Blondinbella och Kenza. Två vanliga men ovanliga tonåringar. Jag tog mig tid att läsa båda dessa bloggar från sidhuvud till sidfot idag för att se vad det är som drar människor till dessa bloggar.
Jag förstod varför Alex Schulmans blogg var gigantisk och jag förstår att många tycker Malin Wollin och Linda Skugge är begåvade. Att Per Bjurmans, Carl Bilds och Marcus Birros bloggar är välbesökta är heller ingen konstighet. Nu skulle jag alltså försöka förstå dessa två bloggars storhet och fenomen.
Aftonbladets förre chefredaktör sa en gång att ingen vill läsa det som vare sig roar eller berör. Detta uttalande skulle förklara svårigheten att agera objektiv nyhetsförmedlare på en kommersiell marknad. Anders Gerdins uttalande tycker jag är bra och det fungerar utmärkt på fler områden. Bloggsfären inte minst. Här, om någonstans, fungerar kapitalismens principer så nära 100% det är möjligt att komma om vi tvunget ska röra oss utanför en djungelmarknad.
Detta är dom självklara utgångspunkterna vid en analys.
Jag inser snabbt att jag inte tillhör den primära målgruppen när jag läser bloggarna, vilket underlättar när man som jag vill läsa så objektivt och neutralt som möjligt. Man kan ha synpunkter på deras usla språkbruk, ytligheten som genomsyrar texterna och självgodheten som ligger som en däst Kejsar Nero över tjejerna och stå förbluffad inför fenomenet. Vilket jag också har och gör. Men det är alltså inte deras egenskaper och tillkortakommanden som skribenter som måste hamna i fokus här.
Det intressanta är vad dom ofantliga läsarsiffrorna säger oss? Vad säger dom om människorna som regelbundet konsumerar dessa produkter?
Man upptäcker att nämnda verktyg inte ger tillräckligt med kunskaper. För att göra en korrekt bedömning måste man även ha en demografisk undersökning att tillgå, men det råder ändå knappast tvivel om att den största posten i denna undersökning i så fall vore vanliga tonårstjejer. Unga tjejer med drömmar om flärd, ett behagligt liv och berömmelse. Som jag föreställer mig att analysobjekten själva ser upp till Paris Hilton eller Lindsay Lohan.
Jag hade mailkorrespondens med Karolina Fjellborg för en tid sedan där jag ifrågasatte hur hon använde sin begåvning. Fjellborg skrev dokusåpakrönikor i Aftonbladet och menade att folk i stort behövde något som kontrasterade ett dagligt tungt jobb; något som vägde upp Dostojevskij och Strindberg. Hon hade en poäng i det. Att ständigt matas med blytungt allvar står ingen människa ut med i längden. Således kan man se Blondinbellas och Kenzas framgångar som ett resultat av en kvävande skola, det oerhörda läxtryck som råder och det krav på framgång som hänger som ett ok över axlarna på varenda tonåring. Det är visserligen inget fel att drömma sig bort en stund, men jag tror Fjellborg hade fel. Jag tror inte det handlar om att ta del av en flärdfullare och mer lättsam tillvaro en kort stund som motvikt till en annars så allvarstyngd tillvaro.
Jag tror det handlar om att en stor del av dessa läsare faktiskt själva önskar dom vore, eller åtminstone vill bli som, dessa fenomenalt framgångsrika bloggtjejer.
Att det är högtryck vad gäller bloggande i Sverige kan ingen som själv äger en blogg ha missat. Och vad den barometern säger om tillståndet i landet är alltså inte helt lätt att försöka förstå. Men något säger den, det står helt klart. Ändå har jag efter dagens läsning och snabbanalys fortfarande omöjligt svårt att förstå mig på den ofantliga mängd människor som roas eller berörs av Bondinbellas och Kenzas skriverier.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Intressant reflektion!
Jag tillhör väl en av dom som "följt" Blondinbellas blogg en tid innan den slog ordentligt. Knappast för att hon tilltalar mej eller att jag tillhör hennes målgrupp. Knappast för att jag imponeras av det hon bloggar om etc etc. Utan (just det du tar upp): Fenomenet i stort. Jag är extremt fascinerad av det. Blondinbella, Kenza mf är lite av vad halvkändisarna (som trängdes om utrymmet i gammelmediatidningar som Veckorevyn & Frida) var för 10-20 år sedan. Lite samma grej att lyckas påverka och ha inflytande över, inte minst, unga tjejer.
Skillnaden idag mot då är att man inte behöver ha ett skivsläpp eller nån halvdan ungdomsroll i såpor som Tre Kronor bakom sig för att uppnå status. Det räcker tydligen bara med att skriva om sin vardag med älskandet av minkpälsar, Tokio Hotel, inköp av kläder etc. etc. för att nå framgång och hitta folk som vill följa ens liv. Mycket intressant, somsagt.
