Vid ett övergångsställe står en ung tjej, kanske sjutton år. Klädd i svart, svart, svart medan håret är en blandning av svart, lila och rosa. Hela hennes yttre skriker:
FUCK IT ALL AND FUCKING NO REGRETS.
Vid övergångsstället står också en äldre dam klädd så som äldre damer är klädda och för ett ögonblick slår det mig att det är just den här damen som den unga tjejen vill förnärma och sticka i ögat med sin medvetet provokativa stil.
Så hörs ett litet gnyende och unga fröken Menace To Society brister ut i ett förtjust Men åhhhh.. och börjar prata barnspråk när hon upptäcker äldre damen Ordnings lilla hundvalp som hon böjer sig ned för att bekanta sig med. Damens förvåning låter inte vänta på sig men hon kan inte värja sig mot superlativen som yttras över lilla valpen. Plötsligt rasar alla murar och de kommer i glatt samspråk om olika raser, foder och trofasthet och det är en smått oemotståndlig stund där på gatan.
När gröna gubben spräcker bubblan viker jag av åt mitt håll och märker att fröken Public Enemy börjar bläddra i sin musikspelare och spelar vad hon finner högt så det hörs på gatan. Hon fastnar vid The Verve och Bitter Sweet Symphony och plötsligt far jag sisådär tio år bakåt i tiden och den sommaren när Richard Ashcroft var det coolaste som vandrade på planeten.
The Verve är inget jag skulle börja prata barnspråk av, men jag märkte att även våra murar rasade där på våra vägar hem. Om vi bara hade pratat med varandra.
För det är så det är. Man går tyst sin egen väg, pratar inte, stör inte. Och det är både frustrerade och fascinerande att det finns så många vilande relationer där ute att upptäcka. Men som inte låter sig väckas till liv, som göms osynliga bakom murarna, som vi dömer ut långt före vi ens tänkt tanken att de kanske finns där. Men som så enkelt kunde ges en chans.
Om vi bara hade pratat med varandra.
3 kommentarer:
Åh, så fint du skriver! Och vilken fin stund du beskriver sedan. Jag gillar det skarpt.
Och tack tack tack för boktipset hörredu! Ska kollas upp.
:) Må väl. /Annie
Det är sådana där stunder som man kan gå runt och tänka på i efterhand, inte minst om man faktiskt vågat säga något. Det räcker kanske med bara några ord och det kan glädja så mycket. Men vi är så rädda att säga fel, bli missuppfattade, göra bort oss eller kanske rent av att bli avvisade. Trots att vi vet genom oss själva att de flesta initiativ till samtal faktiskt uppskattas!
Bästa låten med the Verve btw, från den gamla goda tiden :)
Annie, ja det var ett fint udda ögonblick. Man blir glad av sånt.
Så lite. Det hjälpter om man har ett lite smått 50- och 60-talsnostalgiskt hjärta i sig. Då är boken rent lysande.
Kine, javisst. Man behöver ju inte gå längre än till själv. Kanske avstår vi för att 1 negativ reaktion väger lika tungt som 20 positiva. Den där enda, det är väl den man absolut inte vill råka ut för. Nobben av en främling på gatan när man bara försöker vara trevlig liksom. Inte kul.
Mja njo nja, kanske. The Drugs Don't Work är snäppet högre tycker jag :)
Skicka en kommentar