På min hemväg igår tog jag båten över älven från Lindholmen till Lilla Bommen. In i Nordstan. Folk rusar runt. In på Systemet, McDonalds, InterSport, Bokia. Vinterklädda pensionärer i pälsar, stressade föräldrar (folkhemsbarnens barn) med barnvagnar och tusentals kassar, pundare på bänken, gatumusikanter i hörnen och tiggare som studsar omkring som flipperkulor.
Allt är sig likt.
Jag har hört om finanskrisen men jag kan inte se den. Julruschen låter sig tydligen inte hejdas i första taget. Sällanköpsvaror får ta smällen, skulle jag tro. Om vi väntar med att byta bil bara ett år till har vi råd med julklappar i år också.
Varför denna julklapparnas helighet i ett sekulariserat land? Varför prioriterar folk så illa? Jag slår vad om att varannan julklapp som köps är fel julklapp som ingen vill ha eller behöver. Ändå gräver folk djupt i sina plånböcker för att.. ja, för vadå? För att det är en fröjd att ge? För att det är roligt att handla? För att se ett ögonblicks glädje i barnets ögon innan dom kastar sig över nästa paket för att imorgon ha glömt vem som skänkte vad?
På några kvadratmeter tänds ett litet hopp. Man har ställt upp ett tjugotal små mysiga bodar med fint hantverk i en mittgång. En liten pärla av äkthet mitt i det plastigt vulgära. Men ingen tycks handla något där och plötsligt känns bodarna bara ditklistrade, som ett utlånat museiföremål att studera. Och vi blir ytterligare blottade och förda upp till ytan.
På något sätt vill jag få det här till att allt är en strävan efter lycka och välmående. Men folk verkar inte särskilt lyckliga och allt är sig likt. Folk spränger sig och leendena är väldigt lätträknade. Sorgligt nog tror jag finanskrisen måste mångdubblas innan våra värderingar får stryka på foten och det lugnar ner sig i Nordstan veckorna före jul.
Måste. Hålla. Ytan. Skinande.
3 kommentarer:
Mycket tänktvärt.. någonstans mellan förväntningarna som man vill leva upp till och rädslan för att "ekonomisk" ska bli snål, så knuffar man konsekvenserna av det eskalerande köpandet framför sig. Några kanske bara tills i januari men för många som du beskriver, så blir konsekvenserna mycket större och till nästan vilket pris som helst.
Vem vill bli julens glädjedödare?
Det är sorgligt att vi människor prioriterae fel saker under jul. Jag anser att det fina med jul är gemenskapen inte klapparna.
Var ett tag sedan man hörde av dig Johan, allt väl?
Kine: Jag vågar inte ens tänka på vad julhandeln omsätter, men klart obehagligt är det. Särskilt med tanke på dom knän många får gå på, till vilken nytta och för vem?
Julens glädjedödare, hur tänker du nu? Som att själva handlandet är glädjedöden?
Jessica: Det håller med om. Visst tycker jag en gåva kan göra julen intimare och mer nära, men det är groteskt som det är idag.
Jodå, tackar som frågar. Allt är bara bra här. Hoppas samma hos dig.
Skicka en kommentar