Jag ligger i en lägenhet i Abrahamsberg, hos min snälla kusin Jenny, helt totalt färdig. Lyssnar på Thåström …inte halvvägs ut till Farsta. Känner mig lika vemodig som rösten 4:19 in i sången.
Egentligen var inte den sista tiden ombord särskilt jobbig, men jag kan inte minnas när jag var såhär trött senast.
Jag skulle vilja ta mig in till stan och träffa vänner. Gå på Skansen, stå vid Slussen, strosa på Katarina kyrkogård. Men jag orkar verkligen inte. Bara tanken på att ta sig ner till tunnelbanan känns svår och bökig.
Tror jag somnade nån gång vid åttatiden igår kväll, sov sen fram till tre imorse och har legat som i dvala tills nu, knappt vetat om det varit sommar eller vinter. Än mindre förstått att jag inte längre ligger i en hytt. Antar att jag gått runt och varit mentalt spänd som en fjäder, att det nu har släppt.
Men låt mig bara ligga lågt en stund, packa om väskan och vakna utan väckarklockor så är jag nog på fötter igen snart.
Jag har gått av och jag kan varken förstå eller förklara den känslan.
Jag älskar ju att vara ute, det gör jag. Jag älskar livet till sjöss men att komma iland är ofattbart skönt. Och innan jag klev av ringde jag till den siste sjömannen från Smögen som ännu är i livet, Lloyd Stranne, och berättade om året som gått sedan vi hördes förra gången. Även om vi inte är direkt släkt i blodet så är vi det på något vis ändå och jag tror han tycker det är roligt att jag valt det här livet. Det känns bra.
Vemodig, ja. Men glad ändå.
2 kommentarer:
Vännen!
Passa på att njuta av Din ledighet! Här har dimman lättat och den obrutna horisonten, den kristallklara luften, tystnaden och lugnet är som balsam för själen.
Allt gott till Dig!
Jag har njutit hittills. Ska bara vänja mig nu vid ledigheten och hitta nya mål.
Tack för hälsningen, och detsamma.
Skicka en kommentar