Huvudet invirat i blues

Vaknar tidigt idag. Tänder ljus i morgonen. Det gör jag aldrig annars. Vet inte riktigt vad det kommer sig av, märker bara att jag gör det. Känner mig prestigelös och öm.

Lyssnar på Standing In The Doorway på repeat. Jag tror, idag, att det är den mest plågsamma och vackraste sång jag hört och känner till. För det är ingen låt, det är en sång. Kanske överträffas den bara av Baby om morgonen i vemod, men den får stå tillbaka dom här dagarna.

Jag ser bilder av en nattlig man i ett stort hus ute vid kusten, inrett av ett lyckligt par. Trägolv, kuddar i soffan, sovande katter, höga dragiga fönster, svala färger, september. Sen ser jag henne. Morgonrock, nakna fötter, skrammel i köket, iskall.

You left me standin’ in the doorway, cryin’, sjunger Dylan oefterhärmligt. Just den där meningen med dom rätta ackorden, instrumenten, rösten och särskilt det där ordet, cryin’, skär rakbladsvasst rätt igenom ett förhärdat och ärrat ensamhjärta, som en skalpell genom barnhud. Trots att det inga öppna sår har, så är det som att dom gamla öppnas, skärs, upp igen så lätt av det gnälliga, raspiga, nasala.

Satan, att det går att göra sån här in under huden trängande musik. Musik som väcker gamla kärleksspöken till liv.

För att få henne att lyssna, att se honom, går han ut i farstun och snörar på sig skorna och ställer sig med axeln lutad mot dörrposten, markerar, desperat, osäker på vad han ska säga, om han kan säga nåt. Hon tittar på morgon-tv som om han vore en fluga på väggen, oberörd, men hela tiden totalt medveten om varenda rörelse han gör. Han fäller sitt huvud och några tårar pressar fram, så smärtsamt medveten om sina misstag, om hennes teatraliska obrytbara kyla, om sina fel i det här spelet. Den där kylan som vill ha honom att tala, som vill ha något att ignorera. Så klar över att det inte finns någon väg tillbaka. Natten strid var definitivt den sista.

Dörren slår igen, han försvinner ut bland lövade grusgångar, drar upp jackkragen, mot bilen, och hennes tekopp flyger i väggen och hon skriker rakt ut i sin förtvivlan när hon inte längre hör motorns brummande på gården. Och allt dom kan göra är att hoppas att vännerna inte försvunnit under tiden..

Jag slänger ner fötterna på golvet, vrider upp volymen, går ut i köket och gör kaffe med huvudet fullt av bilder. Somliga dagar är det en nåd att inte ha någon att förlora. Ändå är det just vad jag vill ha; något att vara rädd om.

Han är en jobbig jävel, Dylan.