Det märks att jag gått in i åttonde veckan ombord. Humöret svajar en del. Emellanåt lättirriterad, blasé, bekväm. Jag sneglar på almanackan lite för ofta, vilket får dagarna att krypa fram. Lusten att ta sig igenom resterande utbildningsmoment dalar betänkligt. Lediga stunder spenderas mest i hytten.
Nyss kände jag mig kraftfull och vetgirig. Nu är jag trött. Det som håller ångan uppe är kamratskapen ombord och känslan av att vara önskad bland både befäl och manskap.
Marek, vår polske elektriker, åkte hem igår. Mycket tråkigt. Han var en väldigt snäll, ödmjuk och duktig kille. Bortsett filippinarna är jag den som varit ombord längst nu.
Jag klippte mig förresten häromdagen. Jag lät alltså inte klippa mig, utan jag klippte mig. Blev bra, kan själv.
Om några timmar tar jag plattvakten på bryggan med rättning av sjökort och imorgon bitti dagvakten med angöringen av Tunis.
Det börjar bli dags att bita ihop.
1 kommentar:
Jag vet inget om hur det kan kännas efter lång tid ombord, men jag kan förstå att när det börjar bli realitet att man ska få åka hem, vill man kanske bara ha det överstökat, samtidigt som det i samband med att folk droppar av, blir en realitet att förlora den fina kamratskapen som ni haft.
Bit ihop, njut av att ha lyckats med din praktik!
Skicka en kommentar