Halifax

Ny stad, nytt land. Vad är att vänta? Man vet inte riktigt och det är egentligen en ganska skön sak. Lite bortskämd kan man känna sig, ty man får betalt för att komma dit och man strosar mest planlöst omkring och snubblar över det som kommer i ens väg. Men! Det är inte heller någon semester – det krävs en insats ombord för att få vara med om allt. Ibland är det som en vindpust, ibland som en större kamp.

Denna törn har varit annorlunda än samtliga jag gjort innan. Dels har tidsomställningarna varit mer påfrestande (vi brassar för sista gången ikväll) och dels har hemlängtan varit som aldrig förr.

Vi knallade i land, jag och en av matroserna. Befriande enkelt att ta sig till gaten och väl där satt det vänliga människor som önskade oss en trevlig stund i deras land. Vi hade varken tid eller energi att ta oss hela vägen in till stan, utan nöjde oss med en promenad upp till ett köpcenter på okej gångavstånd från båten. Sådana är kanske som bekant inte mina favoritplatser på jorden, men de innehåller sådant som är rätt skönt att se – nya ansikten. Båten är visserligen stor, men det är samma folk hela tiden, varje dag. Därför väldigt skönt att bara få se vem som helst annan.

En bonus, om än lite makaber, visade sig en kyrkogård vara. Nämligen den som alla funna offer från Titanic begravdes på. De hade fått en egen liten avdelning (de allra flesta försvann tydligen ned med skeppet och endast 209 bärgades och lades i jord) med till allra största stel likadana stenar. Där låg någon blomma vid ett par av dem, men annars mycket sterilt. Kanske inte väldigt konstigt med sparsamheten vad gäller blommor, då det är exakt 100 år sen sånär som på två dagar, som hon gick på isberget.

Därifrån gick vi utmed små vägar som kantades av sorgligt ledsamma och nedgångna hus. Man undrade lite varifrån den gängse bilden av Kanada som ett välmående och rikt land kommer ifrån. Sannerligen inte utkanten av Halifax, ty där var somligt så deprimerande att man hade velat ha betalt för att bo där. Om ens då. Två småttingar som ändå visade sig vara i någorlunda vettig ordning? Till salu, of course.

Vi kollade lite i butikerna där sen. Handlade något litet. Gick in i fler affärer. Inget som riktigt fäste eller som vi ville ha med oss hem. Ett par timmar med fast mark under fötterna varpå vi sedan vände tillbaks till hamnen.

Och när vi la ut därifrån framåt femtiden på kvällen, så mötte vi en av systerbåtarna på samma trad, på vilken en (fd?) klasskamrat till mig håller till. Det är ingen som står mig precis jättenära, men ändå en udda grej – att mötas på andra sidan jorden, nästan så att man kunde vinka till varandra.

Utfarten var lugn till en början, men blev aningen pressande när skepparen bad mig att handstyra efter lotsens order. Helt okej, om det inte vore för att det var första gången. Man vet inte riktigt hur båten reagerar på rodergivning – det tar ett tag att lära känna henne, allra helst under låga varvtal. Men det gick rätt bra ändå. Hon gjorde för det mesta som jag ville.

Sen försvann land ganska fort bakom oss under plattvakten och den där mobiltäckningen man väntat på i en vecka likaså.

Denna dag började 04 för min del. Dålig sömn (med en avbruten bra dröm och en avbruten hemsk) innan och övningar under frivakten som följde. Till antalet fyra. Man jublar inte i det läget..

Jag har en känsla i mig som påminner om den dagen innan anlöpet igår, men den är lite lugnare idag. Jag ser fantastiskt mycket fram emot att angöra New York i natt (anlöpet sker turligt nog på min vakt), men jag längtar också svårt efter den stund då vi lägger ut från Baltimore, ty det betyder att vi är på hemväg. Då är inte avståndet mellan oss längre ökande – då minskar både tid och rum tills vår dag och hur fint är inte det?