Norfolk

Om man tänker på USA's flotta, visst tänker man på Pearl Harbor då? Det gör i alla fall jag. Men det visade sig att Naval Station Norfolk är landets och därmed världens största flottbas. Jo, det märktes..

När jag gick in i Kaliningrad för tre år sen drog jag fram kameran och knäppte av lite i smyg sådär, för att försöka fånga Rysslands Östersjöflotta på bild, men fick då tillsägelse av kapten att det nog kanske inte var superlämpligt. Så jag försökte vara lite mer diskret den här gången, med blandat resultat.

Det låg hur många mindre skepp som helst där. Kryssare, robotbåtar, ubåtar.. you name it, men tyvärr "bara" ett hangarfartyg och inga slagskepp alls. Den här pjäsen, sägs ha kostat 6,2 miljarder dollar, och har en besättning om 5000 man. Alltså, seriöst? Vi är 24 på vår båt och jag vet inte om värdet är en tusendel ens. Lönelistorna.. vad kostar det att hålla ett sånt skepp igång? Och de har 10 likadana.

USA måste vara komplett mentalt krigsskadat, ha revansch- och mindervärdeskomplex eller bara så otroligt hatat. Kanske allt på samma gång..

USS George H.W. Bush (CVN-77)

Svårt att inte bli imponerad ändå..

Något som inte imponerar på mig är Virginias ställning som den argaste staten, efter överlägsna Texas, vad gäller antal avrättningar. Förstå det sjuka i det? En demokrati som avrättar folk? Enligt Amnesty den enda i världen som ägnar sig åt det (således tveksamt hur Ukrainas ska betraktas). Man mår lite illa av tanken och det kändes inte direkt jobbigt att låta bli att ta sig i land. Visserligen avrättar även Maryland folk, om de anser det rätt och riktigt, men det hade jag glömt att kolla upp innan vi åkte till köpcentrat. Skämmes!

Jag satte ändå ned fötterna på kajen, för sakens skull. Alltid vänsterfoten först, ja. Så är det när man besöker ett nytt land/ny stat. Vänstern först.

Det var i övrigt en stilren hamn. Nya kranar, snygga prydliga rader av kontainrar på kajen, ordning och reda. Här satte också resans andra kvinna sin fot på däck (den första var en lots i Delaware). Låt säga att vi haft ca 250 människor ombord sen Göteborg, varav två kvinnor alltså. Att säga att det är en mansdominerad bransch är väl inte att överdriva..

Vi låg här i tolv timmar och sen kom ögonblicket jag väntat på och det är lika fantastiskt varje gång; när trossarna halas in, båten rister av motorns arbete och båten rör sig sakta sakta från kaj. Bara det att den här hamnen var vändpunkten. Nu skulle avståndet hem minska. Och det ville jag berätta för henne och det gjorde jag på ett sms innan alla trossar ens var inne och hon blev nervös och jag med och egentligen förstår jag inte alls varför vi blev det. Ändå förstår jag precis.

Nu är vi i stort sett rakt öster om New York, ett hundratal sjömil nånting, och har ca 18 timmar till Halifax. Sen.. sen börjar hemresan på riktigt. Den känslan..?