Atlantens natthimmel

Stod under Atlanthimlen igår kväll och hänfördes hundraprocentigt. Sånär som på ett par skepp vid horisonten var allt kolsvart. Allt utom stjärnorna och Venus. Så kristallklara och så många har jag aldrig sett dom. Motorn dundrade och det vibrerade i skrovet men den här tröskande jättebåten kändes som en kanot under den himlen. Och Venus slog ner en bred gata av silver i havet och det var rasande vackert. Jag trodde bara det var månen som kunde såna saker.

Vaknade upp idag till hårdare vind men himlen var klarblå och morgonen varm, trots kulingvinden. Rostknackning med nålpistol och målning hela dagen. På förmiddagen mötte vi en mindre containerbåt på en knapp distans och på det här evighetshavet kändes det som en dagens begivenhet. Vid lunch gick jag fram på backen och ställde mig på ena vingen. Stäven trycktes då och då djupt ner i sjön och jag hade hoppas få se några delfiner. Kanske dyker dom upp längre fram på resan.

Ute på däck ikväll var himlen lika vacker som igår och jag fick för en kort sekund täckning på mobilen. Om styrbord Kanarieöarna, om babord Marocko. Ljusen från Gran Canaria är rogivande och man ser hur många breder ut sig vid stranden medan några klättrar uppmed bergssidorna. Några rör på sig och andra blinkar. Tror aldrig jag kommer sätta min fot där, men ikväll kändes det bra att se dom. Som en dos av civilisationen på behörigt avstånd.

Ännu ett par dagar innan vi anlöper nästa hamn. Hur den civilisationen ser ut ska bli intressant att se. Mina ögon kanske ser hamnarna och människorna annorlunda än dess vars ägare berättar historier som vore hämtade ur parodiska serietidningar. Av lasten att döma är sanningshalten oroväckande hög, trots allt. Konstigt bara att ingen berättat om himlen.

Johan