En råkall rattfylla

Min nya promenerande vana trogen rörde jag mig ikväll till och från affären per egen maskin. Gick förbi Alviksplan och Vedugnen, via Alléparken som är Äppelvikens hjärta, över spårvagnsrälsen och vidare upp mot Västerled. Träden, vad det nu är för sort, som blommade så fint för bara någon vecka sedan har tappat all blomster och är bara vanligt sommargröna nu. För en sekund kändes det lite höstlikt med den våta asfalten, den klara himlen och nästan fulla månen och dom futtiga sju graderna som skylten på Hotell Sabima visade.

Alldeles utanför hotellet står en ung tjej. Hon är festklädd. Hon har klänning och en jacka och en liten axelväska. Ute på vägen står hennes moped. Skulle tro att det är en EU-moped eftersom den är registrerad och har skylt. Framför mopeden står en polisbil vars personal gör tjejen sällskap på trottoaren.

När jag närmar mig ser jag henne helt nära. Sminket är skevt och liksom utkletat och hon ser misslyckat gothisk ut i ansiktet. Hon är rödgråten och har svårt att stå på benen. Vad hennes tårar kommer sig av är svårt att säga. Kanske har hon råkat illa ut på en fest, kanske har hon insett läget hon befinner sig i. Det är inte helt lätt att avgöra. Vad som är lättare att avgöra är att hennes berusningsgrad tveklöst överstiger 1.0 promille. Grov styrstångsfylla således.

Äppelviken är lite som förr i tiden. Här sker inget ont. Gamla hus, fina bilar, klippta häckar och skötta rosor, ordning och reda. Det är utan tvivel ett av dom mest exklusiva områdena utanför tullarna och det är så idylliskt att det ibland blir för mycket. Folk har pengar här och majoriteten menar nog att det är ganska intressant att visa upp en fin fasad. Inte enbart vad gäller hus och hem. Att det skulle förekomma poliser sent en lördagskväll här är i det närmaste otänkbart eftersom det finns platser runtom i Stockholm som är i betydligt större behov av spontana och rutinmässiga patruller.

Just det där kan jag föreställa mig att tjejen hade i åtanke när hon riskkalkylerade sin färd. Det är nämligen för polisernas skull man kör nykter. Men det var en chansning som inte gick hem.

Jag har ganska svårt att se några förmildrande omständigheter, vad hon än må ha för ursäkt eller orsak till sin fylleresa. Det skulle möjligtvis vara om liv stod på spel, men i samma stund man sätter sig bakom ratten eller bakom styret sätter man andras liv på spel, varför det argumentet oftast faller platt till marken.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka lite synd om henne. En rattfylla är förödande eftersom det är ett brott som ingen, inte ens rattfylleristerna själva, kan försvara. Det är förödande eftersom det pekar på usel karaktär och total omdömeslöshet. Att inte kunna hantera alkohol i landet Lagom är bland det mest skamliga som finns. Särskilt i exklusiva kretsar och kvarter. Det försvårar tillvaron så oerhört att ha just en rattfylla i bagaget.

Först kan hon glömma sin moped. Sen kan hon glömma körkortet vid 18. Hon kan glömma lägenhet i eget namn på många år. Möjlighet till lån; hejdå. Myndighetsjobb eller jobb som erfordrar mentalt pålitliga och klanderfria personer. Jobb över huvud taget blir otroligt mycket svårare att få. För att inte tala då om den sociala skammen hon och familjen (om man inte lägger locket på och spelar teater) får dras med.

Hon kan istället sikta in sig på dagsböter, villkorlig dom och eventuell samhällstjänst. Har hon föräldrar som är måna om den där fasaden föreställer jag mig att dom inte kommer stryka henne på kinden och förklara att dom älskar henne ändå. Hon kan sikta in sig på en söndagsångest som sträcker sig månader framöver. Hon kan ställa in allt vad studentfirande heter, om hon nu tar den i år. Hon kan direkt ställa in sig på en helt och hållet festfri sommar. Andra kan ha kul, men inte hon. Föräldrars förtroende byggs inte upp på en kvart nämligen, vilket hon snart lär erfara.

Hon lär också erfara att straff & böter inte är avtjänade och betalda när dom är det, ty samhället kommer fortsätta straffa henne även när hon i laglig mening sonat sitt brott. Och det är där mitt medlidande visar sig; det är illa att man i det här så empatiska, förstående, biståndsskänkande, dansbandsdansande, humanistiska, upplysta, tomas ledinska, jämlika, rättvisa landet går efter parollen en gång kriminell - alltid kriminell. Att ge människor en andra chans är snart lika sällsynt som en snöflinga i Skåne.

Lördagen den 17:e maj 2008 kommer vara det datum som spräckte hennes ulliga inbäddade glasbubblevärld i skärvor. Den kvällen var kvällen då hennes villfarelser om sin egen osårbarhet rasade fullständigt sönder och samman. En Äppelvikens alldeles egen Paris Hilton i miniformat, en av många, snart inför rätta. Jag undrar hur många timmar och kvällar med tårvåta kinder hon kommer ha framför sig den närmsta tiden. Allt annat än tvåsiffrigt vore ett hån mot varenda nykter medtrafikant.

Jag tror inte bara det var jag som tyckte det var rått i luften ikväll.