Liverpool

En bekant till mig som seglat större delen av sitt liv sa; ”det bästa med att vara till sjöss är att gå i land.” Jag vet inte om jag håller med om det, men strandhuggen är definitivt värdefulla och på något vis är det ju det som är ”att se världen”. Väl ute till havs ser ju allting likadant ut, alltid, sånär som på färgen på vattnet.

Igår hade jag ett av de bästa stoppen någonsin. Jag såg inte så mycket av själva stan, men jag undrar om det finns ett bättre sätt att ”se en stad” än genom att möta dess människor.

Jag gick från båten och hamnen, hela vägen in till centrum, vilket tog två och en halv timme. Det kan ju tyckas som slöseri med tid, men det var mest skönt att få röra lite på sig igen. Och lite nedslående att se hur sliten stan var i sina utkanter. Flagnande hus, skitiga fabriker, trasiga fönster, igenvuxna gårdar. Kapten berättade för mig att stans befolkning sjunkit med nära hälften, bara på några decennier. Det förklarade ju saken och det tycks stämma – ställvis var det som att livet höll på att rinna ur den gamla varvsstaden.

Där syntes rivningskåkar, öde busshållsplatser, omkringstrykande katter. På en parkeringsplats bredvid ett slitet café sparkade några ungar boll, några hundra meter bort låg en igenbommad sulfatfabrik, på andra sidan vägen ett övergivet lager i brunt tegel från den tiden då man skeppade te från orienten till England.

Där har folk slitit och förbannat sina liv, kan jag tro. Men där har de också ordnat sin inkomst. Givit mening till sina liv. Sett till att barnen inte behövt gå hungriga.
Nu? Jag vet inte var dessa människor är nu. De kändes väldigt fjärran, både i tid och rum.
Själva centrum visade sig annorlunda. Föremål för upprustning och uppfräschning. Gammalt välskött blandat med nytt och glänsande. Planlöst gick jag omkring och mötte dubbeldäckare, poliser i par, människor i gränder. Där fanns någon slags byggnad, arkitektoniskt som en blandning mellan en parlamentarisk byggnad och en kyrka, med Englands vita flagga med det röda korset vajande uppe på en kupolliknande takkonstruktion.

Vad skulle jag se? Vad ville jag finna? Anfield Road vore förstås häftigt. Liksom Penny Lane och Abbey Road. Men kanske mest av allt; The Cavern. Hur häftigt vore det inte att bara andas luften där inne? Gick jag och funderade lite på, för mig själv. Av en slump såg jag en renodlad Beatlesaffär en bit på gatan jag gått in på, på ett hörn. Stannar, tittar, känner. Nej, går inte in där. För mycket folk.

Rakt fram på gatan såg det väldigt affärsmässigt och stadsmässigt korrekt och propert ut. Lite för ointressant, tycker jag. Så jag går av på den tvärgata vid vilken affären låg och efter 20 meter så tittar jag upp och vad lyser där i klara röda bokstäver?

Och mitt emot står Lennon staty, lite nonchalant lutad mot en husvägg. Det är så att man blir knäsvag. Och jag går in där och det är lite svindlande och trapporna tycks leda flera våningar ned i något mörkt okänt. Men väl inne så är det glada människor i lagom mängd under alldeles fantastiska tegelvalv som möter mig. Där går jag bara omkring och jag sätter mig till slut vid ett bord, lite avskilt men nära scenen. DEN scenen. Den som är för musiken vad Kaba är för islam.

Helt surrealistiskt.

Så småningom kliver en kille upp på scenen, väldigt mycket Rubber Soul över den frisyren, och väldigt mycket Lennon över rösten om man sluter ögonen. Det är förstås väldigt långt från det som en gång var, men det är ändå en helt överväldigande upplevelse och man är nära till tårar när han drar Eight Days A Week, som är en av de absoluta favoriterna. Och jag blir alldeles fånig och helt påverkad av de där tralliga raderna, för jag tänker på någon där hemma och önskar att det var jag som sjöng för henne. Eller att hon kunde vara där, just då, med mig. Vilket hon också var, på sätt och vis.

Och kvällen fortsätter och människor kommer fram. Jaha, sjöman? Ohh.. vart ska ni? Vill du byta liv med mig? Får jag bjuda på en öl? Varför pratar du så bra engelska? Vad säger frugan när du är ute och ser världen?

Det blev nästan påfrestande efter ett tag, men det är ju sådär jag tycker om när det är. Då möter man människor. Då pratar man med staden. Och jag älskar sånt.

Just den här kvällen hade min bekant rätt och det var väldigt fint att se att staden faktiskt lever än, på riktigt. Jag tog sen en taxi till hamnen och klev på lagom till att ta en sen kvällsmacka och lite prat med just henne, innan sömn. Det var en fin kväll och jag kommer aldrig glömma den. Att, när jag för första gången någonsin kliver in på en äkta pub i England, så är det på The Cavern - The Most Famous Club In The World.

Ska det vara så ska det vara!