Ibland krävs det att man går igenom Gamla Stan och ser två stencoola killar sitta och lira Springsteen klockrent och nonchalant i myllret. Ibland krävs det vin i något valv. Ibland krävs det en resa till Fjäderholmarna med en vän. Ibland krävs det dagar som dom som just passerat.
Ibland krävs något stort att se fram emot eller något fint att se tillbaka på. Vissa stunder är det rent omöjligt. Andra går det spontant utan att man förstår varför. Det kan behövas sol, immande öl och mystiskt sällskap för att komma i närheten. Det kan till och med behövas kärlek.
Men ikväll räcker det att höra Steve Harley sjunga Make Me Smile. Och då gör jag det. Sen får jag lust att själv ställa mig i ett gathörn med gitarren och ett par muciserande vänner och bara dra iväg dom där raderna för full hals och vi får ett lavahett stadskvarter att dansa och le. Sedan kan bara en döv människa stå emot refrängen..
Det här är, 33 år efter alla andra, min sommarlåt 2008.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du hör banne mej bra du! Den låten gillar jag! =)
Och det är jag glädjande nog inte ensam om att göra :)
har fortfarande lite dåligt samvete över att jag inte tog fram den där plånboken och gav dom där gossarna nåt för att visa att jag uppskattade det jag hörde. men dom fick ett leende, och dom fick oss att gå baklänges. tror dom uppskattade det också, trots att dom aldrig fick några pengar. :)
Jag tror på det där sol, immande öl och mystiskt? sällskap..vad det nu kan vara :D
Jag kan inte minnas att jag någonsin hört någon med det namnet..Steve Harley..men lyssnade på youtube och kan nog ana ett uns av igenkännande i den låten. Refrängen smittar, och resten av låten är som gjord för att imitera med dialektalt överspel!
Elin: Jag också. Dom förtjänade definitivt mer uppmärksamt. Och mer klirr i hatten.
Kenni: Just det, sällskap :)
Den låten får i alla fall mig att bli barnsligt glad och jag kan svårligen sitta still..
Skicka en kommentar