Det som skrämmer lite är hur det yttre bara får större och större inverkan i denhär världen (i-landsvärlden åtminstone). Det är _tingen_ som har betydelse och saker du bär utanpå som spelar roll i allt högre utsträckning. Jag gillar inte den mentaliteten och hoppas det "bara" är en fluga - ett stilbeteende och attityd som det ändå, nånstans, finns ett bäst före-datum på.
Din analys skriver jag under helt på. Parallellerna du drar är solklara och jämförelserna i övrigt också.
Är det då en slump att just dessa två äger dom största bloggarna? Har dom hypats allteftersom, eller är dom faktiskt bäst bland tiotusentals andra på att leverera det som den här publiken efterfrågar?
Det är hur som helst en intressant och i viss mån skrämmande fluga. Allra mest därför att det inte finns någon som helst kontroll. Det är ren och skär tillgång och efterfrågan. Och det säger som sagt en del om tillståndet i landet.
Jag förstår det inte alls, speciellt inte med tanke på att det blir lite si och så med trovärdigheten om man säljer sina åsikter i reklamform. Däremot tror jag som du säger, att de unga tjejerna vill bli som personerna de läser om. Det handlar om förebilder. För att kunna närma sig förebildernas "värld" och livsstil så kan man köpa likheter för att verka rätt och för att känna sig delaktig i något sammanhang.
Det är fruktansvärt tragiskt att det har fått sådan genomslagskraft. Att tjejernas förebilder inte är något annat än ett kommersiellt medel. Var finns de verkliga förebilderna, de äkta?
Inte konstigt att fler och fler unga tjejer mår dåligt...om man ska leva upp till något som bara är fiktion!
Om det är en slump att Blondinbella och Kenza sitter på de största bloggarna, tja...
- När det gäller BB har hon ju kört lite av en medveten provokationsstil. Hon har skrivit om sånt hon, med all sannolikhet, vet upprör de flesta därute. Det skrevs om minkmössor - att hon "älskade bära döda djur på huvudet". Det skrevs om hur jobbigt det var när städerskan kom in och skulle städa i hennes hem. Folk/läsare blev som tokiga. Hon är långt ifrån en dum blondin - hon vet mycket väl hur man går tillväga för att dra till sej uppmärksamhet och dessutom kunna lyckas tjäna en rejäl hacka på det. Att hon dessutom har en pappa (som bl.a. är jurist och driver startabolag.com) tror jag inte gjort hennes utgångspunkt att "slå igenom" sämre. Naturligtvis har hon fått skicklig hjälp med det praktiska som gjort att hon kunnat börja tjäna pengar och livnära sig på bloggen ifråga. Och bara "det" har gjort att den automatiskt växt ännu mer, tror jag. "Kolla in denhär Blondinbella - hon tjänar massor av pengar på sin blogg".. -Sånt sprider sig fort i bloggvärlden och det är bara att gratulera till en lyckad marknadsföring.
Kenza är däremot lite mer av ett mysterium. Hon är "samhällssnygg", har modelljobb vilket säkert är en bra grej för att få läsare på bara genom den vägen. Men hon skiljer sig ändå inte märkbart från mer "vanliga tjejer" som bloggar mode och andra ytligheter, som det börjar på att finnas en hel uppsjö av därute.
Kenni, du skrev en intressant sak: att dehär populära förebilderna egentligen inte är annat än kommersiella medel...reklampelare... Sant.!
Visst, jag är inte femton längre och har kanske inte den bästa kollen, men det tycks ju helt klart finnas en allt större brist på äktheter förebildsmässigt. Dock tror jag väl samtidigt att gruppen ungdomar som tar avstånd från denhär hajpen och tycker det är ett jäkla ytlighetslarv är ganska stor..
Det är alltså i Blondinbellas fall ett uttryck för målmedveten strategi och marknadsföring. Om hon uppnått det hon vill är det som du säger; att gratulera.
Något har hon ju definitivt gjort rätt. Kanske är det också ointressant hur man berör, bara ATT man gör det. Som exemplet med döda djur tydligt visar.
Men då måste det vara en önskan om kändisskap som driver när det uppenbart är ren provokation. Jag kan inte uttala mig om henne som person, men när jag hamnade på hennes blogg och översta inlägget innehöll henne själv och en rosa dammsugare slogs jag känslan att hon gör karikatyr av sig själv. Men, ändamålet helgar kanske alla tänkbara medel?
Jag kan inte annat än hålla med dig. Samtidigt vill jag inte döma människorna som verkar, på något för mig oförklarligt sätt, få ut något av det. Kanske är det så som du skrev; att människor lever i för stort allvar och därmed måste fly sin verklighet. Kan hända att jag också gör det, dock inte med hjälp av blondinbella eller kenza.
Tror det förekommer stunder hos alla människor då man behöver släppa det där allvaret, men man har olika vägar och metoder för det. Kenza och bb är liksom för dig, inte mina metoder.
Skicka en kommentar