Jag delar två flaskor vin på gräs bredvid vatten med nära människor. Jag går igenom stan och klyver trettiogradig luft. Jag klättrar ner i en källarpub och beställer öl på kran.
Plötsligt satt hon bara där, en klasskamrat från förr. Det är femton år sedan jag mötte hennes röst. En evighet utan tankar. Tiden hade farit varsamt fram med leendet och ögonen talade om glädje att se mig.
Jag tänkte; okej, nu blir jag halvtimmesförälskad. Nu är jag chanslös en stund.
Nu tänker jag; hon gjorde något med mig på fem minuter där nere i källaren som hon inte lyckades med under dom där tre åren, då för femton år sedan.
Jag gick därifrån och vi försvann på varsitt håll utan ett nummer, utan någonting, bara med vetskapen om att hon var där någonstans bland sextiotusen andra och hörde samma sånger som jag.
Den där halvtimmen höll i sig någon vecka, och jag är väl ganska nöjd att den släppte, men den lärde mig att all kärlek behöver näring.
Flickan heter Malin och är precis som jag, alldeles för ung.
2 kommentarer:
Sluta aldrig skriva Johan. Jag ryser för jag kan relatera till just det där. Fantastiskt.
Chanslös på en stund... Jag hoppas precis som du, att de där halvtimmarna alltid kommer fortsätta att dyka upp. För det är just de som får en att fortsätta tro på att det mesta är som det ska, att det är någon mening med allt och att vi är ganska lika ändå, vi människor.
Malin..vilket vackert namn, hörru ;P
Skicka en kommentar