommar några lata lediga dagar.